Brian Wilsons ”Smile” - reflektioner kring ett mästerverk

dec052011

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Essäer om musik

Perfekt

Vet någon hur många skivor det finns? Går det alls att göra så mycket som en uppskattning av alla olika titlar som givits ut genom decennierna, i alla genrer? Hur stor summan än är, är den naturligtvis helt meningslös kunskap, och jag hoppas att folk har bättre saker för sig än att faktiskt försöka räkna efter. Men trots att det redan finns så ofantligt mycket musik längtar man ändå efter den som ännu inte spelats in. Eller den som finns men som inte blivit utgiven. Särskilt den sistnämnda sorten har en speciell sorts lockelse. Alla dessa så kallat legendariska, outgivna plattor som stoppats undan i arkiven. Velvet Undergrounds fjärde som ännu inte fått en tillfredsställande behandling. En översyn av vad som idag skulle kunna göras med Turtles ”Shell Shock” vore också välkommet. Så har vi John Fogertys ”Hoodoo” där masterbanden sägs ha förstörts av Fogerty själv och där allt som tycks cirkulera är gravt överstyrda inspelningar. Buffalo Springfields ”Stampede”, fast den finns väl mest bara som en tanke och inte ens fullständigt inspelad. Freddie Wadlings tredje coverplatta för MNW. Cortex' uppföljare till ”Spinal Injuries”. Soft Boys tredje som enligt Robyn Hitchcock är ”legendarisk bara för att den är för dålig för att ges ut”.  

Ett Hitchcock-lakoniskt förkastande som icke desto mindre pekar på något relevant, det att vissa skivor förblivit outgivna av en god orsak. Brian Wilson till exempel har ett par sådana bakom sig. ”Sweet Insanity” är kanske mer dr. Eugene Landys skapelse, men oavsett vems nidingsdåd den är bör den lämnas kvar inlåst med dubbla lås i bandarkivet. ”Adult Child” är i så fall bättre. Och med Beach Boys finns ”Landlocked” som utvecklades till den underskattade ”Surf's Up”. Men den mest legendariska, beryktade och mytologiserade skivan i Beach Boys karriär är 1967 års ”Smile”. Inte bara i Beach Boys karriär för den delen – det är den mest legendariska av alla outgivna skivor någonsin.

Ända sedan Brian Wilson var djupt försjunken i inspelningarna av den har den varit en värkande tagg i hans medvetande. De andra i Beach Boys avfärdade den som för konstig, och när Beatles släppte ”Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band”, kände Brian Wilson sig akterseglad. Blåst på mästerverket. Och med ett psyke på glid dessutom. Det finns så många historier om Wilsons beteende från den här tiden att man kan undra om alla verkligen är sanna. Och om de nödvändigtvis är utslag av galenskap och inte rent av genialitet. Är det verkligen en så dålig idé att musikerna ska ha brandhjälmar på sig när de spelar in musik som handlar om eld? Eller att ställa ett piano i en sandlåda i ett tält i vardagsrummet för att han skulle få rätt känsla när han skrev låtar? Med tanke på att både ”Heroes And Villains” och ”Surf's Up” kom till där i sanden var det kanske inte en så dum idé trots allt. (”Det var en jättebra sandlåda!” utbrast Brian Wilson långt senare.)

Icke att förglömma

Även om ”Smile” som sådan inte färdigställdes, överlevde den som små påminnelser på andra skivor. Under flera år plockade Brian Wilson fram låtar från den när det var dags för en ny Beach Boys-skiva. Och man får självklart inte glömma bort ”Smiley Smile”, som även om den bara var en förenkling och en skugga av det ambitiösa ursprungsobjektet likafullt är en underbar skiva med några av de allra bästa fristående låtarna ur ”Smile”-kontexten. Ingen kan kalla ”Heroes And Villains”, ”Good Vibrations” och ”Vegetables” för dåliga låtar. Den som försöker har fel på hörseln.

Jag tycker det är dags att ge ”Smiley Smile” ett gediget erkännande för att vara den skiva den är istället för att bara se till den skiva den kunde ha varit. (Å andra sidan har jag märkt av en motsatt trend: en förbryllande backlash mot ”Pet Sounds”. Somliga menar att den inte alls är så bra som den är. Att låtarna ”inte håller”. Om detta är ett fenomen som inskränker sig till min bekantskapskrets, eller om det är en hållning på uppsegling bland den aktivt musiklyssnande allmänheten är jag inte säker på. Låt mig bara konstatera att sådana påståenden inte främjar trovärdigheten.)  

Att ”Smile” någonsin skulle göras klar och ges ut var enligt Brian Wilson lika troligt som att Titanic skulle bärgas. Men när han i mitten av 00-talet överöstes av kärlek för den nyinspelning han gjorde i eget namn och av öronbedövande applådåskor och stående ovationer under den påföljande turnén, började han långsamt inse att den betydelse den här musiken hade för fansen kanske var större än den smärta han själv kände inför projektet. Men Wilsons egen version var så bra och så omsorgsfullt gjord att det föreföll osannolikt att originalet skulle komma att ges ut. Jag kan knappast ha varit den enda som bittert accepterade att skulle man höra originalversionen i någon form, förblev man hänvisad till den abnorma mängd icke officiella versioner som florerat bland fans och samlare i årtionden. En snabb googling på ”Smile”, ”Beach Boys” och ”bootleg” ger över sju miljoner träffar. Det har med andra ord aldrig varit svårt att ha tillgång till ett ymnighetshorn av varianter, versioner, alternativa mixar, hemmagjorda sammanställningar och grundliga genomgångar av en skiva som egentligen aldrig funnits.

”Smile” har i sanning varit nördarnas skådeplats. Mer än en gång har jag surfat runt och nöjesläst bloggar, nättidningar, hemsidor och allsköns fora och mer än en gång har jag tagit mig för pannan och suckat överseende åt den iver med vilken somliga har givit sig i kast med ”Smile”. ”Är den-och-dens fansammanställning bättre eller sämre än den-och-dens?” ”Jo, den här är bra, men nog borde man använt tagning 8 istället för tagning 3 av 'Heroes And Villains'?” ”Ja men den är ju i stereo medan den andra är i mono.” Samtidigt har jag roats av läsningen och rörts av den passion som omgärdat Brian Wilsons musik. Och allvarligt talat, vem är det jag försöker lura? När allt kommer omkring är jag en nörd själv. Självklart har även jag drömt om den definitiva versionen av ”Smile”.

Det som hittills funnits att gå efter om man velat få en bild av vad ”Smile” hade kunnat bli om den kommit ut som det var tänkt och om man inte helt och hållet litat till sina egna instinkter, har varit att konsultera dels Brian Wilsons soloversion, och dels det omslag som förfärdigades redan 1967. Problemet är att det sistnämnda bara listar tolv låtar och dessutom hänvisar der till de icke-existerande LP-etiketterna ”for correct playing order”. Wilsons soloversion skiljer sig dessutom väsentligt från originalurvalet. Ni förstår att fansen haft ett brett spelrum för egna initiativ.

Så plötsligt finns den där, sedan en liten tid tillbaka: en officiell ”Smile” med Beach Boys! Utgiven på riktigt av det riktiga Capitol och det riktiga EMI. Med riktiga, om än förvånansvärt kortfattade, kommentarer av den riktige Brian Wilson.

Det är faktiskt rätt stort och rätt svårt att fatta.

Givetvis ställer man sig frågan om det har gått rätt till. Om detta är den definitiva utgåvan. Sista ordet. Nja, oavsett hur den officiella utgåvan är utformad lär fansen fortsätta att rådbråka sina stackars skallar och musiksamlingar för att försöka hitta på den definitivt definitivaste definitiva versionen. Det är inget man kan göra något åt. De är sådana. Låt dem hållas.

Se geniet

Ignorerar vi nördarna så är Beach Boys officiella ”Smile” tillräckligt frikostig med materialet. Den ges ut i tre olika varianter tänkta att tillfredsställa både genomsnittliga fans och fundamentalistiska ”Smile”-exegeter: den släpps som fullmatad enkel-CD, dubbel-CD med extra inspelningar från det pågående studioarbetet, samt en superlyxutgåva som omfattar fem CD, en dubbel-LP och två singlar. Tanken på den sistnämnda gör mig matt. Till och med dubbel-CD:n blir lite för mycket med en hel CD med bara omtagningar. Visst kan det vara akademiskt intressant, men trots en överväldigande ljudkvalitet blir det inte roligare att nöjeslyssna på nu, än vad det varit tidigare att höra bootleggarnas uppradande av överblivna halvfärdigheter. Men å andra sidan är utgåvans korrekta titel ”The Smile Sessions”, och följer därmed i spåren av tidigare omfångsrika sessionskivor med Beach Boys. Så egentligen är det väl den slimmade enkelversionen som är anomalin. Men det är den jag koncentrerar mig på. Och jag frågar, är detta den definitiva utgåvan? Är detta versionen med kapacitet att ställa alla bootleggare, pirater och överentusiastiska beundrares försök till skampålen?

Ja.

Precis så enkelt är svaret: Ja.  

De många små delarna, fragmenten och de mer fullvuxna låtarna har pusslats ihop till en sammanhängande, fullkomnad svit. Det är gjort med kärlek och omsorg, med fingertoppskänsla och förståelse. På ett enda ställe känner jag att det snubblar till lite, och det är mellan ”My Only Sunshine” och ”Cabin Essence”. Den övergången flyter inte perfekt i tempo och känsla. Men med sådan kritik är vi nere på en närmast molekylär nivå och om ni betänker att detta är min huvudsakliga invändning så förstår ni hur ofattbart lyckad jag tycker att den här utgåvan är. Den överträffar alla mina förväntningar. Förväntningar som varit både höga och låga, omvartannat. Det finns ju olustiga exempel på när arkivmaterial misshandlats, inte minst ljudmässigt, av stora bolag som i tron att de gör fansen en tjänst istället begår en missgärning när de ska in och rota för mycket i inspelningarna. Tänk Dylan och ”Bootleg Series Vol. 5” - en oförsvarligt antiseptisk representation av den härligt ruffiga 1975-turnén. Något sådant lider inte ”Smile” av. Ljudet är fantastiskt – och i mono!

Brian Wilsons hörselnedsättning på ena örat gjorde att han alltid mixade sina skivor i mono (stereoversionerna är alltså någon annans och låter aldrig riktigt lika bra). Att man valt att gå den historiska ackuratessens väg istället för att anpassa sig efter moderna inbillade krav förtjänar största tänkbara eloge. I synnerhet som man fått till ett kraftfullt monoljud vilket inte alltid är fallet - det som var bra mono med punch på vinyl låter egendomligt ofta betydligt tunnare och tristare på CD. Men i fallet ”Smile” har man tagit sig tid att optimera alla register. Diskanten är ren och distinkt och framhäver både de karaktäristiska harmonierna och Van Dyke Parks lätt bisarra texter. Mellanregistret är så fylligt som en Beach Boys-skiva kräver. Basen – den som ofta bereder de största problemen – är rik och maffig utan att bli boomig och påträngande. Jag vet inte vem som är huvudansvarig för denna mixning (det står flera namn angivna), men pass på för fem ton kärlek och beundran kommer till dig c/o Capitol i ett paket från Sverige. Hämtas mot avi.

Ett band i en höstack.

Ändå är jag mest imponerad av hur minutiöst och kärleksfullt uppbyggd skivan är. När jag hör den här är det ett mysterium hur en sådan sak som låtordningen kunnat orsaka sådana livliga diskussioner och spekulationer genom åren. Den är ju självklar! Det är ju så här den ska vara! Min lilla radanmärkning ovan blir framför allt än mindre värd då jag inte har något förslag på vad som skulle legat mellan låt 7 och 8. Brian Wilsons definition av ”Smile” som ”a teenage symphony to God” får all den tyngd och mening man kan begära av det här upplägget. Skivan flyter verkligen som en symfoni, som ett tätt sammanfogat, enhetligt, i grunden genomtänkt verk. Wilson har också sagt att han tycker att musik är Guds röst. Gud lämnar jag därhän men jag erkänner utan omsvep ”Smiles” upphöjdhet och att dess serenitet är förbehållen just denna skiva.

I often felt that I was on a musical mission, to spread the gospel of love through records. Probably nothing I've ever done has topped the music I made with Van Dyke, my old crew in the studio and the voices of my youth – me and The Beach Boys. - Brian Wilson, 2011

”Smile” är precis det mästerverk som det så länge har sagts ha potential att vara. Det är Brian Wilsons magnum opus. Jämte Beatles senare skivor är det det yppersta beviset på att popmusik inte måste vara korkad. Att det i popen och rocken finns möjligheter som är precis lika avancerade som någonsin i konstmusiken och jazzen. Kan man efter att ha hört ”Smile” inte erkänna det, beror det inte på musiken.

So, even though I'm smiling through the tears, knowing that Carl and Dennis aren't here to share this moment, I am smiling. And I hope the music makes you smile too. That's why I wrote it all those years ago. - Brian Wilson, 2011

På baksidan av ”Smiley Smile” står ett indiskt talesätt: ”The smile that you send out returns to you”. Detta musikaliska leende som världen äntligen fått kommer att återgäldas Brian Wilson. Inte bara nu, utan långt efter att han lämnat livet. Med ett verk som ”Smile” slutligen fulländat, hur senkommet det än må vara, har han en gång för alla tagit plats bland de allra största. Om någon nu betvivlat att det hela tiden var bland dem han hörde hemma.   

Peter Sjöblom