Litteratur:Midhat Ajanović, Katapulten

aug102011

Skrivet av Freke Räihä

Litteratur - Litteraturkritik

Början på upproret är när man inser att man är en docka

Midhat AjanovićMidhat Ajanović
Katapulten
Översättning: Đorđe Žarković
Una förlag

Ajan, som är författarens smeknamn, har skrivit en gastkramande politisk thriller. Politisk långt ut på den revolutionära vänsterskalan. Boken är samtidigt en ständigt pågående dialog mellan tänkare, poeter, filmskapare och filosofer ute i den samhällsomvälvande marginalen, där viljan till förändring av vår sanslöst korrupta värld befinner sig i ett underläge som tvingar fram våldet ur dessa personer. Denna dialog tar sig uttryck som är, ibland rent metatextuella och självrefererande – som om det i boken i boken talas om boken och dess, profetiska, kommande översättning – ibland är dialogen också inklippta faktiva notiser från vår nyhetsvärld. Detta grepp med artiklarna höjer ytterligare ribban för läsandet och kontextualiserar det i en kommande, svunnen, nutid/samtid. Boken, som det talas om i boken och dess författare, hänger som ett centralt svart moln och bär en röd tråd vilken kommer att ge andra litteraturforskare något roligt att göra under den närmaste tiden.

Ajanović själv är doktor i filmvetenskap i Göteborg, författare till ett antal böcker, etablerad filmskapare och brinnande eldsjäl. Han har bland annat fått Klas de Vylder-priset och ett livsgärningspris vid Animafest i Zagreb 2010 för sitt arbete med och omkring animerad film.

Men verket är också, inte helt oväntat i sammanhanget, en kall och dystopisk – för att inte säga realistisk – vision av ett tänkt och genomfört attentat och en hoppfull inledning av en världsrevolution. Berättelsen tar sig, på ett snillrikt sätt och med ett högt drivet berättarspråk, en mängd oväntade och förbluffande starka vändningar och ingenting tycks klarna upp – som en himmel över ett övergivet slagfält – förrän sista ordet är läst.

Samtalet som boken genomför och de inre dialoger – ibland utförda med stämbanden hos de berättade – som texten visar upp, har ett sätt att ta ett krampaktigt tag om sin läsare, redan från första sidan, och släpper inte heller taget fullt ut efter att boken är slutberättad. Vi lämnas med en känsla av grusat hopp, av krigets förlust och segrarnas förlustelse. Särskilt tänker jag på en kraftfull scen mot bokens slut där en representant för den kapitalistiska ordningen skjuter mot skuggor som i sin tur själva är representanter för olika, andra, sätt att tolka världen. Det är som att läsa marxistisk facklitteratur, fast med mer våld och med bättre språk.

Freke Räihä