Litteratur: Madeleine Hessèrus, Staden utan kvinnor - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Den apokalyptiska kärleksförlusten

Berättelsen pendlar mellan fantasy och en sorts ren och klar dokumentärpastischMadeleine Hessèrus
Staden utan kvinnor
Natur & Kultur

En mur reses genom ett framtida Stockholm som delas i Södra staden och Norra staden. Kvinnor och män skiljs åt. Konsekvenserna blir förödande. Madeleine Hessérus har skrivit en skrämmande framtidsversion av ett Stockholm där de mest destruktiva krafternas härjningar i vårt nutida samhälle resulterat i ett apokalyptiskt svar av kärlekslöshet och antagonism. Hur påverkar den urbana tillvaron oss med sina konstgjorda verkligheter och flyktiga och tingrelaterade möten? Vad beror den utbredda kärlekslösheten och ensamheten på som ökar trots alltmer välutvecklade kommunikationsmöjligheter? Muren är den klassiska metaforen för kontaktlöshet och avstånd, åtskiljande och utestängande men också för skydd och privatisering. I vår värld finns många exempel på murars obevekliga uppdelning av samhällen som resulterat i avgörande konsekvenser för de drabbade. Berlinmuren är ett klassiskt exempel.

Jakob Hall medlem i befrielserörelse Ark kommer till Norra staden från tillflykten i skärgården. Han möter de tre ynglingarna Kurt, Elliott och David som blir hans följeslagare i en märklig odyssé genom en framtida version av ett ovan- och underjordiskt Stockholm. De utforskar muren och tar sig ned i underjorden. Myten om Pyramus som älskar Thebis och hur de visar sin kärlek genom att tala med varandra genom en spricka i muren finns infogade i romanen som en graffittiartad hågkomst nere i Suckarnas Sal i det underjordiska grottsystem som förgrenar sig under norra staden och som också tycks ha förbindelser med den södra delen...

”...då var det omöjligt att inte se hur de båda namnen formade sig till konturerna av en taggig mur och hur det knappt märkbara avståndet mellan dem liknade en förkastningszon, som om namnen höll på att glida isär genom en sprickbildning...”

I detta underjordiska gång- och grottsystem som utgör en negativ spegelbild av samhället ovan jord i den Norra staden, lever så kallade sorkar, förvildade barn som sysslar med allehanda kriminalitet och destruktivt leverne. Graffitikonsten och överhuvudtaget det sociala livet i grottorna är kommentarer som ständigt utvecklas som repliker på samhället ovan jord. Den nödvändiga fortplantningen genom sperma- och äggdonationer sköts av OVA, universitetssjukhusets fertilitetsenhet som ligger i den södra staden och som organiserar ett jämnt flöde av genetisk material över muren i båda riktningarna.

Staden utan kvinnor är en dystopi om en framtida utveckling. Ett samhälle förlagt till ett Stockholm förvandlat till en hisnande vision av hur de yttersta konsekvenserna av våra mörkaste sysselsättningar kan komma att gestalta sig. Den apokalyptiska muren är en förkastningszon mellan män och kvinnor, och de stora varuhusen sväljer oss som bländade neuroner genom påverkan av kommersens falska sol. De digitala euforierna skapar förledda människor som förlorar sig i syntetiska världar infantilt bortopererade från sina verkliga jag. Vi släpar på vår oförmåga till kärlek som i dess absoluta förlängning leder till brutala och aparta avarter som våldtäkter, prostitution, trafficking.

Med detta anslag ställer Madeleine Hessérus de stora frågorna om vad det är för liv vi lever om vad och vem som leder utvecklingen och hur det hela egentligen kommer att sluta. Främst är det oförmågan till kärlek och dess kringsorteringar om vad det urbana samhället gör med oss som avhandlas. Kan utbudet av ting ge livslust? Vad gör den digitala kulturen för våra möjligheter att mötas?

Madeleine Hessérus roman Staden utan kvinnor är en sinnrikt mångfacetterad skapelse. Berättelsen pendlar mellan fantasy och en sorts ren och klar dokumentärpastisch. Detta ger ett motsägelsefullt intryck men ökar lustigt nog trovärdigheten i gestaltningen. Den är välgörande obestämd och trevande på sina ställen, såväl i handling som i personers göranden och låtanden, där det inte är självklart vad de menar eller syftar eller ens hur författaren själv egentligen har tänkt sig. Genom en bitvis tassande och prövande prosa hittar Hessèrus ouppklarade mellanlägen som gör att läsaren svävar handlöst och fritt men också befriande kreativt bland egna fantasifosters bejakande och tvivel. Hessèrus faktaunderlag och det fundament hon byggt romanen på – Stockholm- är bara delvis autentiskt i inramning och utstyrsel vilket gör att man kryssar mellan sann dokumentärrealism och ren saga. Detta ger romanen ett skimrande skikt av närhet. Genom sin bitvis essäistiska prosa invaggar hon läsaren i någon form av faktaspäckad trygghet där man faktiskt tror på vad hon säger och blir lyckligt ledd, men att det precis då sker en förskjutning, där en möjlig öppning görs till sin absoluta motsats. Detta sker skenbart saktfärdigt men är underbart skickligt utfört. Det är en mycket intressant och välskriven roman som Madeleine Hessèrus skrivit om kärleksbristens orsaker och följder och det urbana samhällets avarter i sina möjliga och mest skrämmande konsekvenser.

Benny Holmberg

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen