Den uppfyllda tystnaden

jan122012

Skrivet av Guido Zeccola

Musik - Essäer om musik

Artikeln publicerades i en kortare version i tidskriften Nutida Musik för många år sedan.

Rösten, en naken fot på köttätande blommor

Denna ordning i rörelsen har fått namnet rytm,
medan man kallar röstens ordning för harmoni, 
där hög ton och låg ton smälter samman, 
och når de två förenas kallas det körkonst. (Platon)

Jag skriver för att inte bli galen. 
(Georges Bataille)

Denna text, vars form och struktur nödvändigtvis är fragmentets, handlar om rösten. Rösten som osynlig del av kroppen. Rösten i sina materiella uttrycksformer. Rösten som begrepp men också röst i musikens tjänst. Därför rösten som oralitet (verbalitet) och röst som vokalitet (sången).

Sångens historiska mångfacetterade betydelseprocesser och former (de kultiverade rösterna) är inte ämnet för denna text. Jag har även avstått från att  djupare analysera vissa nutida "röstekvilibrister" som ändå varit en stor inspirationskälla för denna text. Texten är ingen essä utan funderingar i fragmentform genom vilka jag vill försöka framhäva att det som vi kallar för "bel canto" (en term som här bara står som exempel) grundas på ett historiskt förräderi och på ett onaturligt tvång som trots att det alstrade en estetik (sången och musiken), genomfördes med ideologiskt våld. Detta våld är naturligtvis inte att cerneras enbart i musikens värld. Våldet är i hög grad grundtanken för vår europeiska civilisation.

Även om den moderna sångtekniken (med vissa undantag) baseras på en lära som institutionaliserades på1500-talet, är det ideologiska paradigmet möjligt att skåda i tidernas begynnelse, närmare bestämt i det forna Grekland.

Myterna om sångens (och därför musikens) födelse är flera. De mest betydelsefulla är, kanske, två. Dessa myter kommer "före" filosofiens födelse  och finns i skriften tack vare två diktare: Homeros och Pindaros. Pindaros (i de Pythiska hymnerna) berättar om myten kring Medusas död. Athena, gudinnan, som sörjer henne, skapar ett nomos alltså sed, lag men också melodi och musik på forngrekiska. Hon skapade flöjten för att "ackompanjera" sina klagosånger.

ordets mått överlagt igenom smärtanHomeros (i hymn till Hermes) berättar hur Hermes uppfinner lutan genom att leka med skalen från en sköldpadda. Den första myten innesluter känslor och sentimentalitet knutna till musikens födelse (konsten). Den andra myten spekulerar kring en mer materiell och konkret förklaring. Musiken föds på grund av en praktisk och konkret uppfinning (ljudet).

Flöjten är Dionysos instrument. Det inre skriket, subjektiviteten, melodram och opera, heroism, hedonism, dynamism, natten, Eros, kvinnan. Lutan är Apollons instrument. Sfärernas harmoni, en direkt gåva från guden. Det liknar den indiska anahata och Pytagoras matematiska harmonilära. En sorts akustisk design: thanatos, dagen, mannen.

För den pytagoreiska kokkonsten tog sången sin ort in i den mogna fruktens årstid, när, sprucken all balansgång, blomstringen finner sina aromer i Sirius kokkonstnärliga påverkan.

Aromerna genomför en minutiöst riktig uppgift: kryddningen av innebörden.

Aromerna är förförelsens urämne, dess makt. De har hemvist i antipoderna till det som i alkemiska termer tillhör fuktighetens rike, i den "nigredo" (dunklet, skummet) där rösten  har sin håla.

Rösten är av definition ett fattigt och enkelt sädesslag men ändå viktigt i Eros livsmedelskedja.

I en bok om botanik av en anonym lärjunge till Aristoteles associeras rösten till stanken.  Dålig lukt av samma slag som djurens (med undantag för panterns) eller av de mänskliga kroppsvätskorna (tillhåll för slödder?) liksom svetten, saliven, urinen, sperman, mensen, smegman.  

Även alkemin kommer senare att bekräfta denna utvisning genom att placera rösten bland de syrsättande naturkrafter, till den grad farliga för de filosofiska elementen att alkemisterna började betrakta tystnaden som guld, guld i gryningens mun, dyrbar som dagg.

Rösten, en naken fot på köttätande blommor, ordets mått överlagt igenom smärtan.
Skriket stillas i en tystnad som ordens nät ligger på minnets sand. 

Rösten har ett konstigt öde

"Like maddened... all that together... straining to hear...
piece it together... and the brain... raving away on its own...
trying to make sense of it... or make it stop...
or in the past..."
( Samuel Beckett)

Skriket stillas i en tystnad som ordens nät ligger på minnets sandIntets epifani är rösten inte desto mindre den ursprungliga kroppsrörelsen, urgest som i sitt historiska öde gång på gång har förhäxats till nattens domän; nu för Sions skull, sedan som androgyn eller Bafometh, eller, som Dionysos fana, fiende till Apollos förnuft och därför släkt med orgien, med revolten, med festen, negativismens smärta, hegelska obetänksamhet.

In i det postmoderna samhället är strukturen oäkta, därför den enda "teatern" som kan uppenbara sig kategoriskt up to date är  masken/sången, form och eko eller skärm av det verkliga ansiktet/rösten.

Rösten, denna nakna varelse som har liv enbart om det talande ansiktet överväger den som förkänsla, som svärd som gör sin förföriska entré på världens scen, och... det är plötsligt närvaro.

Rösten, en berättelse som är medveten om sin egen enhet. Den skarpa gränsen mellan den vilda, kärva rösten och den "Kultiverade" sångstämman är inte given enbart av det talade ordet.

Skillnaden, understruken av Aristoteles är äldre och "kolsyrad".

Jag hämtar ordet i din munEtt bevis är döden genom kvävning som kröner samhällets ansträngning att vänja rösten, eftersom det är svårt att "plöja" och odla det som inte är benäget att mildras (Wmeroum-homeroum på grekiska), och som ett "kokningstillägg" slutligen bidrar till att formera (och transformera) med syftet att ge till rösten ett tillgängligt betydelseinnehåll, en mening.

Vildhjärtat,
husliggjort
av det halvblinda hugget
i lungan
utan sprudlar,
konfigureras
det sällan utlovade
rätta
sido-
livet.
 (Paul Celan)

The White Goddess

Jag vet, vi har inte råd att gå tillbaka till ursprunget, inte ens råd att experimentera. Vi är inte ens säkra på att en "age d'or" någonsin har funnit och vi betraktar myten som en parodi av verkligheten eller som ett falsarium. Det är inte nödvändigt att ta omvägar över ytterligare teoretiska resonemang för att verifiera detta.  

Vi tror inte mer på myten om den stora modern (eller tycker vi att urtidsvrålet var släkt med psykopati och hysteri?). Vi tror inte på den "mytiska teatern" som vittnade (inte här i Europa, eller kanske också här men för så längre sedan att vi har hunnit "glömma bort" det) om the white Goddess, en myt som vi, i sämsta fall, anknyter till naziskiten.

Musiken blev till när ljudet blev konst, likaväl som sången blev konst när rösten ville bli kvitt den religiösa och filosofiska historiska "bannlysningen".

I kärlekens namn befruktas ett möte.
Det är ett ägg fyllt av ljud.
Alla de fyra väderstreckens vindar
Kommer och blåser in i det.
Var och en med sitt ljud.
Jag hämtar ordet i din mun.
En enda röst lämnar ljuset och
ägget sluter sig omkring den.
Det är hemligt. 
 (Hebriana Alainentalo)

Jag (Vi) befinner mig (oss) nu i en grundläggande "knut" kring figurrösten (figura/vox enligt den nyplatoniska och antirenässansteatern i Marsilio Ficino). De samtida rösternas triviala drag kan bli misstolkade eller, helt enkelt, banaliserade och, av "seriösa" men inte därför mindre okunniga idioter, förvisade till progressivrock- eller onda konstmusikcirklar.

En enda röst lämnar ljuset och ägget sluter sig omkring denTa t.ex. Diamanda Galás, Demetrio Stratos, Sainkho Namtchylak, Fides Krucker, Janis Joplin, Tenko, Valentina Ponomareva, Hebriana Alainentalo, Sherley Hirsch och Dorothy Dorrow, Joan LaBarbara, Cathy Berberian, Meredith Monk... och, varför inte, "la divina Callas".

Dessa röster tillhör en fast mark som inte är bara sångens eller "Bel Cantos" utan hör samman med någonting annat, och annanstans. Området medger väldigt lite vare sig till sångens ljuvhet, eller till vilket kulturellt tillägg som helst som vill tillyxa dessa röster till en ny "kokkonst".

Erbjudna ord, det är att offra.  Ljus ur ljudet,  rytm, skänkt åt tystnaden. 
Ordet blir till när förundran klarna. Det sejdlar och binder. 
Ordet är när, släppta all mening,  det öppnar farlederna för ljuset.
Då även ögonen kan höra.  Ljus är då förundran ordar, i stillhet rymmer i sig tyngden och flykten. Genom rösten tar ordet benranglet.

Den stammande psykoanalysen hos Freud och Lacan nöjer sig med en "autonom" behandling av vokaler och konsonanter, med en fenomenologisk antropologi för att bättre kunna "glömma bort" röstens själva fenomenologi som är kropp och del av världens grammatikaliska "gränsöverskridande" .

De utomordentliga framgångarna som de "icke-kultiverade" rösterna har nått inom ramen för den så kallade konstmusiken, gör att forskningarna i detta området blir mer uppmärksammade för deras effekter än för deras avsikter.

Ett bevis för detta är, kanske, i det reichanska (socialfilosofen) språket som de flesta beundrande musikskribenter använder när de måste beskriva en performance av, till exempel, Diamanda Galás, Demetrio Stratos eller av Jaap Blonk.

Ett annat bevis finns i den foniatriska "babysh" av eleverna till Dufrenne, liksom att föreställningen skulle överskrida det oundvikliga. Och detta på grund av att överraskningen är stor: Rösten talar!

Och den knullar också med de musikaliska instrumenten när den inte låter sig slickas av den elektroniska bearbetningen av transdisciplinära - mamma ge mig min dagliga Lars Gunnar Bodin - hörspel. I vilket fall som helst är rösten alltid "själen" i en komposition eller/och dess perfekta protes.

Det är hemligt. Rösten har inget skrik. Tystnaden, enkelt, skär bort min tunga.
Jag språkar. Men universums substans finns i ordets svindel matande tystnadens omättliga mun.
Unik  (likt allt ord) är tystnaden, som torkat blod in i såret.
Och vi kommer att bli dömda av vår egen tystnad, av våra egna ord, genom det enda möjliga sättet: tystnadens ord  trädda  mellan två tystnader.

Rösten "som talar" omintetgör sångens suveränitet, och närmar sig poesin.  Rösten, en fri tanke som visar sångens verkliga ansikte och avslöjar dess misär. Misären av det identiska som återupprepas gång på gång. Misären av konstens färdighet som offrar autenticiteten på bravurens altare och därför omedvetet upprepar det ursprungliga våldet i varje föreställning. Rösten är inte en epifani som möter musikens instrument utan att vända sig tillbaka, rösten förblir en bearbetad produkt i maktens tjänst. En tämjd röst som grisas, i den ännu idag bevarade gestalten, med renässansens universella och därför imperialistiska vision om konsten. En tämjd konst, inte bara i sin innebörd utan också i sin form; dåtid i kungars och prinsars betjäning och därefter som cirkus eller bravurs vidunder för att underhålla borgerliga  eller bolsjeviska byråkrater.

En röst som transformerar sina miserabla aktörer till mindre eller större Farinelli, som dock kunde framföra underbara arior utan att dölja deras identiteter.

Jag vet att "folket" går i mängder på operateatern, men detta förändrar ingenting. Tror läsaren att textens författare inte älskar melodrama och att han inte är medveten om existensen av sångerskor och sångare med "kultiverade" röster som är väldigt bra och som inte är mindre "vitala" än många andra gapande och skrikande nollor som anser sig experimentera med nya rösttekniker?

Men rösten, detta slag av lungsvett är som Kassia, ett "underground"-väsen som Plinius (den latinska författaren) berättar vara befäst av bevingade ormar och som den triumferande psykologin associerar med det kvinnliga könsorganet som därför är omringat av flygande "phallus". Emellertid är Kassia inget annat än rösten, bokstaven U i Arthur Rimbauds "vokaler".

Efter att ha avslöjat ordets underjordiska värld (mundus subterraneus), möter rösten det sagolika (FantazJikon-fantastikon på forngrekiska) som föreställer denna i liturgiska dräkter, under vilka rör sig det hypotetiska "Ett" av Parmenides: "inte likartad, inte olikartad, inte identisk, inte icke-idententisk".

Enligt den fornteologiska kryptografin var universum sammanfattat av tre böcker: Séfer (skriften), Sófer (numret) och Sífur (ordet).

Ändå var det rösten som fungerade som kosmisk kodnyckel, som spår för att återföra symbolen till den värld i vilken den hade uppenbarat sig: människokroppen. Man skulle kunna säga att det som i rösten är häpnadsväckande beror på dess mysteriösa sätt att vara "något annat". Och detta liknar mer en exil än ett fosterland.

Målet för min ansträngning är att referera kring dessa alkemistiska och "ideologiska" retorter och siktar på att demaskera den grammatikaliska förväxlingen som vi ofta begår mellan ansiktet och masken, och därför mellan rösten och sången.

Hänför vi oss till Emmanuel Lévinas filosofi: om att betyda är likvärdigt med att åsyfta, då är rösten betydelselös.  Och om röstens plats är "lungornas öken", varför förvånas vi om sången ingenting annat är än ett enkelt världens intet?

Roland Barthes skrev 1976 för "Encyclopedia Einaudi" under avdelningen: "Ascoltare" (Lyssna), en mycket intressant text. Texten är, enligt min åsikt, starkt påverkad av den Lacanska skolan, men trots detta bevarar texten intressanta perspektiv. Låt mig citera ett relativt långt avsnitt ur texten.

Akten att höra och att lyssna är inte den samma beroende på om den åsyftar den verbala kedjans koherens, framför allt dess över bestämning i varje ögonblick genom den

fördröjande verkan hos dess sekvens, liksom dess värdes suspension i varje ögonblick inför ankomsten av en mening som är benägen att alltid referera bakåt; eller om den i talet riktar sig mot den sonora modulationen i syfte att uppföra en akustisk analys som kan vara tonal eller fonetisk, ja till och med dess musikaliska kraft (se Lacan). En röst som sjunger, detta bestämda utrymme där en tunga möter en röst och gör det möjligt för dem som vet hur man lyssnar att höra det vi skulle kunna kalla dess "frö": rösten är inte ett andetag utan snarare materia hos en kropp som väller fram ur strupen, en plats där den fonetiska metallen hårdnat och fått sina konturer. Det finns en talets kroppslighet, rösten inställer sig där kroppen och framställningen artikuleras, och det är i detta mellanrum som den fluktuerande rörelse som kännetecknar lyssnandet kan äga rum.

Att lyssna på någon, att höra på hans röst fordrar något av den som lyssnar, en öppen uppmärksamhet i utrymmet mellan framställning och kropp; en uppmärksamhet som varken störs av röstens intryck eller framställningens expressivitet. Det som ger sig till känna i detta lyssnande är just det som det subjektet inte säger: den omedvetna väv som knyter kroppen fattad som belägenhet till framställningen; en aktiv väv som subjektets tal återigen aktualiserar helheten av dess förflutna" (Denis Vasse). Detta är vad psykoanalysen vill lära oss: att rekonstruera subjektets historia genom talet.

Utifrån detta perspektiv är psykoanalytikerns lyssnande en inställning som riktas mot ursprung som inte betraktas såsom historiska -

Så långt Roland Barthes. 

För att rösten, liksom kärleken, är närvarons enda språkSångens "öde" är då slutfört?

Sången kan åsyfta men inte uppenbara, den förvirrar och försvinner. Sången är rent förfluten, därför är rösten den enda öppningen genom vilken "det Andra" (den andre) träder in i en immanent dimension så nära Parmenides "Ett".

Paren kanelträd/Kassia och sång/röst, är det pulserande urämnet av en kedja fyllda av antagonistiska myter, vars öden är att skiljas åt från varandra för att möjliggöra en medling. Denna medling framhävs av den folkliga traditionen: "Jakten", för det första paret, "Eros", för det andra paret. Det är inte svårt att skåda en protagonist i det här betydelsebärande förhållandet: Daidalus, Labyrinten.

Eftersom rösten går vilse in i en labyrint (eller Daidalus) av olika betydelser, då är "det konstnärliga verket" att inrätta betydelsernas labyrint.

Varför ger Daidalus tråden, för att släppa lös Theseus, till Ariadne? Därför att "spåret", alltså rösten, förvirrar världens ordning.

Rösten som bringad ur fattningen (det finns etymologiska "slaggs" i ordet "slogan") disponerad av någonting som i sig är extraordinärt: att kunna göra det utan någon avsikt eller syfte. Som Nietzsche skulle kunna säga, sången är mått, proportion, balans och rösten är upphetsning, yra, berusning.  Detta är kanske det enda sinnet för musiken. En sång full av glömska. En vandring.

Utan en verklig historia har rösten inget ansvar, ingen "beautè" som måste försvaras. Rösten är naken, naken som döden, som brottet... som kärleken. En mun öppen mot den mörka himlen som möter rösten när tystnaden börjar andas. En mun i skuggan av en frånvaro som genom ordet förblir närvaro. För att rösten, liksom kärleken, är närvarons enda språk.

Guido Zeccola text
Hebriana Alainentalo, bilder