Musik: Splashgirl, Pressure

sep272011

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Ingenting mindre än ett mästerverk

Splashgirl sällan eller aldrig höjer röstenSplashgirl
Pressure
Hubro/Naxos

Om man kan kalla band som Calexico, Friends of Dean Martinez och Godspeed You! Black Emperor för postrock, borde man kunna kalla norska trion Splashgirl för postjazz. De fyra banden har, sina genreskillnader till trots, vissa gemensamma drag. Särskilt GYBE och Splashgirl delar en ominös stämning, som att något är på väg att hända, något avgörande, i det stora eller lilla formatet.

Splashgirl har odlat sin särart på sammanlagt tre skivor. På den första låg de närmare en tydligare formulerad jazz, medan de på den andra, "Arbor", började söka sig mot utkanterna av musiken, mot minimalismen, mot konstmusiken och, ja, mot postrocken. På "Pressure" tar de det hela ett steg längre och skapar ingenting mindre än ett mästerverk.

Få titlar hade passat bättre på skivan än "Pressure". Musiken hotar ständigt att spricka av både ett inre och ett yttre tryck. Den vibrerar hela tiden på gränsen till - explosion? implosion? Med ytterst små åthävor lyckas Splashgirl skapa en så elektrisk laddning, att man riskerar få stötar om man går för nära högtalarna. Det knittrar elektricitetsblått om de inlånade gitarrerna, de fräser som kortslutningar eller svajar med ett långsamt, utdraget tremolo. Det är inte spaghettiwestern, ska man använda sig av en sådan liknelse, är det är vad som händer i spökstaden när duellen sedan länge är över och minnena dog med de sista i stan och något annat, osett har tagit över.

På "Pressure" tar Splashgirl hjälp av flera inlånade musiker som bland annat trakterar tuba och trombon, men det är kärntrion som står för det största jobbet. Det är de som med i huvudsak piano, trummor och bas definierar stämningarna. Det är sällan de låter lyssnaren slappna av. De ögonblick som musiken skiftar färg mot en lättare, ljusare nyans är så korta att man knappast hinner lugnas. Det finns ingen tid att vaggas till ro. De korta stunderna av lättnad är mer som retfulla antydningar.

Det bör påpekas att Splashgirl sällan eller aldrig höjer rösten på "Pressure". Här finns ingen våldsam frijazz. Inga avgrundsvrål. Inga spektakulära effektfyrverkerier. Det mest högljudda här är tystnaden. Tystnaden mellan alla toner, mellan pukslagen, mellan nedslagen på pianotangenterna. Den som betvivlar innebörden i uttrycket "less is more" får en lexikalisk förklaring av "Pressure".

Jag vet inte om jag vill gå så långt som att beskriva musiken som direkt apokalyptisk, men den är utan tvekan mörk i sina antydningar. Den må vara återhållen (egentligen undertryckt) men den är på inga vis avslappnande. Den är oerhört vacker, men inte dekorativ. Den är visuell, men inte programmatiskt föreställande. "Pressure" presenterar en bild och lämnar tolkningen öppen för lyssnaren. Den pådyvlar inte lyssnaren något, men har man väl släppt in den förblir man i dess skrämmande, underbara, fantastiska och gripande våld.

Peter Sjöblom