Ludwig van Beethoven, Den befriade Prometheus

nov112011

Skrivet av Oliver Parland

Musik - Essäer om musik

Prometheus ger elden till mäniskorna. Av Heinrich Friedrich FügerBeethoven hör till de genier inför vilka vi förstummas. I än så högre grad inträffar detta då det finns ett såväl ett immanent som externt uttalat begär att formulera sig. Det finns en kvalitet i det sublima, ja transcendenta som inte låter sig penetreras. Det sublima är aldrig till sin essens älskvärt. Det är skräckinjagande. Förfärligt som Rilkes änglar. Iakttaget på avstånd kan det förminskas till något mer hanterligt och begripligt men förlorar då sitt sanna väsen. Beethoven måste i kanon ställas vid sidan av sådana namn som Shakespeare, Dante, Michelangelo Rembrandt … Monument utanför tid och rum. Problemet är att dessa monument förlorar sitt liv, förvandlas till dataålderns ikoner, tomma signifianter utan innehåll och liv. Stenstoden, den petrifierade fadersgestalten förföljer oss likt ryttarmonumentet i Pusjkins dikt, i Don Giovanni...

Beethoven är inte det älskvärda evigt geniala barnet likt en Mozart, inte det vitala livgivande bondebarnet som en Haydn, inte det totalt integrerade intellektuella numinösa geniet som Bach, han är den eviga pubertala koppärriga Titanen Prometheus i ständig kamp med fadern tyrannen Zeus. I Evigt Våldsamt Uppror. Den som ”vill fatta ödet vid strupen”.

Vid Beethoven häftar något ”unheimlich”, det kusliga, fortfarande efter över två sekler, något skenbart välbekant ( det utslitna, utspelade) och så fort vi bemödar oss att lyssna och utforska slås vi av detta som redan hans samtid klagade över, det bisarra, våldsamma. En Mozarts demoniska sida bryts här sönder i sin motsatts, det är ingen ”sida” utan det förhåller sig tvärtom så att helheten är diabolisk i sin våldsamhet och att detta klämts in i en fruktansvärt sträng, ja oförliknelig formstramhet. Detta ger upphov till en ”obegriplighet” i det att Beethoven givetvis kan tolkas i en rent reduktionistisk positivistisk anda, dvs. det som vi nu anser att är klassicistisk. Eller så kan vi tolka honom som en romantisk, expressionistisk ”Tondiktare”.

Jag vill därför här återge en anekdot av berättad av min hädangångne farbror Ralf, författare och musikkritiker, en tidig apologet för Allan Pettersons symfonier, fantasten full av de mest kreativa, mytiska infall av växlande sannfärdighet men just därför så levande och mustiga. Han sade apropå Beethoven: En gång när jag i min ungdom satt på tåget från Grankulla in till Helsingfors pekade komponisten Aarre Merikanto på det då nyss färdigbyggda gula posthuset som fortfarande stod tomt och yttrade: det där huset är som Beethoven, stor tomhet, stor Tomhet… Ralf sade att Merikanto givetvis senare totalt förnekade ett sådant yttrande… I vart fall speglade detta något av de stämningar Beethoven förorsakade hos många på 1930 talet. Året måste ha varit 1938, i skuggan av det larmande Stortyska riket och Sovjets växande hotfullhet diktaturernas uppblåsta emotionella öken och intellektuella ödeland. Givetvis kan detta vara en skröna, eller ett yttrande i morfinrusets grandiositet eller en följd av onkel Ralfs egna backantiska utsvävningar… Men på ett förunderligt sätt ger det en känsla av sanning… Beethoven som den som står i vägen, hindrar andra att växa, överväldigande, stor. omänsklig, tysk etc. Merikanto själv kom ju att för alltid stå i skuggan av nationalmonumentet Sibelius…

Beethoven Symfoni Eroica Shannon Siemens PartiturMerikanto var son till den kände örhängeskomponisten Oskar, organist i Storkyrkan, en produktiv mästare av liten statur, sånger som hör till hela finska folkets populäraste… medan Aarre ursprungligen var en rabulistisk modernist och lagd åt det våldsamma och extraordinära, sedermera tämjd av frustration, trångsint behandling och Sibelius förlamande skugga… Den skugga Beethoven kastade var dock än större, än väldigare och mer förlamande. Brahms beklagade över att ha en sådan jätte bakom sig, och ansåg att detta alltför länge hindrade honom att skapa symfonier, Mendelsohn och Schumann krympte ironiskt nog ner formen till ett mer klassiskt format, andra vände sig till programmusikaliska och litterära utvägar att övervinna sin ångest. Och det finns fortfarande något skrämmande i själva denna gestalt… Bruckner kunde i sin naiva fromhet övervinna sin fruktan, och Mahler var i hans och Wagners kölvatten förmögen att forstsätta att utvidga formen. Beethoven är den mest affirmativa av tonsättare, den som ger kanske det största hoppet… Samtidigt den mest fruktade och fruktansvärde i sin monumentalitet, hans saknar, Mozarts och Haydns älskvärdhet, en Schuberts outsägligt samtidigt naiva dödsnära vemod… Hos Beethoven är det kraften och kombinationen av den monumentala enkelheten parad med en aldrig sviktande intellektuell vitalitet som både hänför och skrämmer. Och där finns en kvalitet av chockerande ” före sin tid”. Jag vill hävda att sådana verk som ” Grosse Fuge” och Diabellivariationerna är så långt före sin tid att vi bitvis knappt än nått därhän at vi helt kunde ”förstå” dem.

Ludwig van Beethoven har nu fått en fullvärdig biografi på svenska skriven av Åke Holmquist: Benämnd ”Biografin” utgiven på Bonniers. Detta är en klassiker och en mycket utförlig, omsorgsfullt gjord och vackert utförd bok. Inalles 975 sidor, försedd med noggrann dokumentation, två cd-skivor med musik från olika perioder av mästarens olika perioder, Något av ett magnum opus av Holmquist som ägnat halvtannat decennium för att åstadkomma detta. På svenska finns inget utgivet som kan tävla med detta. Endast Laila Barkefors stora avhandling och excellent djuplodande bok om Allan Petterson kan ställas vid sidan.

Sonat 4, Quasi una fantasiaHolmquist ägnar stor energi och omsorg åt att ta fram människan bakom den stora myten om Beethoven, den denne själv medverkade till att skapa. Förändras då bilden radikalt? Knappast så, osanningar och vinklingar avskaffas med varsam och hänsynsfull hand, och vi kan inte säga att verket förminskas av denna skärskådning av mannen bakom det. Frigörelsen från vissa idealiserande tendenser gör att till att verkets storhet framträder än mer dramat8uskt i sin storhet. Men Beethovens egna anspråk på att ”aldrig ha handlat oädelt” spricker. Samtidigt förstår vi än bättre hur han tvingades och pressades av yttre och inre omständigheter till vissa skall vi säga smått svekfulla, småsinta och småaktiga handlingar, överväganden och beteenden som inte kan sägas vara annat än ”bedrägliga”. Men dagens människa, och ja dagens konstnärer kan inte förstå hur det verkligen var utan att läsa detta. Att fattigdom, svält och nöd faktiskt var något vardagligt. Att människor faktiskt kunde dö av svält och kyla ute på gatorna. Att det som skildras i Schuberts ” Winterreise2 inte var fantasi utan verklighet. Ja rå verklighet. Att Schubert själv faktiskt dog delvis av undernäring och hjälplöshet, och att han gjort det långt tidigare utan sin vänkrets. Och det faktum att Beethoven faktiskt var beroende av välgörare och mecenater av vilka många själva förlorade allt vad de ägde på grunda av krig och omvälvningar.

Samtidigt som det liksom i dag fanns människor som var förmögna på ett sätt som är omöjligt att föreställa sig. Men inte ens den förmögnaste kejsare eller kung levde på den levnadsstandard vi betraktar som självklar. Och det är svårt att förställa sig vad sjukdom på den tiden innebar då den hjälp läkarna kunde ge var efemär eller ofta till och med skadlig. Holmquists bok är ingen apologi, ingen jeremiad endast en inkännande, omfattande och noggrann beskrivning av det helvete Beethovens liv på många sätt var… Dövheten, ensamheten, isoleringen, besvikelserna och de verkliga och inbillade sveken. Och att Beethovens utsaga att han övervunnit sina suicidala tendenser endast tackvare musiken kan vi förstå än bättre genom den sakligt empatiska ton Holmquist anlägger. Holmquist s ton är snarare sakligt lågmäld, och han gör inga anspråk på att ha personligen komma med stora avslöjanden, dramatiska tolkningar. Samtidigt undviker han all krånglig akademisk torrhet eller komplikation. Texten är och blir aldrig svår för amatören, liebhaber eller den osofistikerade. Alltså trots sin omfattning är boken läsvärd och möjlig att läsa för vem som helst.

tredje sonatMer ingående djupanalyser av verk finns inte, kanske till följd av att notexempel utmönstrats för att inte skrämma bort de icke notkunniga, eller av kostnadsskäl., snarare är de klara, rätt enkla och lättfattliga beskrivningar av det Beethoven skapat. Tydliga, klara och skrivna i den form goda och instruktiva konsertprogramkommentarer har. I övrigt är boken ett praktverk med vackra och rikliga illustrationer, en fullkomligt uttömmande källredovisning, noter och kommentarer. Detta kan försvaras dels med att för den som så vill finns numera hela Beethovens produktion utlagd på nätet. Dock måste man då vara beredd att själv leta reda på lämpliga exempel kring de verk det hänvisas till. Boken är försedd med utförliga omfattande och noggrant genomförda register. Korrektur och text är oerhört välgenomförda. Hela intrycket blir att ingen brådska eller press fått påverka resultatet. Ett enda ”fel” gäller att det första musikexemplet på den första cd tydligen var tänkt(?) att vara första satsen i den första pianosonaten men att vi istället får den andra satsen oss till livs. Den första hade mer belyst det ”dramatiskt” nya i Beethovens musik, än den andra satsen (tydligen tillkommen i ett tidigare skede än den första) som är mer ”konventionell” (om man nu någonsin kan säga det om Beethovens musik) än de övriga satserna i sonaten. Men de två cd skivorna lyfter fram verk som inte hör till de mest utspelade, och utslitna i repertoaren.

Och detta är kanske bokens största förtjänst att den på ett lågmält och försiktigt sätt introducerar en ny och mänsklig bild av titanen Ty det är så med Beethoven att vissa verk blivit så upphaussade att de skymmer en betydligt större mångfacetterad och omfattande produktion än vad vi i allmänhet vet om. Och vi tycks ha slitit ner hans symfonier i hög grad. De har blivit ”kanoniserade” som ”världens bästa symfonier” så till den grad att vi har svårt att höra varför de är det. I ett avseende är Beethovens symfonier överlägsna alla andra. Ingen har skapat en sådan helhet av sinsemellan helt olika karaktärer, tekniker och stämningar. Om Bruckner kan man säga att han skrev samma symfoni nio gånger om, alla modellerade efter Beethovens nia. Mahlers kan skilja sig delvis än mer sinsemellan, men deras uppbyggnad är aldrig lika strängt genomförda i tematisk bemärkelse, som man sagt Mahlers teman är aldrig teman i sig de är monument över redan döda teman och motiv… Dessutom överträffar Beethoven dem i kraft av mångsidigheten i sin produktion. Och i alla genrer är han oöverträffad, möjligtvis med undantag av solosången. Symfonierna är endast en bråkdel av hans produktion som omfattar alla genrer och i rent musikaliskt värde överträffas de av Hammerklaversonaten och de sena stråkkvartetterna…

Missa Solemnis…

Asketismen i kravet på musikens ” absoluta renhet” leder i sin reduktionistiska stränghet till

” tolkningar” eller snarare till att de blir abject i en form som tömmer musiken på mening. Att säga att ”alla turca” slutet i nian endast är en musikalisk ingivelse för enligt mig vilse. Det är nog riktigare att detta som ett uttryck för att även ” den andre”, främlingen, den skrämmande måste inkluderas i broderskapet. Kanske att ta till sig i vår tid och värld.

Oliver Parland

Källa: Åke Holmquist, Beethoven. Biografin. Bonniers

http://www.youtube.com/watch?v=lqjipnGLxoQ