Steve Reich och rätten att tolka samtiden

okt212011

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikens porträtt

Steve ReichNyligen gav Steve Reich ut sin betraktelse över 11 september-attentatet. Redan före skivan kom ut omgärdades den av kontroverser, inte minst på grund av omslaget. Masatomo Kuriyas foto från ögonblicket precis innan det andra planet kraschar in i det andra av World Trade Centers två torn utgör omslaget, men bilden är manipulerad. Kuriyas foto har gjorts mörkare, dovare, mer ödesmättat. Kanske kan man säga att omslagets variant av bilden föreställer känslan mer än själva händelsen.

Både omslaget och själva det tredelade stycket det illustrerar, "WTC 9/11", har anklagats för att slå mynt av ett nationaltrauma. Reaktionerna blev så starka, att omslaget i sista stund ändrades till något mer neutralt, och mindre slående: en detalj ur rökmolnet. Musiken förblev dock intakt, med bandinspelningar av larmsamtalen och intervjuer gjorda efter kraschen. Stycket, som beställdes av Kronoskvartetten som ville ha ett verk uppbyggt av just förinspelade band och stråkar, leder tankarna till både Laurie Anderson, Gavin Bryars och tidigare verk av Reich. Men hur musiken låter har alltså fått en underordnad betydelse i diskussionerna kring stycket.

Debaclet kring utgivningen tvingar fram ett flertal olika frågor. En av dem är vilken frihet en konstnär har att bearbeta traumatiska (och allmängiltiga) upplevelser. En annan fråga är rent politisk, och handlar om USA:s självbild och uppfattning om sin roll världen. Frågorna är sammanflätade.

Historien är full av exempel på hur omvälvande händelser som krig har behandlats av konstnärer - musiker, bildkonstnärer, filmare och författare. Det om något sätter väl fokus på en av konstnärens många roller, som den som förmår ge tröst och styrka åt betraktaren. Om inte konsten tillåts reflektera sin samtid kommer den till sist att förtvina. Det skulle kanske gagna ett fåtal på sina håll i världen, men beröva ett avsevärt större flertal en möjlighet att greppa det ogripbara. Vill man ha demokrati måste konsten tillåtas kommentera den samma.

Det finns all anledning att ifrågasätta USA som demokrati. Noam Chomsky beskrev skurkstaten, och exemplifierade med sitt hemland. Det slog inte så väl ut hos somliga, därför att det gick stick i stäv med Amerikas självbelåtna bild av sig som godheten själv. Jag tror att Steve Reich pillar på samma ömmande rodnad med "WTC 9/11". USA som nation och den patriotiska delen av befolkningen vårdar gärna sitt martyrium. De är noga med att den sårade stolthetens tagg får sitta kvar, och att låta självömkans var samla sig i allt större mängd kring det punkterade området på den nationalistiska kroppen. Om någon tar sig friheten att på eget initiativ försöka tvätta såret rent och plåstra om det är det som att denne begår en synd mot den patriotism som föreskriver att man måste ha något som ständigt påminner om fienden, vare sig denne är reell eller inbillad.

Amerikas värsta fiende, såsom den beskrivs av USA självt och tillika resten av västvärlden, är naturligtvis islam. Det lustiga, eller snarare tragikomiska, eller egentligen bara rent tragiska, är hur den amerikanske patrioten beter sig på ett sätt som liknar den fundamentalistiske muslimens. Lika lite som islam tillåter att Muhammed avbildas, lika lite tillåter Amerika att traumat gestaltas på ett icke accepterat vis. I båda fallen finns det ett korrekt sätt att förhålla sig, allt annat är blasfemiskt. Till islams fördel kan man åtminstone säga att det är tydligt formulerat. Det försmådda USA är mer oklart i sina regler för sin självgodhetens fundamentalism.

Originalomslaget till Det har framförts en teori att omslaget till "WTC 9/11" inte alls hade orsakat en lika stor kontrovers om det hade rört sig om ett omslag till en rockplatta. Det implicerar att konstmusiken och dess publik inte är lika vana vid rättframma provokationer och frispråkighet. Kanske är det så att rocken och dess lyssnare är mer okänsliga. (Nu är visserligen både Steve Reich och Kronoskvartetten gränsfall; bägge rör sig någonstans mellan just populärmusik och konstmusik, men jag väljer att bortse från det här och nu.) Man kan väl utläsa lite vad som helst ur ett sådant förmodat förhållande, men det förändrar ingenting i sak. Den som går emot "den goda smaken" i "home of the brave, land of the free" bestraffas med censur. Är det den sortens "demokrati" som USA vill tvinga på den övriga världen? Varför är den amerikanska sortens censur bättre och viktigare att stå upp för, än den kinesiska, iranska, nordkoreanska, burmesiska, jordanska eller den vitryska? Är det för att USA råkar höra till västvärlden - till och med definierar den samma - och att vi lider av ett slags världspolitisk hemmablindhet? Censur är censur, om än insvept i den amerikanska flaggan. Desinformation är desinformation, och lögner är lögner, även om de kommer från Vita Huset.

Man kan som alltid fråga sig hur det kommer sig att USA är så otroligt stingsligt. Varför är allting som rör den amerikanska "folksjälen" så oerhört känsligt - egentligen? Man kan alltid säga att eftersom jag inte är amerikan kan jag heller aldrig kan förstå det trauma som 11 september verkligen innebär. Kan så vara. Jag kan däremot förstå det trauma som USA ger hela världen genom sitt utrikespolitiska agerande. Och hur jag än vänder på det, finns det ingen nationalsymbol eller stor händelse som för mig som svensk är så oantastlig att jag vill förneka konstnären hans eller hennes rätt att behandla eller bearbeta det. Det gäller lättantändliga turbaner och rondellhundar. Det gäller Palme-mordet, som väl är det närmaste Sverige kommer ett 11 september.

Jag menar inte att förringa individens sorg efter det inträffade. Men jag anser att det är vettigt att fråga varför man så krampaktigt håller fast vid sorgen. Det är som familjer som behåller sitt barns rum intakt åratal efter att barnet förolyckats. De säger att det är för att hedra den avlidne. Är det inte bara det kristna fokuset på lidandet som går igen i den amerikanska vardagen?

För att återgå till Steve Reich. Vad är det egentligen han har gjort fel? Är det att han skrivit ett verk som inkluderar autentiska inspelningar som "river upp gamla sår", och som sedan ges ut på skiva i syfte att säljas till lyssnarna? Men vilar inte hela den amerikanska kulturen på idén om fri företagsamhet och var och ens rätt att tjäna sitt uppehälle?

Syftet med "WTC 9/11" var, om jag förstått Steve Reich rätt, helt enkelt att bearbeta de utdragna känslorna efter attentatet (som för övrigt ägde rum bara några kvarter ifrån där Reich bodde). Kanske lyckades han samtidigt, om än oavsiktligt, dra fram hela den amerikanska dubbelmoralen i det ljus som all dubbelmoral måste fram i. Kanske är det den största bedriften med skivan, och det som hela diskussionen borde handla om.

Peter Sjöblom