Litteratur:Lars Lönnroth, Dörrar till främmande rum. Minnesfragment

okt212009

Skrivet av Crister Enander

Litteratur - Litteraturkritik

altLars Lönnroth vilar aldrig på vunna lagrar

Lars Lönnroth
Dörrar till främmande rum. Minnesfragment
Atlantis

Pappa var docent. Morbror var författare och tidningsman. Själv föddes han i ett akademikerhem i Göteborg som äldst av fyra barn. Mamma var hemmafru och pappa arbetade som historiker vid Högskolan. Det låter ju nästan normalt. Men faderns namn var Erik Lönnroth, rikskänd historiker, snart professor i Uppsala och senare stark ledamot av Svenska Akademien och en - på gott och ont - normgivande maktfaktor inom hela den humanistiska forskningens värld. Morbrodern hette Olof Lagercrantz. Därmed också sagt att han även var släkt med Erik Gustaf Geijer i direkt nedstigande led.

Lars Lönnroth, som nu skrivit sina memoarer "Dörrar till främmande rum", har med andra ord haft en hel del att leva upp till. Han måste tidigt erfarit att kraven och förväntningarna var högt ställda och känts sig tvingad att bevisa att han dög - för såväl sig själv som omgivningen.

I början gick det inte direkt bra. Han var sannerligen ingen skolfux. Betygen var inte av det lysande slaget. Lars Lönnroth var, misstänker jag, redan tidigt något av bråkstake, med utpräglad lust att säga emot och ifrågasätta.

Vilken betydelse föräldrarnas skilsmässa hade för den tolvårige pojken går aldrig Lars Lönnroth riktigt in på, även om han skriver klarsynt om både sin mor och far. Hans mor Ebba Lönnroth led med tiden alltmer av vad som förr kallades "svaga nerver", hon drev allt längre in i sin egen värld, ångestanfallen tilltog. Alltmedan maken var totalt absorberad av sitt arbete och sin forskning. När fadern oväntat en kväll högtidligt och allvarstyngd meddelade äldste sonen att föräldrarna skulle skilja sig visade det sig att Erik Lönnroth redan hade en ny blivande hustru väntande i kulissen.

Lars Lönnroth har aldrig haft lätt för några som helst auktoriteter, och han läggning har aldrig - med en mild underdrift - utmärkts av någon diplomatisk smidighet. Stridbarheten var en egenskap som senare kom att prägla hans insatser som såväl litteraturhistoriker och akademiker som framgångsrik publicist.

Redan som tjugotreåring skrev han debattboken "Litteraturforskningens dilemma" 1961, som är högst läs- och tänkvärd än idag, och skapade därmed ett stort och välbehövligt rabalder.

Även Lönnroths akademiska karriär var kantad av flera originella och skarpsinniga idéer som utmärkte hans forskning, främst rörande de fornnordiska sagorna och senare Bellman. Och självfallet möttes han snart av ett styvnackat och förstockat motstånd, så utomordentligt typiskt för svenskt universitetsliv. Å andra sidan ledde detta till att Lars Lönnroth kom att få ett avsevärt mer spännande och intressant levnadslopp än vad den svenska universitetslunken - lika inrutat och upphetsande som forna tiders stinsars yrkesliv - skulle ha inneburit.

Han tjänstgjorde som professor vid Berkeley, University of California, åren 1965 till 1974. Därefter bar det av till Danmark där Lönnroth arbetade som professor under åren 1974 till 1982. Därefter blev det Göteborg där han upprätthöll professuren i litteraturvetenskap fram till år 2000 med avbrott för tiden i Stockholm och Svenska Dagbladet.

Under studieåren i Uppsala blev han vän med bland andra Göran Palm, Jacob Branting, Anders Ehnmark, Lars Gustafsson och Kerstin Ekman. Men framför allt växte det fram en stark och intensiv vänskap med Sven Delblanc, en vänskap som, med några frostiga år som undantag, skulle vara fram till Delblancs plågsamma död i skellettcancer 1992 och som kröntes av deras gemensamma redaktörskap för den imponerande och läsvärda "Den Svenska Litteraturen" i sju band.

Porträttet av vännen Sven Delblanc tillhör ett av memoarernas paradnummer. Så också den besvärande sits Lars Lönnroth hamnade i när Sven Delblanc och Olof Lagercrantz 1974 gick till storms mot Svenska Akademiens dåliga omdöme att ge två av sina egna medlemmar - Harry Martinson och Eyvind Johnson - Nobelpriset i litteratur. Erik Lönnroth kunde aldrig förlåta angreppen. "Pappa hade medverkat i beslutet och försvarade det med hetta till sin död", skriver Lönnroth samtidigt som han själv nu framhåller att Akademien visade prov på ovanligt dåligt omdöme.

Det var uppenbarligen inte alltid lätt att vara systerson till den hypersensible och krävande Olof Lagercrantz, även om det inte råder någon tvekan om att Lönnroth beundrade sin morbror och under långa perioder såg honom som en förebild - åtminstone vad avser kunnande och stilistisk briljans.

Så berättar Lönnroth om en kväll i Uppsala då Olof Lagercrantz höll ett föredrag i Litteraturklubben om Stig Dagerman. Vid eftersitsen, som tycks ha varit osedvanligt blöt, förbyts Lagercrantz blida leende till ett rakt streck. "Plötsligt stegade Olof, starkt berusad, ut på golvet", skriver Lönnroth, "och deklamerade med ljudlig stämma att han sällan hade träffat en sådan samling småskurna idioter... ingen i denna förmörkade församling av åsnor förstod sig det minsta på litteratur."

Snart stod också Lönnroth upp och stirrade ursinnigt på sin morbror Lagercrantz och skrek: "Vem fan inbillar du dig att du är? Hur understår du dig att tala till oss på det sättet?" Nävar knöts, handgemänget hängde i luften. Martina, Olofs hustru, tog då "ett fast grepp om Olofs nacke och ledde raskt ut honom ur nationshuset". Slagsmålet kunde avstyras.

En del kallar honom hetlevrad, ja till och med kolerisk. Andra för vänligheten och omtanken själv. Uppfattningarna om Lars Lönnroth går isär, kraftigt och starkt. Under tiden som Lars Lönnroth var kulturchef på Svenska Dagbladet medarbetade jag på sidorna. Han var - milt uttryckt - en omstridd chef. Somliga hade svårt för hans sett att leda arbetet. Han var en annorlunda redaktör, en udda figur i Svenska Dagbladets traditionstyngda korridorer.

Hans passionerade intressen och starka engagemang fick honom att brinna för sin uppgift med sällsam glöd. Men samtidigt kunde han lika snabbt slå över i motsatsen och lika tydligt visa sitt avståndstagande och sin antipati. Jag uppskattade hans raka sätt; hans uppriktighet och ärlighet. Det han sade gällde. Aldrig att man hade den där obehagliga känslan av att han pratade skit eller skvallrade bakom ryggen. Ville han något, hade han något på hjärtat, så fick man höra det - rakt och uppriktigt, utan omskrivningar.

Entusiasm och kunnande, passion och okuvlig vilja att driva igenom sina idéer - andra kallade dem säkert för käpphästar - gjorde Lars Lönnroth till en utomordentligt duglig och dynamisk kulturredaktör. Kultursidan var under hans ledning intellektuellt vital, oförutsägbar och ändå i linje med de bildningsideal som läsekretsen på den tiden förväntade sig av Svenska Dagbladet, även om tidningen under Bertil Torekulls ledning befann sig i en period av förändring och lätt desperat förnyelse. Lönnroth genomförde skickligt balansgången mellan tradition och förnyelse. Det syntes tydligt att Lars Lönnroth förde arvet och idealen från upplysningen vidare.

Jag tror att en av de viktigaste förklaringarna till att Lars Lönnroth bevarat sin orubbliga vitalitet och intellektuella vigör bottnar i hans stora och osläckbara nyfikenhet. Han stelnar aldrig, han vilar aldrig på vunna lagrar. Han drivs vidare, alltid framåt. Han äger en ovanlig direkthet, en ärlig spontanitet, som många gånger säkerligen har räddat honom från det sorgliga öde som annars drabbar många svenska akademiker.

Samma direkthet, som är så utmärkande för Lars Lönnroths personlighet, präglar även framställningen i "Dörrar till främmande rum". Här hinner inget akademiskt damm lagra sig över sidorna. Här hinner ingen mossa växa på stenarna. De rullar snabbt vidare. Det är en fascinerande bok med många inblickar i kulturlivets inre rum; det är fängslande och medryckande läsning, roande och oroande på en och samma gång.

Crister Enander