Musikens porträtt
Om händer
Pierluigi BilloneTonsättaren Esaias Järnegard (f. 1983), komponerar huvudsakligen kammarmusik, och då oftast utifrån en fenomenologisk infallsvinkel. Han baserar till största delen sitt arbete på förhållandet mellan kropp och instrument, och då inte enbart utifrån de enskilda ljudens unika och direkt fysiska egenheter, utan han intresserar sig snarare för det eventuella, och enligt honom alltid så eftersträvansvärda magiska, tillstånd som kontakten med ett specifikt instrument och klang kan innebära. I denna essä – baserad på sitt möte med den uppenbarligen och dessvärre relativt okände italienske tonsättaren Pierluigi Billone (f. 1960) och hans musik – utvecklar han sina egna musikaliska och estetiska visioner.
Konturer
Det kan alltid finnas skäl till biografiska inslag i en text. Det finns goda exempel på poesi, där själva poetens belägenhet rent socialt och historiskt har varit av oumbärlig vikt vid översättning. Musik behöver inte den formen av översättning. Däremot utgör den en specifik kultur – och den kan te sig extremt lokal – en i viss mån ställföreträdande översättning, eller låt säga, tolkning. Adornos uttalande om vår oförmåga att förstå musik – eller överhuvudtaget något runtomkring oss – utan att göra det genom vår kultur ekar alltjämt med tung auktoritet över oss.
Victoria Jordanovas exceptionella resonans
Victoria JordanovaInom konstmusiken förväntas instrumentalisten till viss del underordna sig musiken, och stå till verkets förfogande, men vissa musiker har en sådan stark personlighet att verken de framför blir språngbrädor för den egna integriteten. Detta måste inte vara något negativt även om det går emot många av de gängse uppfattningarna. Men det är viktigt att ha i minnet att det bygger på en överensstämmelse mellan musik och instrumentalist. Att det finns en exceptionell resonans mellan människa och musik.
Denna starka samklang finns mellan John Cage och harpisten Victoria Jordanova. Intensiteten i hennes förståelse för Cages musik är så stor och intuitiv att man lätt glömmer bort att hon framför någon annans musik när man lyssnar på hennes inspelningar av ”Postcard from Heaven” och ”In a Landscape”. Kanske beror det också på att Jordanova har valt ett så förhållandevis ovanligt soloinstrument som harpan, att hon därmed kunnat muta in ett område som praktiskt taget blir hennes eget. Men att säga det vore ändå att förringa hennes kapacitet. Instrumentet är bara verktyget med vilket hon uttrycker sin förståelse och intuition.
Viktoria Pop Jordanova föddes 1952 i Serbien. Hon studerade vid Mokranjac-konservatoriet för musik och filosofi i Belgrad, och har bland annat en fil kand. i musik vid universitetet i Michigan. Numer är hon bosatt i Kalifornien där hon sedan 2003 driver ArpaViva. ArpaViva är dels ett skivbolag, dels en organisation som lyfter fram harpan och dess konstmusikaliska repertoar.








































