Ryssen kommer! - tre operakvällar på Östersjöfestivalen

sep042011

Skrivet av Ulf Stenberg

Musik - Essäer om musik

Den förtrollade vandrarenLäser man igenom handlingen till Rodion Sjtjedrins opera "Den förtrollade vandraren" är det svårt att inte dra på munnen, värre snömos kan svårligen uppbringas. Klosternovisen Ivan piskar "på skoj" en munk, vilket leder till att hästarna som drar vagnen som munken sitter på börjar skena och munken trillar av och slår ihjäl sig. Ivan ger sig därefter ut på långa vandringar, hela tiden förföljd av den döde munken som är förbittrad över att han inte hann få någon syndaförlåtelse. Ivan hamnar hos tartarerna som plågar honom. Där träffar han emellertid en skön zigenerska som han med pengar från en prins, som han tagit anställning hos som hästskötare, friköper och förälskar sig i, i omvänd ordning förstås. Det gör prinsen också, men han är ombytlig och skyndar vidare till en rik kvinna som han gifter sig med. Zigenerskan blir mäkta förgrymmad och hotar med att döda båda två eller begå självmord, vilket är det mest syndfulla man kan göra i det gamla Ryssland. Hon övertalar därför Ivan att ta livet av henne, så hon slipper döda prinsen, hans hustru eller sig själv. Det gör Ivan. Sedan går han i kloster. Ridå.

Men det funkar sceniskt och musikaliskt! Snömoset får liv (eller snarare död: det är delvis en svårartad form av dödslängtan det handlar om). Det är mer att likna vid ett rekviem. Men operascenen sväljer ju det mesta i librettoväg. Till och med detta. Handlingen bygger på Nikolaj Leskovs roman med samma namn. Det var dirigenten Lorin Maazel som beställde operan av Sjtjedrin: "Skriv någonting ryskt, med gamla hymner, klocklang, polovtsier, zigenare och en riktig basso profundo (låg basstämma)". Och det har han gjort. Med besked.

Det är Marinskijteaterns kör och orkester och solister under Valery Gergiev som står för fiolerna, vilka naturligtvis är välkomna tillbaka med hela operauppsättningar efter några års frånvaro. Det behövs i det provinsiella svenska musiklivet. Rodion Sjtjedrin är en skicklig eklektiker, som plockar lite här och där, från Sjostakovitj,  Stravinskij , Mussorgskij och Orff, men han får ihop det, det är löd och energi i orkestersatsen, med djupa bläck och höga träblås, ofta rytmiskt pådrivande och percussivt laddat. Sparsamt med stråkar. Något filigransarbete handlar det knappast om, men storyn ruvar ju heller inte på några svårfångade djupsinnigheter. Det är gammalryskt religionspatos för hela slanten.

Marinskijgänget är i högform, och de stora kontrasterna och tvära känslokasten passar en dynamisk dirigent som Gergiev perfekt. Han missar inte ett utspel eller inspel. Ivan, som sjungs av den mästerlige och skönt mullrande basso profundon Sergei Aleksasjkin, både gestaltar och återberättar scener ur sitt vandringsliv, förverkligat genom en sparsmakad och endast antydd scenografi, med kören hela tiden på plats, kommenterande från en plattform i fonden. Grusjia, zigenerskan, sjungs med äkta ryskt sentiment i stämman av mezzosopranen Kristina Kapustinskaja, innerligt vibrerande och oerhört vackert, liksom Andrej Popov som med sin höga tenor förkroppsligar den döde munken och prinsen på ett övertygande sätt. Stor sångarglägje, och inte minst orkesterglädje, mitt i all bedrövelse.

Denna glädje fortsatte och kulminerade kvällen därpå då Leos Janaceks "Fallet Makropulos" stod på programmet, operahistoriens, vad jag vet, enda "deckaropera". Valery Gergiev, som hastigt insjuknat, ersattes av en ung assistent, förmodar jag att han är, till Gergiev, som säkert bara hade att följa dennes instruktioner och gjorde det alldeles utmärkt. Jag har svårt att föreställa mig att det skulle ha låtit mycket annorlunda med maestro själv på pulten.

Fallet MakropulosJanacek har ett annorlunda tonspråk än Sjtjedrin, mer sammanhållet, slutet om man så vill, ett slags pulserande ut- och inandningar eller fanfarliknande utväxlingar, korthuggna fraseringar och melodiska meningsbyggnader, som varieras i all oändlighet. Ingen ekokammare a la Sjtjedrin, där delar av tonsättaromvärlden frejdigt passerar revy, utan en sluten värld där referenserna är Janacecks egna. Metamorfoserna är ofta blixtsnabba i denna konversationsopera, som kan föra tankarna till några av Richard Strauss mästerverk i denna genre inom operagenren. Det melodiska meningsbyggandet passar som handen i handsken i "Fallet Makropulos", som dessutom har ett libretto som förmår engagera.

På ett sätt kan man säga att storyn är lika omöjlig som Sjtjedrins, förutom att den är alltför mångordig och komplicerad för att passa i operasammanhang. Men, återigen, på operascenen är allt möjligt, vi tror nämligen på vad som händer där.

Dödslängtan finns också i Janaceks opera, som bygger på en pjäs av Karel Capek, men här utan religiösa förtecken; den har helt andra, fullt begripliga orsaker. Initialerna E.M. är egentligen det enda sanna med huvudpersonen Emilia Marty, firad operasångerska och femme fatale. Hon har hunnit med många namn, hennes födelsenamn är Emilia Makropulos, eftersom hon levt i över tre hundra år. Hennes far tillverkade ett livsuppehållande elixir åt Rudolf II i slutet av 1500-talet, men tvingades att pröva det först på sin dotter som då var sexton år, till vad nytta kan man fråga sig. Kungen hann knappast med att utvärdera experimentet. Handlingen utspelar sig på ett advokatkontor i Prag runt förra sekelskiftet. Emilia Marty hamnar mitt i en sekellång arvstvist, där ett försvunnet testamente spelar en viktig roll. Hon är den ende som sitter inne med gåtans lösning, eftersom hon haft en central roll i skeendets alla turer. Men det är inget som avslöjas förrän i slutet, då hon fått tag i receptet till det gamla livselixiret som legat gömt tillsammans med andra viktiga handlingar och är det dokument som hon varit på jakt efter. Arvstvisten är henne likgiltig. Tiden börjar gå ut för henne, iskylan har redan tagit hennes kropp i besittning. Älskarna klagar. Men hon avstår från livselixiret, hon välkomnar döden. I den ytterst dramatiska och välljudande slutscenen vänder hon sig ut mot salongen och erbjuder receptet till oss. Finns det ingen som vill ha det? Som vill trotsa döden?

På ett djupare plan handlar det förstås om den ofrånkomliga sanningen att döden är själva förutsättningen för livet, vilket emellertid på det individuella planet är lika svårt att acceptera som det är lätt att förstå det på det filosofiska. Utan dödsmedvetandet, om att allt har ett slut, vore vi lallande idioter. Den meningsskapande och utvecklande drivkraften  skulle inte finnas där.

Men "Fallet Makropulos" är först och främst en opera, ingen filosofisk traktat,
och det är som opera den lever, inte minst när den tas om hand av Mariskijtetaterns orkerster. När lät det så bra från orkesterdiket på Kungliga Teatern senast? Och förstås solister! Det är inte alldeles lätt att få en konversationsopera - utan egentliga arior - att leva, men med det sångarlag som man ställde upp med, där inte bara Jekaterina Popova i huvudrollen högeligen imponerade utan samtliga på advokatkontoret, är det lätt.

Peter Mattei stod näst på tur, vår världsberömde baryton, som till och från också låter sig höras på svenska scener, konsertant eller i regelrätta operaroller. I Berwaldhallen var det det första som gällde. Han hade  sällskap av den ryska sopranen Olga Gurjakova. De sjöng valda delar ur Tjajkovskijs romantiska mästerverk, Eugen Onegin, förnämligt assisterade av Sveriges radios symfoniorkester under Daniel Harding. För sent inser Eugen Onegin sin kärlek till Tatiana och slutet för den vilsne dandyn är ytterst dystert, om än självförvållat. Riktigt jämbördiga var inte de två, Olga Gurjakova hade inte samma förnämliga kontroll över sina vokala resurser som Peter Mattei. Hans baryton blir bara bättre och bättre, skönt och jämnt klingande över hela registret, liksom hans sceniska närvaro. Stor känsloteater, stor operakonst.

Sjostakovitj fjärde symfoni avslutade kvällen. Den sov länge en törnrosasömn innan den uruppfördes 1960. Stalin hade sagt sitt om operan Lady Macbeth från Mtsenk och Sjostakovitj drog in symfonin. Sibirien var inte så lockande. Jag minns det första svenska uppförandet för exakt 50 år sedan, i konserthuset. Det var en musikupplevelse av det annorlunda slaget, som att bli överkörd av ett frustande ånglok. Energiutvecklingen var enorm, kraften oemotståndlig. Naturligtvis handlar det om bittra erfarenheter och känslor förknippade med dåtidens sovjetiska slavsamhälle. Men att som presentatören i Berwaldhallen reducera symfonin till ren programmusik som konkret skildrar dessa hemskheter är nonsens och ett pedagogiskt grepp som leder helt fel. Publiken uppmanas ju mer eller mindre till att försöka lyssna sig till läbbigheterna. Musik är musik och inget annat, uttrycker och gestaltar musikaliska ideer och inget annat. Det står var och en fritt att lyssna in vad den vill, men det finns inte i musiken utan enbart i lyssnarens skalle.

När det gäller själva framförandet har jag en invändning. Det gäller Daniel Hardings sätt att ytterligare tona ned de redan nedtonade partierna. Jag minns ett framförande i Stockholms konserthus för några år sedan, jag kommer inte ihåg dirigentens namn, där de nedtonade partierna lyftes fram och mejslades ut med en helt annan stringens och kraft, vilket skapade en helhet utan egentliga longörer och transportsträckor. Kanske var det att göra våld på partituret, men det må i så fall vara hänt. Slutresultatet var magnifikt.

Ulf Stenberg