Litteratur · Kaj Svensson : Ingen tom yta längre och andra dikter

dec152006

Skrivet av Susanne Lundin

Litteratur - Litteraturkritik

kajPoesin rann av mig

Författare: Kaj Svensson
Titel: Ingen tom yta längre och andra dikter
Bokförlag: Occident

Det enda som rycker tag i mig något är en svag vindpust från en typisk turistort. Poeten sitter på en kultiverad plats i Europa med ett glas uppfriskande champagne. Dikterna bjuder på några kletiga klichéer och kloka ord tagna ur dagboksanteckningar från en medelålders Svensson-semester. 40-talisterna är de enda som kommer till den här paradisön och häckar. De uppskattar nog bättre de traditionella symbolerna som stilla simmar överallt: champagnen, havet och fiskarna.

Kaj Svensson, verksam som komvuxlärare och kulturskribent från Helsingfors, har nyligen kommit ut med sin åttonde diktsamling, Ingen tom yta längre. Tidigare har han gett ut bland andra Utsatt, Blytung fjäril och Som det pågår. Redan 1974 debuterade Svensson med diktsamlingen, Mellan snö & måne. Men det var först en bit in på 90-talet som han återkom som poet.

Stel skolpoesi med kletiga klichéer

Dikterna är som... ja, just det dikter. De är traditionellt skrivna och känns som alla andra dikter. De håller sig alltför väl in i dikternas form och stil. Men poesin är vacker. Bilderna som förmedlas känns gammeldags. Det doftar romantik, som en nyutslagen ros från det förflutna - och just sådana klichéer är så kletiga, utnötta. Dikterna påminner mig om en tråkig skollektion, som skolpoesi efter diktkonstens alla regler och mallar. Är inte det paradoxalt? För mig är poesi ett fritt skapande, långt ifrån skolans hämmande regler och eviga dömanden.

Ingen tom yta längre

Komvuxläraren Svensson bjuder i sin diktsamling, Ingen tom yta längre, precis vad rubriken säger - ingen tom yta. Det är synd. Många av dikterna hade klarat sig väl med färre ord. Istället för textrader upp och ner, sida efter sida. Boken är fullklottrad med för många dikter som är på tok för långa. Precis som de gamla skoldikterna man blev tvingad att läsa. På tok för långa. Det är felet. Det finns ingen tom yta längre. 

Men dikten, Det finns ingen tom yta längre, som är placerad i mitten av diktsamlingen är oväntat också den enda dikt som lyfter verket något. Beskrivningen av hur han fantiserar fram sin älskade kvinna är riktigt stark. Och det är faktiskt sant som han skriver att mellan kärlek och existens finns ingen tom yta längre.

 

Om jag vrider mitt huvud
bara en aning, ser jag dig
sitta där med stor självklarhet
Ingen tom yta längre
mellan kärlek och existens

(Ur: Ingen tom yta längre)

Som en vindpust från en Svensson-semester

Kanske är det en generationsklyfta. Men de övriga dikterna ger mig ingenting. Efter att ha slagit igen boken, minns jag just ingenting. Förutom en känsla av stillhet och lugn. Det enda som rycker tag i mig något är en svag vindpust från en typisk turistort. Poeten sitter på en kultiverad plats i Europa med ett glas uppfriskande champagne. Dikterna bjuder på några kletiga klichéer och kloka ord tagna ur dagboksanteckningar från en medelålders Svensson-semester. Men 40-talisterna är de enda som kommer till den här paradisön och häckar. De uppskattar nog bättre de traditionella symbolerna som stilla simmar överallt: champagnen, havet och fiskarna.

Champagnen brusar, som havet några stenkast bort,
där man kan försöka få fiskar att flyga...

Det motsägelsefulla med fiskar som flyger istället för fåglar, känns bekant. Tror jag hört det diktknepet från en annan lärare under en skollektion i poesi. Och så fortsätter dikten med att beskriva de gulliga, så gulliga, rara barnen med sina små söta korgar fyllda med ägg och bröd. Jag suckar. Bilden är som hämtad från Astrid Lingrens, Barnen i Bullerbyn, fast i tråkigare och stelare version.

Barnen går till kyrkan med små korgar
fulla med ägg, bröd, salt och grönt
för att få dem välsignade
Överallt sanna, äkta ansikten
som aldrig försökt dölja uppgivenhetens tecken
eller hoppets eviga rynkor och  ärr.

(Ur: Weekend i Swinoujscie, påsken 2006)

Kaj Svensson avslutar sin diktsamling med sin sista - fem sidor långa - dikt, Mina dikter kändes gamla. Jag håller helt med honom. De känns gamla. Men trots sin ålderdomliga nisch är det i alla fall hoppfullt att han kan fånga upp barnet inom sig. Och skildra sanna och äkta barnansikten i sin poesi. Det bådar gott inför framtiden.

Susanne Lundin