Litteratur: Kolbjörn Guwallius, Sätta färg på staden. Obeställd kreativitet i det offentliga rummet - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Den anonyma konsten ser människan

altKolbjörn Guwallius
Sätta färg på staden. Obeställd kreativitet i det offentliga rummet
Dokument Press

Se människan, sade Jesus redan då det begav sig. När Dokument Press ger ut Kolbjörn Guwallius essäbok "Sätta färg på staden. Obeställd kreativitet i det offentliga rummet", tycks ett dylikt citat i förstone missvisande. Genom att lyfta fram anonym kreativitet i det offentliga rummet tycks Guwallius essäbok snarast göra det motsatta.

För att underlätta ingången till ämnet lämnas ordet i introduktionen över till landskapsarkitekten och tillika SLU-doktoranden Emma Paulsson, som gör en kort introduktion till och ger en inblick i och reder ut de begrepp och tillhörande betydelseskillnader som finns kring det offentliga rummets olika typer av kreativitet, en introduktion som för det otränade ögat genast gör det offentliga rummets konstnärliga uttryck mer nyanserade.

Även redaktören Tobias Barenthin Lindblad ser till att stolpa upp olika begreppi sitt förord. Boken fördjupar sedan ingången genom att under rubriken "Inte bara klotter" ägna ett helt kapitel åt begreppen och deras innebörd.

Guwallius bok är till för den som är eller som önskar vara en lyhörd betraktare i och av det offentliga rummet. I sin kommunikation med läsaren sätter boken konsten och konstens relation till det offentliga rum som den befinner sig i, i första rummet - oavsett vem som har utfört den - och blir ett slags vandringsbok för den turist som inte önskar gå efter snitslade banor, då inte minst med ett flertal exempel från det kreativt prunkande Malmö.

För att öppna läsarens blick för offentlighetens inlärda bemötande av den obeställda konsten uppmärksammar Guwallius i en essä hur nolltoleransen mot dessa typer av uttryck kom till Sverige och hur den svenska utformningen av innehållet i begreppet kommit at utvecklas i annan riktning än den som den ursprungligen inspirerats av, nämligen den i New York.

Samtidigt är boken från Guwallius sida också ett försök att ge en inblick i "den andra sidan", hur de som utför denna icke beställda offentliga konst på allmän plats tänker i frågan, hur de ser på sin aktivitet och varför de utför den, en ingång som av naturliga skäl kan ge lika många svar som det finns utövare. Snarare än att vara en debatterande bok, informerar den alltså, men i mötet med utövarna lyfter essäerna och reportagen indirekt frågor kring det offentliga rummet, rätten till det och ifrågasättandet av sådant reklamens existensberättigande på denna plats. Att det offentliga rummet också kan vara ett annat än det urbana, blir läsaren uppmärksam på i reportaget "Kan man göra gatukonst på landet?". Inget offentligt rum tycks vara opassande för den kreativitet som inte blivit förbeställd, inget rum vara utan potential och ingen kreativitet för icke-kreativ för att missa det. Därmed tycks den också ha så mycket mer att erbjuda än andra typer av kreativitet.

Det offentliga rummet - kanske i högsta grad i ett land som Sverige med dess allemansrätt - är en plats där individen cirkulerar. Obemärkt sätter de sina spår genom sin dagliga aktivitet, om det så bara gäller att råka trampa i en ännu icke stelnad nyasfaltering på en trottoar och på så sätt lämna efter sig ett skoavtryck: små avtryck som indikerar att det här finns människor, individer som utgör en del av en gemenskap, men som i de flesta fall går oss obemärkta förbi och står anonyma mitt i den flytande massan. Den obeställda konsten i det offentliga rummet tycks bara vara en något mer accentuerad, mindre vanemässig, form av sådana spår anonymt satta av individer. Så pekar plötsligt den anonyma konsten i det offentliga rummet på det som i första stund tycktes vara en felaktighet: ett försök att se, inte utövaren, men människan och det genom att göra betraktaren mer lyhörd i mötet med sin omgivning.

Anna Nyman

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen