Litteratur: Solveig Olsson-Hultgren, Bara vara Jennie

nov262010

Skrivet av Jonna Fries

Litteratur - Litteraturkritik

Skakande historia, ett utmärkt diskussionsunderlag för skolan

altSolveig Olsson-Hultgren
Bara vara Jennie
Opal Ålder: 8-11 år

Förra året var de mörka familjehistoriernas år, det visar Svenska barnboksinstitutets bokprovning. Nu svänger trenden och varma, nyanserade föräldraskildringar ersätter de trasiga bokfamiljerna en efter en. Men Växjö-författaren Solveig Olsson-Hultgren hänger kvar.

Hennes senaste roman, Bara vara Jennie, gräver både djupare ner i tabumörkret och längre ner i åldrarna än vad  förlagen brukar våga gå med på. Jennie är bara nio år och hennes mamma är sorgligt uppslukad av flaskor och tabletter. Ansvaret blir tungt för Jennie, som tvingas sköta hemmet och samtidigt vill skydda mamman från avslöjanden och sin lilla halvbror Jonatan från mamman.
"Min mamma är en förklädd prinsessa", förkunnar Jennie på bokens första rad. Ofta stinker mamman ur munnen och ligger däckad på sängen i solkiga nattlinnen. Ibland vinglar hon i centrum. Ofta är hon överkänslig och arg. Men ibland glänser hon i ljusa lockar och vackra klänningar. Ibland lagar hon mat och håller vad hon lovar.

Den sociala osäkerheten tvingar Jennie att vara betydligt mer vuxen än vad hon är. Hennes praktiska vardagsbekymmer och psykologiska våndor gestaltas med smärtsam tydlighet. Hon har insikt i hur arbetsförmedlingen fungerar och ser flera av svårigheterna med den dikterade umgängesrätten Jonatans pappa har. Hon ser den ledsna lilla flickan i sin mamma, hon vet vad pengarna räcker till, och hon vet vilka ord som får mammans händer att slå.

Ja, Jennie är vuxen på många sätt, är tvungen att vara det, men ibland tycks hennes ord flyga ur en mycket ålderdomlig mun. Då skaver det i romankostymen. Över lag skriver Olsson-Hultgren dock en prosa som är väl rotad i barnets perspektiv och uttryck. Stilen är välbekant för den som följt hennes småländska 1900-talsserie. Mjukt och utan krusiduller tar hon sig nu an tabun och samtiden, och riktar sig tydligt till barn i Jennies ålder.

Kapitlen är korta, uppbyggda kring konkreta situationer och balanserade mellan dialog och berättande. Det gör att det svåra ämnet blir gripbart, både på ett känslomässigt och intellektuellt plan. Olsson-Hultgren låter dock inte bara Jennie vrida sig i våndor, utan poängterar också hoppet och olika möjligheter till förbättring. Växlingarna mellan svart och vitt lyfter inte bara själva berättelsen, utan sätter också tankarna i rullning.

Det uppskattas att ungefär två barn i varje klass har föräldrar som missbrukar. De finns, oavsett  hur utgivnings- och försäljningstrenden ser ut. En bok som Bara vara Jennie hjälper dem att bli mindre ensamma, sedda och hjälpta. Det är en stark och skakande historia, men också ett utmärkt diskussionsunderlag för skolan.

Jonna Fries