Innehåll: Tidningen Kulturens kategorier Musik Musikens porträtt
Musikens porträtt
Mastodon - på jakt efter herravälde
MastodonHeavy metal med dess otaliga subgenrer är en av de konstformer som nått bred publik och samtidigt delvis kunnat vara relativt svårtillgänglig. Inom kommersiell pop, r´n´b, hip hop och rock är det sällan gångbart med låtar som är över fem minuter, eller låtar som inte är uppbyggda efter ett ganska klassiskt vers, refräng, vers, refräng koncept. Metalband har dock genomgående kommit undan med att spela intrikata solon, göra aviga låtstrukturer och framför allt skriva långa låtar men ändå nå en stor och hängiven publik.
Det råder ingen brist på slagdängor och kraftiga refränger inom metalgenren, men den sticker ändå ut bland andra musikgenrer som en förhållandevis tillåtande konstform där gränser hela tiden kan förskjutas och förskjuts. Ofta sker utbrytningar ur den mer ortodoxa heavy metalgenren och nya genrer bildas, får genomslag och falnar.
Under sent sjuttiotal flirtade Kiss med disco och drog på så sätt till sig en ny publik. På nittiotalet skapades en stor våg av så kallade nu-metal band som byggde in tunga skrikrefränger, lugna gnällande verser, rap och en från grungen hämtad självömkande tematik -ganska långt från den ofta maskulinitetsdrypande heavy metal som gjort genren bred från början.
Då dessa avyttringar ofta fått kritiker och tyckare att utropa hårdrockens död har det samtidigt alltid sökts efter potentiella frälsare och det är få band som i så många sammanhang fått sig pådyvlad denna frälsarroll som just Mastodon.
Sedan skivdebuten 2002 har de stadigt hamrat sig in i världens metalpublik och verkar ha kommit för att stanna. Det är lätt att konstatera att Mastodon inte erbjuder sin lyssnare några särskilt lättsmälta recept. Deras utsvävande låtstrukturer, tempoväxlingar och konceptuella texter kräver sin lyssnare, framför allt på vissa album. Därmed inte sagt att deras musik saknar hooks och tilltalande refränger, men de finns där inte som en medveten tanke för att lura in lyssnaren, utan snarare som en nödvändig del i en större idéstruktur.
Lustprincipen Peaches och könets makt
Peaches. Foto: Lynne Porterfield"I'd ratwho I want than kill who I'm told to". Vem skulle inte instämma? Uppenbarligen finns det tusentals amerikanska soldater i Irak som är tveksamma. Människor som i detta nu är fullt upptagna med att ödsla sin ungdom på att lyda order snarare än att stanna hemma och göra det förmodligen helst av allt vill - knulla. Det tvetydiga citatet - som både är ett långfinger åt Bushadministrationens krigspolitik och en okuvad lustbejakelse, saxat ur första spåret på skivan med den kongeniala titeln Impeach my bush - bör i sitt sammanhang ses som en sorts balansräkning: så länge det finns någon som säger "Kill You" måste det finns någon annan som säger "Fuck You". Konsten: att över en matta av kaotiskt trummande koka ner diametrala utgångspunkter till en fråga om "Fuck or kill".
Den kanadensiska electroclash-artisten Peaches, egentligen Merrill Nisker (f. 1968 i Toronto, bosatt i Berlin), är en av få som lyckas bli politiskt omstörtande bara genom att inte förtiga sin (kvinnliga) sexualitet. När hon släppte sitt andra album, Fatherfucker (2003), med ett omslag som avbildade artisten iförd ett överproportionerat lösskägg i klassiskt skepparkransformat, tog det hus i helvete.
Den självutnämnda sedlighetsroteln, av somliga kallad "USA:s kristna höger", ryckte omedelbart ut med förmaningar. I individualismens och den negativa frihetens namn ("var och en måste få känna sig fri att slippa sådana obsceniteter") trycktes ett kollektivt pekfinger upp under en enskild näsa. Så säger man inte, så gör man inte.
