Litteratur:Catel Muller och José-Louis Bocquet, Kiki från Montparnasse

aug022011

Skrivet av Gustaf Andersson

Litteratur - Litteraturkritik

Kiki, hon med bara en hjärnhalva

Kiki från MontparnasseCatel Muller och José-Louis Bocquet
Kiki från Montparnasse
Översättning: Oskar Sjölander
Kolik förlag

Jag hörde nyligen på ett Sommarprogram i P1 där värden för dagen, jag tror att det var den förre friidrottaren Sven Nylander, pratade om hur olika vänster och höger hjärnhalva uppfattar världen och hur de styr våra personligheter. Den vänstra sägs ju vara rationell och analytisk, medan den högra är mer känslosam och utforskande.

Jag kom att tänka på det där sommarprogrammet när jag läste Catel Muller och José-Louis Bocquets tecknade biografi Kiki från Montparnasse där huvudpersonen själv, enligt bokens författare, var en sådan person som helt saknade det logiska tänkandet och livet igenom levde var minut och sekund i det absoluta nuets lättfullhet.

Platsen för skådespelet i Kiki från Montparnasse är så klart den bohemiska stadsdelen i Paris. En stadsdel som från förra sekelskiftet och framåt – och framförallt på 1920-talet – var en metropol för världens alla konstnärer, författare och intellektuella. Och det är hit den rastlösa bondflickan Alice Prin flyttar vid tolv års ålder för att återförenas med sin mamma, som innan har låtit sin mamma (mormodern) ta hand om Alice i en liten stad på landsorten. Väl i Paris börjar Alice efter ett par år att arbeta på ett bageri innan livet får sig en stor vändning då hon en dag framme vid kassadisken blir tillfrågad av en konstnär om hon vill stå nakenmodell. Sedan rullar det på – och Alice Prin får med tiden det smeknamn som gjort henne ihågkommen som en ikon i de parisiska konstnärskvarteren, Kiki från Montparnasse.

På gott och ont är det en rakt igenom kronlogisk berättelse som författarna Catel Muller och José-Louis Bocquet har valt att gestalta, vilket visserligen gör det att det blir enkelt att följa med, men samtidigt blir det hela en aning förutsägbart – rent skönlitterärt – särskilt om man redan känner till Kikis öde.

Den tecknade biografins styrka är annars samtidsmarkörerna samt hur väl den skildrar hur svårt det var att vara en ung kvinna i Paris tidigt på det förra seklet och hur lätt man kan utnyttjas av andra om man bara använder sig av den ena hjärnhalvan. Då kan det bli så att det i annalerna berättas om när en levnadsglad 53-årig alkoholiserad överviktig kvinna tragiskt dog i förtid.

Gustaf Andersson