Intervju Jamie Woon

aug302011

Skrivet av Lena Lidén

Musik - Musikens porträtt

Jamie Woon. Foto: Samira YousefSoul och dubstep-artisten Jamie Woon har hyllats i sitt hemland Storbritannien. Med sammetslen ljus röst sjunger han sina egenproducerade kompositioner vars eklektiskt klara ljudbild är minimalistisk och svängig på samma gång. Han är helt enkelt en stjärna, trots att han bara hunnit göra en skiva. Flickorna vid scenkanten kan varenda ord han sjunger och är märkbart imponerade. Detta trots att Jamie Woon inte har soulstjärnornas ego, extrema stil eller några som helst pretentioner verkar det som. Det känns så personligt att lyssna på honom, som i Lady Luck:

“Sometimes I wish I could anesthetize
Bring up the lows bring down the highs
She is the one I need to sympathise
She is the one who sees me cry
And I’ve been waiting for her day and night
I know my lady is around
I would put everything I have on the line
And I will get better odds than now
Lady luck I need a little light
Lady luck I need you now
Lady luck you have to make it right
Lady luck don’t let me down
And it ain't something you can synthesise
It ain’t something you can buy”

Jag hittar Jamie och bandet utanför backstage med en syrsa som de studerar medan den klättrar runt på en filt som en av dem virat in sig i. De är på väg mot kanten av den damm som är precis i närheten och berättar att de bara började vandra runt lite i väntan på intervjuerna och inte hunnit se något av festivalen ännu. Han stannar solidariskt kvar med oss trots att managern inte kommer som utlovat och eskorterar oss in bakom scenen.

Hur kommer det sig att du är så opretentiös?

-Jag ville bara göra en skiva, jag gick från producent till låtskrivare och ville spela in min egen musik. Någonstans där är jag, utan att egentligen ha ägnat några tankar på hur jag själv skulle vara. Jag strävar efter att vara en artist, jag är inte det ännu. Jag tycker inte om ironi, det får mig att må dåligt, det är inte naturligt för mig.

Tror du att ironin och det faktum att allt fler artister gömmer sig bakom solglasögon på scenen beror på rädsla?

Det är symptomatiskt. Man kan faktiskt inte se folk i ögonen längre. Jag menar, se bara på det här tragiska som hände i Norge. Det får effekter också här, på en musikfestival med sådan säkerhet att ni inte får följa med mig in…

Jag frågar om hans mor Mae McKenna, själv en keltisk sångerska från Irland, har påverkat hans musik.

Ja hon uppfostrade mig ensam, min pappa försvann ur bilden relativt fort. Hon hade med mig på allt och hon rörde sig inom många olika genrer, men där fanns alltid en melankoli som jag tror jag påverkats av. Hon producerade tre egna skivor och jag var med henne och såg henne arbeta. När jag var 15 år åkte jag med henne till Nashville. Det var nog där jag bestämde mig för musik.

Jamie fortsätter att prata om hur han tänker när han producerar sin egen musik.

-Att sjunga är något jag verkligen kan och det förde mig till alla andra aspekter av musikproduktion. Jag fokuserar på sång, groove och rytm. Jag är ingen vetenskapsman som kan gå djupt in i musik och skapa något storslaget. Jag håller på att utforska det som andra gör mycket bättre än mig och jag är förvånad att house-scenen är intresserad av det jag gör, eftersom de är så perfektionistiska med hur de producerar. Den jag ser mest fram emot att se här under Way Out West är Tiësto, det ska bli kul att höra mer av hans världsberömda house.

Jag kan inte låta bli att protestera mot hans blygsamhet och är inte alls förvånad att den elektroniska musikvärlden gillar hans musik eftersom den är så minimalistisk och vacker på ett sätt som både får mig att tänka på världsmusikens tidlöshet och riktigt bra drum n bass, men han slår av sig det.

Jag fiskar inte efter komplimanger!

Men du kan ju inte undgå att se vilka hängivna fans du har, speciellt tjejerna vid kravallstaketet. De var helt betagna.

-Ja det känns ju lite underligt, men jag är så tacksam att jag skrivit sådant som berört andra människor. Jag skriver ju bara om det jag ser och känner och uppenbarligen kan de känna igen sig i det. Det är fantastiskt.

Lena Lidén