Desperately Seeking Kurt: I väntan på Jeff

sep172011

Skrivet av Sachiko Hayashi

Musik - Musikens porträtt

Arto Lindsay. Foto: Moira RicciArto Lindsay har alltid varit en av mina favoritartister. Från DNA till hans soloalbum, spela mig något av Arto, så kommer jag genast att må bra.

 Jag älskar hans poesi såväl som hans gitarr, som han specialbehandlar för att få fram oförutsedda ljud. Och kombinationen av dem är alltid underbar. Jag älskar också musikerna han spelar med på albumen, flera av dem kommer från skilda delar av världen och tar fram sina speciella klangfärger till sceneriet.

Så jag gav mig iväg till Berns Salonger och Bonniers Konsthall där han framträdde med sina underbara musiker denna sensommar.

Att gå på konserter där legender uppträder har under åren varit något av en besvikelse för mig. Miles Davis, James Brown, George Clinton, Jan Garbarek, jag kan nämna flera. Likaså den stora utställningen av Gilbert and George på Tate Museum eller Cindy Sherman på Louisiana. Allt helt utanför den ursprungliga kontexten, och vad man egentligen känner är "tänk om jag hade fått se det här när det fortfarande var coolt". Och man försöker desperat gömma denna känsla med att intala sig själv "jag har i alla fall sett en av vår tids legender".

Därför väntade jag in i det sista på att bestämma om jag verkligen skulle gå på Arto Lindsays konserter. Av besvikelse från en konsert med en favoritmusiker har min man inte lyssnat på denna sedan dess. En legend han tidigare ofta lyssnade på. Vågade jag själv ta risken att detta också skulle hända mig med Arto?

********************

Jag har alltid försvarat popmusiken. Människor som fortfarande håller sig kvar vid uppdelningen i högt och lågt avskyr den för att vara banal. De som fortfarande endast uppfattar politiken i höger och vänster föraktar den för dess kommersiella värde. Och de som intresserar sig för att hitta något alternativ till det alldagliga nedvärderar den för att vara alltför mainstream. Jag är inte en av dem. Precis som musiken av Steve Reich, François Bayle och John Adams har gett mig så mycket att jag troligen inte skulle kunna leva utan den, så har musiken av Aretha Franklin, Janet Jackson, mm, tagit mig genom svåra stunder av mitt liv. Jag kommer också alltid att vara tacksam för den kommers som existerat, vilket gjorde det möjligt för mig att lyssna på exempelvis Patti Smith, My Bloody Valentine och Merzbow från alternativa scener utan några geografiska begränsningar. Mitt liv är vävt av dessa skilda musikaliska trådar.

Arto Lindsay på Berns Salonger, foto: Sachiko HayashiDet finns också en annan sida av popmusik. Den fångar upp något ur luften, något av tidsandan. När Nirvana 1991 kom ut med albumet Nevermind och blev en sensation över en natt, visste man att den glada pudelrockseran var över för alltid. Musiken fick sin hemvist hos de ungdomar som drabbades hårt av ekonomiska kriser och vars liv på intet sätt motsvarande spektaklen på stora fotbollsarenor. Kurt Cobain blev en röst som fyllde tomrummet och gav resonans för dessa ungdomar. Tre år senare anlände albumet Grace av Jeff Buckley. Än idag när jag lyssnar på dessa album kan jag fortfarande återuppleva hur tidens stämningar hade förändrats: det slutliga försvinnadet av åttiotalet, uppkomsten av ett överhängande moln över oss, och vi som desperat försöker överleva under det. Och genom deras musik kan jag också minnas åttiotalet: stormar av ekonomiska och politiska problem, ett stort gap mellan den glatta ytan och vad som dolde sig under den, som bara väntade på att få komma upp till ytan en vacker dag.

********************

Året 2011 har varit något utöver det vanliga. Den arabiska våren, som började i sena december 2010, pågår fortfarande och har utvecklats till en NATO intervention i Libyen, ett krig som kringgick den normala krigsproceduren genom nationernas parlament och endast följde sanktioner av FN. I mars drabbades Japan av en enorm jordbävning och tsunami, det största i landets historia, som ödelade en hel region med mer än 20 000 människor som omkom och ytterligare 18 000 utan hem än idag. Den efterföljande hotfulla risken för en härdsmälta i Fukushima kärnkraftverk orsakade Tyskland till att bestämma sig för att avveckla sin kärnkraft fram till år 2022, ett beslut utan någon försäkring om alternativa energikällor som mest sannolikt endast leder till ett ökat beroende av kol och ytterligare miljöförstöring. Här i Norden hade vi Breiviks massaker i slutet av juli, vilket innebar 69 oskyldiga människor döda, många av dem i sina tidiga tonår, av skäl som har anammats av europeiska politiker. Det är ett resultat av en lång rad politiska utspel i Europa, från Merkel och Camerons uttalande om fiaskot av multikulturalism, Sarkozys massdeportation av romer, till förnekande av religionsfrihet för en speciell religiös grupp genom förbud mot deras religiösa klädkod. Och bara några veckor efter den norska tragedin bevittnade vi ungdomskravaller med bränder och skadegörelse i London, Birmingham och Manchester. Under hela denna tid får vi konstant höra hur skör och instabil världsekonomin är och att vi bör vara beredda på en ytterligare ekonomisk kris.

"Det finns delar av vårt samhälle som inte bara är söndrade utan faktiskt sjuka…. För mig, är roten till denna tanklösa själviskhet samma sak jag har talat om i flera år. Det är en total brist på ansvar i delar av vårt samhälle, människor tillåter sig att känna att världen är skyldig dem någonting, att deras rättigheter väger tyngre än deras skyldigheter och att deras handlingar inte har några konsekvenser. Men, de har konsekvenser."

 Detta är David Camerons ord i sitt uttalande om de engelska upploppen 2011, känt som "Broken Society" talet. När jag först hörde talet, blev jag för en stund osäker på om han syftade på upploppsmakarna eller på bankmän och politiker.

 Ända sedan upploppen startade, var nyhetsreportrarna desperata att fastslå hela händelsen som "ren kriminalitet" och spridandet av upploppen till andra städer som "copycat brott". Sedan ansträngde sig Cameron för att cementera hela skulden på "gängkultur". Upplevelsen av BBC nyheterna om upploppen på Internet och radio fyllde mig med sorg över att ingen representerade ungdomarnas röster. Ingen verkar lyssna på dem. Jag hörde flera socialarbetare förklara situationen för BBC:s intervjuare, några av dem med skärpa och djup, men blev vid varje tillfälle tystad och glömd. Gapet mellan "dom-som-har" och "dom-som-inte-har" har blivit så stort att ingen verkar besitta förmågan att överbrygga det längre. Varje gång jag byter radiostation från nyheter till popmusik, känns gapet öka ännu mer, intill det ofattbara. Och jag ser ingen Kurt eller Jeff uppenbara sig.

 Jag är ledsen, min käre Arto. Bortsett från lyckan att till slut få se dig levande på scen (faktiskt vid två tillfällen) så saknades något för mig att ta till mig din musik.

 Kanske det inte är Arto Lindsays fel att inget egentligen riktigt tände till inom mig när jag var på hans konserter. Det beror troligen mer på detta år än hans musik. Jag kommer antagligen fortfarande att lyssna sent på natten på hans mjuka röst i "Too Many Mansions" eller "Illuminated" eller i hans cover av den brasilianska klassikern "É Preciso Perdoar". Men detta år, blev han mer av en pudelrockare än en Kurt eller en Jeff för mig. Hans konserter gav mig inte den röst jag behöver för att begripa världen omkring mig. Inte heller gav hans musik det serena lugn jag då och då behöver för att hitta mig själv igen i denna bullriga värld. Vilket jag skulle få av Steve Reich eller François Bayle.

 Det blev också ett misslyckande i att känna en naken själ genom hans musik på konserterna, som när man lyssnar på Syd Barrett på hans soloalbum eller när man hör Janis Joplin skrika ur djupet av sitt hjärta. Vilket är något man behöver när man är omringad av saker man känner desperation inför, hjälplös inför. Dvs. äkthet och en riktigt djup mänsklig kontakt.

 Jag uppskattade hans underbara musiker och hans gitarrspel, men hela saken kändes som en stor fejk, en kraftig ansträngning att känna glädje, speciellt på Bonniers Konsthall. En sorts bubbla. Ett "White Cube" fenomen, faktiskt. Och efteråt kände jag mig själv som en sorts fejk. Att ha varit en del av denna bubbla alienerade mig från mig själv ytterligare dagen efter.

********************

Ung08, foto: Sachiko Hayashi

Efter Arto Lindsay konserten på Berns, möttes jag runt hörnet av en stor öppen konsert i Kungsträdgården som kallas "Ung 08". Det är sent på kvällen och jag fångade bara de sista tjugo minuterna av kvällens sista inslag. Stockholmsyndromet är på scenen, jag hör de djupa basljuden brumma mot publiken, som består av unga svenskar, kanske mellan 15-18 år gamla, många av dem så kallade "nya svenskar". Det är en sorts "old-school" rap, en musik med ursprungliga rötter i Jamaica som har spridits över världen från den svarta kulturen i USA och som fortfarande är starkt förankrat i ungdomskulturen i Sverige. Det är starkt, men inget våld, inga konflikter. Kanske som sommarens sista händelse innan den långa, stränga nordiska vintern startar, alla är i god stämning. Till och med en polisman diggar musiken öppet med den unga publiken. Och jag tänker: Hur glad jag är att få uppleva detta. Speciellt efter Breivik-tragedin. Speciellt efter upploppen i England.

 Och jag mindes en sekvens från en Jay-Z konsert jag såg på TV för några år sedan, där varje person i publiken sjöng med. De kände till varenda ord, och alla rappade tillsammans med artisten.

Och jag mindes den historiska tråden som penetrerar genom the Last Poets, Grandmaster Flash, Public Enemy, mm.

 Och jag mindes en kommentar till en av Funkadelics videos på Youtube : "Idag är varje kämpande musiker indragen i den stora affärsvärlden, även om man endast har en sida på Facebook eller YouTube så bidrar man till företagsmaskineriet med ökad nättrafik och att förstärka deras reklamintäkter. Visa mig en musiker som endast talar för folket och faktiskt försöker förändra världen!!! De existerar inte längre, de har blivit uppslukade av maskinen."

 Sachiko Hayashi