Litteratur: Hjalmarsson & Högberg, Vägen till politisk hemlöshet

maj022011

Skrivet av Christer B Johansson

Litteratur - Litteraturkritik

Har Börje Hörnlund  svårt för kvinnor i politiken?

alt Hjalmarsson & Högberg
Vägen till politisk hemlöshet
Börje Hörnlund

Kanske inte så många minns namnet Börje Hörnlund längre, men för mig, som fäljt svensk politik ganska nära i 50 år, är namnet välbekant. Förvisso minns jag inte exakt vad mannen gjort, bara att han varit central i Centerpartiet ända sedan Torbjörn Fälldins första tid som partiledare.

Vår uppväxtmiljö formar i allmänhet våra politiska val. För mig som barn och barnbarn och brorson och systerson till idel skofabriksarbetare i Örebro var det självklart med SSU. För Börje Hörnlund, en generation äldre och uppväxt i södra delen av Västerbottens län i landskapet Ångermanland, som son till en liten skogsbonde och själv utbildad till förmansstatus inom skogsindustrin men arbetare med livliga kontakter med både fackföreningar och frikyrkor, var valet inte lika självklart. Det fanns i själva verket tre möjligheter: Bondeförbundet/Centerpartiet, Folkpartiet och Socialdemokraterna.

Till sist blev det centern, vilket mycket var Fälldins förtjänst. Hörnlund beundrade Fälldin då och gör det fortfarande 40 år senare. Att han döpt sin memoarbok till "Vägen till politisk hemlöshet" beskriver vägen från Olof Johansson, som i Hörnlunds ögon fortfarande är en "riktig centerledare" via den velige Daleus till den förhatliga Maud Olofsson, som förstört partiet till den grad att folkrörelsemän som Hörnlund inte kan känna sig hemma längre.

Det skulle kunna låta som om Hörnlund gått och blivit bitter och aggressiv på gamla da'r. Men det intrycket har inte jag. Det är snarare tvärtom, att han är för breda lösningar, där socialdemokraterna och Miljöpartiet också får vara med och bestämma. Och just det var en gång i tiden, såväl i landstinget som i riksdagen, Hörnlunds signum: förhandlingar, gärna med Folkpartiet och socialdemokraterna, ibland även med högern fast oftast utan. Särskilt lätt hade han med Göran Persson, berättar han i boken. Över huvud taget är Hörnlund ganska generös i sin personomdömen. Ett stort undantag finns: Maud Olofsson. Och ett mindre, Mauds troliga efterträdare Annie Johansson. Om det Hörnlund skriver om Olofssons ekonomiska mellanhavanden med Hushållningssällskapet i Västerbotten, där hon var VD före riksdagskarriären, inte stämmer så borde Olofsson stämma Hörnlund för förtal.

Två kvinnor alltså. Är det möjligen så att Börje Hörnlund har svårt för kvinnor i politiken? Det kan jag heller inte finna i texten. Att han inte nämner så många kvinnor som män beror mest på att hans huvudsakliga gärning inföll på 1970- och 80-talen när det inte var så gott om kvinnor i ledande politisk ställning, men han talar väl om de få, sådana som Karin Söder, Gunnel Jonäng och Anne Wibble bland hans samtida och även om den nutida Lena Ek, om vilken han skriver så här, vilket citat får avsluta den här bokanmälan eftersom det sammanfattar hela Börje Hörnlunds slutsats:

Centerpartiet hade en gång en välutbildad och erfaren vice ordförande, Lena Ek, helt överlägsen i utbildning, erfarenhet och kunskap. Jag hörde henne en gång i riksdagens ekonomiska debatt. Hon var så kunnig och klar att jag var tvungen att ringa henne och berömma henne. Det är enda gången jag gjort det genom åren. Men hon var för duktig och kunnig för att passa i sällskapet. Så vice ordförandeposten avskaffades av Maud och hon sändes till Bryssel. Hon visades "ur spår".
Idag har jag inte stort hopp om att Centerpartiet går att rädda. Folkrörelsen är inte tillräckligt stark för att ta de grepp som behövs. Men med dagens politiska inriktning behövs heller inte partiet. (s. 173)

Christer B Johansson