Metaltown 2012 – moshpit, Slayer-vin och Marilyn Manson

jun232012

Skrivet av Linda Olsson och Karin Sundqvist

Musik - Musikens porträtt

Metaltown 2012, Göteborg 15-16 juni

Manson De gjorde det! Metaltowns arrangörer lyckades vända föregående års missnöje gällande bussar, scenområde och festivalens ocentrala placering till något väldigt trevligt. Bussfärderna till och från Göteborgs centralstation flöt på bra och var dessutom gratis i år, så även om det blev en del köande verkade de flesta besökarna nöjda. Även festivalområdet och scenområdet hade fått en bättre utformning vilket gjorde trängseln näst intill obefintlig. Som oftast i Göteborg bjöd vädergudarna på hela repertoaren av sol, regn och blåst. Tyvärr, och som vanligt, orsakade vinden ett mindre bra ljud från scenerna om man inte stod tillräckligt nära.

Röjande fans framför scenen under en rockkonsert är långt ifrån en nyhet men att fansen röjer på ett speciellt sätt och efter en viss mall är inte något som vi tidigare sett i så stor utsträckning. Tills nu. Detta organiserade kaos kallas ofta moshpit eller circle pit, men eftersom vi fann det svårt att med egna ord försöka förklara ordens innebörd har Wikipedia fått vara oss behjälpligt: ”En mosh är när två eller flera personer handlöst kastar sig mot de andra personerna i moshpiten. Det finns ett flertal olika varianter av mosh.(…) Circle Pit går ut på att springa runt i en cirkel tills man blir helt yr.” Moshen i dessa mer eller mindre organiserade former visade sig vara väldigt populära på årets festival. Den nygamla företeelsen verkar vara väldigt underhållande för de som medverkar men för oss vanliga konsertbesökare är det emellanåt lite störande då dessa, oftast unga – och oftast killar – rumlar runt och ramlar in i alla som råkar stå i närheten. Till på köpet snor de åt sig de fina platserna framför scenen.

Konserter med både gammelrävar och nykomlingar

En av fredagens höjdpunkter var Marilyn Manson som helhjärtat gjorde sitt allra bästa för att blidka publiken. Han smörjde sina fans med låtar som The Beautiful People, Sweet Dreams, Disposable Teens och The Dope Show. Bara ett par av låtarna kom från Mansons nya skiva Born Villain, som i och för sig är en helt okej skiva men inte räcker till för att återerövra gammal mark och än mindre för att erövra ny. Den fallna ängeln behöver all positiv kritik han kan få för att kunna återta sin forna plats på rockhimlen och det var ett smart drag att spela låtar från glansdagarna på 90-talet.

Tom Araya i SlayerMachine Head var bandet som fick hatten att blåsa av och fredagens andra höjdpunkt. Dessa gubbar vet hur man spelar metal. Det var tungt, hårt och vrålande bra. Moshpiten fylldes av hoppande och springande fans och resten av publiken hytte med nävarna i sann hårdrockarglädje. Trots att bandet spelat tillsammans i 20 år så kan man inte skönja ens för en sekund att bandet skulle ha tröttnat på sitt jobb eller sina bandkollegor. Närvaron till publiken var stor och Robert Flynn förde en trivsam dialog med publiken under hela konserten. Låtar som Halo, Locust, Aesthetics Of Hate och Davidian fick oss nästan instinktivt att vilja ansluta oss till en vild circle pit.

In Flames konsert hade kunnat bli en av de mest minnesvärda i Metaltowns historia med sin raffinerade scenshow med byggnadsställningar, pyroteknik och fyrverkerier. Inledningsvis kunde man se bandmedlemmarna utspridda i ett tredimensionellt rutmönster på flera våningar där rutorna tändes och släcktes i takt med låten Cloud Connected. Dessvärre hade dessa välsvarvade göteborgare en hel del att kämpa mot under konserten, såsom kraftigt tilltagande regn och blåst som fick ljudet att svaja och stundtals nästan helt försvinna. Men fansen stod trogna kvar och fick trots allt en fantastisk konsert präglad energi och nostalgi.

Det återupplivade stonerbandet Kyuss Lives! levererade men inte mycket mer än så. Rent musikaliskt fanns inte mycket att klaga på, de är duktiga musiker som kan sin sak men det fanns mycket övrigt att önska vad gäller energin och närheten till publiken. Stonerrocken som bandet själva är pionjärer för ska framföras som en energibomb och de bör få luften att darra, men icke. Det kändes snarare som att de hade en alltför lång och blöt natt bakom sig och att de hade lottat om vem i bandet som skulle stå längst fram på den alltför stora scenen. Vann gjorde uppenbarligen gitarristen Bruno Fevery som gjorde sitt bästa för att försöka få igång publiken. Frontmannen och sångaren John Garcia däremot både lämnade scenen och valde att spela med ryggtavlan mot åhörarna lite mer än vad som känns okej. Tack vare låtvalet som bestod av idel säkra kort som Gardenia och Supa Scupa and the Might Scoop från succéalbumet ”Welcome to Sky Valley” lyckades de trots tröttheten att göra publiken hyfsat nöjd.

Festivallördagen bjöd på metal i olika former, med allt från mysöstgötarna i Year of the Goat, stockholmsskojarna i Skitarg, doom i form av Candlemass och sist men inte minst – och då menar vi INTE minst – hårdrocksvärldens självklaraste kungar Slayer.

Year of the Goats musik kan beskrivas som rock i ockulta getakläder. Konserten med YOTG genomfördes på årets nya scen, Death Stage, och började långsamt med mjukare melodier och skönsång och avslutades med lite svängigare tongångar, till exempel singeln ”This Will Be Mine” från den kommande skivan ”Angel’s Necropolis” för att nämna en. Uppslutningen var inte så stor vid denna minsta av festivalens scener, men de som var där verkade mycket nöjda. Desto fler var det som såg Skitarg som trots sin relativa nykomlingsstatus verkar ha många fans. De spelade i det betydligt större Close Up-tältet för en publik som var både hängiven och månghövdad. Låttexter och titlar med glimten i ögat – till exempel Släck ett ljus som handlar om en mordisk jultomte – satte igång allsång och blev en ”fin” avslutning på en lyckad konsert.

Kerry King i SlayerLördag med mer moshpits och giganterna Slayer

Under lördagen fick vi också se Killswitch Engage dundra på med sin ganska typiska amerikanska metal fylld av hårda riff, mörka skrik och trallvänlig sång. Med tanke på deras meritlista (de har bland annat varit förband till både Slayer och In Flames tidigt i karriären) var Killswitch Engage inget oväntat inslag i årets line-up. Lite överraskande var dock att gitarristen Adam Dutkiewicz slog sönder sin gitarr redan under första minuten av konserten och istället sprang runt och spexade på scenen under resten av första låten. Trummisen Justin Foley fick också en överraskning, publiken uppmanades att gratulera på hans födelsedag genom ett unisont ”happy birthday, asshole”.

Till skillnad från vad vi kände inför moshpitens renässans fick vi även uppleva en trevlig nygammal företeelse, nämligen den då kända band får sätta sitt varumärke på nya öl-, vin- och spritsorter. I år kunde man exempelvis köpa sig ett glas Slayer-vin i områdets öltält och detta synliggjordes också i bandets egen lounge där medlemmarna i Slayer på lördagkvällen presenterade sitt vin för pressen under lite högtidligare former. Vinet heter Reign in blood red och lämpligt nog är loggan formad som ett uppochnervänt kors med en droppe blod längst ner. Andra band som tidigare har fått sätta sina namn på pränt på flaska eller burk är bl.a. Motörhead, Graveyard och Marilyn Manson.

Giganterna Slayer var de som fick avsluta festivalen. Som vanligt levererade de och konserten var hård och tung, utan några särskilda specialeffekter eller andra krusiduller. Förutom Kerry Kings kättingar som hängde och dinglade från höften förstås. Slayer var pricken över i:et på en annars lyckad hårdrocksfestival med brett utbud och vi kunde nöjda åka gratisbussen tillbaka till Göteborgs central på lördagsnatten. 

Text: Linda Olsson och Karin Sundqvist

Foto: Karin Sundqvist