Mastodon - på jakt efter herravälde

jan242012

Skrivet av Mattias Segerlund

Musik - Musikens porträtt

MastodonHeavy metal med dess otaliga subgenrer är en av de konstformer som nått bred publik och samtidigt delvis kunnat vara relativt svårtillgänglig. Inom kommersiell pop, r´n´b, hip hop och rock är det sällan gångbart med låtar som är över fem minuter, eller låtar som inte är uppbyggda efter ett ganska klassiskt vers, refräng, vers, refräng koncept. Metalband har dock genomgående kommit undan med att spela intrikata solon, göra aviga låtstrukturer och framför allt skriva långa låtar men ändå nå en stor och hängiven publik.

Det råder ingen brist på slagdängor och kraftiga refränger inom metalgenren, men den sticker ändå ut bland andra musikgenrer som en förhållandevis tillåtande konstform där gränser hela tiden kan förskjutas och förskjuts. Ofta sker utbrytningar ur den mer ortodoxa heavy metalgenren och nya genrer bildas, får genomslag och falnar.

Under sent sjuttiotal flirtade Kiss med disco och drog på så sätt till sig en ny publik. På nittiotalet skapades en stor våg av så kallade nu-metal band som byggde in tunga skrikrefränger, lugna gnällande verser, rap och en från grungen hämtad självömkande tematik -ganska långt från den ofta maskulinitetsdrypande heavy metal som gjort genren bred från början.

Då dessa avyttringar ofta fått kritiker och tyckare att utropa hårdrockens död har det samtidigt alltid sökts efter potentiella frälsare och det är få band som i så många sammanhang fått sig pådyvlad denna frälsarroll som just Mastodon.

Sedan skivdebuten 2002 har de stadigt hamrat sig in i världens metalpublik och verkar ha kommit för att stanna. Det är lätt att konstatera att Mastodon inte erbjuder sin lyssnare några särskilt lättsmälta recept. Deras utsvävande låtstrukturer, tempoväxlingar och konceptuella texter kräver sin lyssnare, framför allt på vissa album. Därmed inte sagt att deras musik saknar hooks och tilltalande refränger, men de finns där inte som en medveten tanke för att lura in lyssnaren, utan snarare som en nödvändig del i en större idéstruktur.

Mastodons styrka ligger delvis i hur de lyckas väva samman de progressiva dragen från tidiga rockgiganter, som Jimi Henrix och moderna progressiva band som Tool, med riff inspirerade av åttiotalsband som Slayer och Metallica. Till det har de kryddat musiken med groove som återfinns i klassisk hårdrock a´ Led Zeppelin och Deep Purple.

På deras senaste skiva The Hunter, som för ovanlighetens skull inte är en konceptplatta utan fokuserar mer på låtarna som enskilda entiteter, går de enkelt från ett Black Sabbath doftande hårdrocksriffande i Curl of the Burl till ett mer extremt slitande av stämbanden i följande Blasteroid för att sedan smidigt övergå i hes stämsång. Ibland kan man få intrycket av att de kokat ner hela hårdrockshistorien i en kittel och utmejslat ett koncentrat som de sedan spottat ur sig på skiva efter skiva. Som en essens av vad metalgenren historiskt bestått av.

Samtidigt går det att höra en utveckling över tid, en rotlöshet och ett sökande, som gör lyssningen än mer spännande. Tydligast märks detta på 2009 års Crack the Skye där man över sju låtar väver in lyssnaren i ett förunderligt nät av detaljer och avstickare som sammantaget bildar en imponerande resa genom sorgen och saknadens träskmarker.

Det märks tydligt hur de föregående skivorna liksom bygger upp till detta mästerverk. Blood Mountain är i sig en fantastisk skiva, men det är först i skenet av Crack the Skye som man kan se dess brister och hur de har tagit sitt låtskrivande vidare. Det är inte konstigt att man valt att föreviga just denna skiva även i liveformat. För även här gör Mastodon ett genidrag i att spela sin senaste giv i sin helhet live, för att sedan avsluta med några äldre låtar.

Det chockade mig när jag såg dem live under en av turnéerna som följde Blood Mountain från 2006, vilken styrka det låg i att spela en skiva i sin helhet. Det gav lyssnaren ett mycket klarare sammanhang än om man hade delat upp spelningen i ett klassiskt greatest hits set.

När de på liveskivan Live at the Aragon spelar låtarna Where Strides the Behemoth och Mother Puncher från debuten Remission från 2002 speglar de också hur ursinnet som låg till grund för bandets tidiga karriär finns kvar på de senare skivorna, men i en utvecklad och nyanserad form. Denna spegling blir en parentes i relation till spelningen av hela Crack the Skye, men en intressant sådan, som på något sätt knyter ihop säcken så långt.

Efter Crack the Skyes konceptuella överdåd, där bara en låt klockar in under fem minuter (och den längsta är närmare tretton minuter) gjorde bandet en vändning och återgick till ett mer rakt rockkoncept på The Hunter, där endast en låt klockar in över fem minuter. Refrängerna är mer framträdande och en större tyngd ligger på melodier och raka riff, som t.ex. i den allsångsvänliga All The Heavy Lifting, utan att de för den skull förlorar experimentlustan. På detta sätt blir Mastodon aldrig förutsägbara.

De har en potential att leta sig in bland alla läger av metalfans och verkar också göra det. Som förband till alla de stora banden inom metal har de stadigt jobbat till sig en egen skara fans som fortsätter att växa. Nu är det ju svårt att veta vad uppblåsta rockegon tänker, men jag kan bara föreställa mig hur det känns för exempelvis Metallica att kliva på scen efter att ha haft Mastodon som förband och känna hur de blivit omsprungna. Att de tillhör det förflutna och att det är dessa fyra snubbar från Atlanta som tillhör framtiden. Vad denna framtid har i sin linda för Mastodon är svårt att säga, men jag misstänker att det inte är vad vi förväntar oss.

Mattias Segerlund