Litteratur: Sergej Zavjalov, Melik & tal

maj242009

Skrivet av Thomas Sjösvärd

Litteratur - Litteraturkritik

En aldrig sammanfogad mosaik

Sergej ZavjalovSergej Zavjalov
Melik & tal
Urval, översättning och förord: Mikael Nydahl
Efterord: Alexandr Skidan
Ariel Skrifter

Titeln på detta urval av Sergej Zavjalovs verk är egentligen kluven: Melik respektive Tal står som rubriker till varsin fas i poetens utveckling. Som vanligt när man gör en sådan indelning upprättar den ingen absolut gräns, men det finns ändå anledning att behandla var del för sig.

"Melik" skall uttalas med samma betoning som lyrik (det är alltså inte, som jag först trodde det arabiska ordet för kung!). Ordet är en nybildning, men med samma ursprung som vårt melodi. Ville man se en skillnad mellan melik och lyrik kunde man tänka sig att den förra betecknade musikens struktur och den senare dess klang. Det är dock svårt att finna något som svarar mot denna åtskillnad i dikternas faktiska egenskaper. Under denna fas, som omfattar 1980- och 1990-talen skriver Zavjalov en stillsamt experimentell fri vers, med en distinkt röst. Den inledande dikten, "Marie bebådelse", först publicerad 1986, alluderar på W.B. Yeats, och bygger vidare dennes vanvördiga behandling av en kristen motivkrets, men utan att diktens impressioner fullt kan samla sig till en tanke. Då jag inte behärskar ryska kan jag inte bedöma översättningen som sådan (och följaktligen inte heller urvalet), men så mycket står klart som att det är en stark svenska Mikael Nydahl åstadkommit. Här några rader ur en annan religiöst färgad dikt: "Så alltså också nu / som varje annan dag / av otacksam glömska av dig / låter du dina tjänare fara i frid"

Redan en bit in i "Melik" börjar dock denna smekande sida hos språket att spela allt mindre roll. Delvis är det fråga om att ett mjukt tonfall övergår i ett hårdare. Tillsammans med att de tidiga dikternas allusioner alltmer trängs undan av insprängda citat gör detta att man associerar till Ezra Pound. Men när man sedan når fram till den andra fasen anar man att det nog varit fråga om något annat än en stegrad extas - snarare motsatsen.

Ordet "tal" har ungefär samma huvudbetydelse som i Katarina Frostensons senaste diktsamling; kommentaren säger "i pluralis, i bemärkelsen 'anföranden'". Här har sången övergått i tonlösa ljud, även om också en sådan bestämning blir problematisk, ty som Alexandr Skidan påtalar i sitt efterord vinner Zavjalov mycket på att läsas tyst.

Men varför vissnar Zavjalov? Varför börjar han i vissa dikter numrera stroferna som i ett protokoll? Varför skriver han allt färre rader som "Var är skvalpet     av springande vatten / från källsprång     som porlar till rytmen / av italiska stenar" för att mer och mer släppa fram sådant som "Ett själlöst ( h j ä r t l ö s t ) versmakeri / sonoristikens griller / träden nedhuggna - snö över de färska rödaktiga spånen"?

En förklaring kunde vara att han i allt mindre grad låter den enskilda dikten tala i sin egen rätt, och snarare låter texterna hänvisa till något bortom dem själva. Mordvinien, en delrepublik i Ryssland, fungerar för Zavjalov ungefär som Persien för Goethe, ett halvt fiktivt land som kan fungera som fond för poetiska fantasier. Men det är också ett land som man av politiska skäl kan mena borde ha funnits, ett Tjetjenien, ett Tibet, ett Kurdistan eller ett Palestina. Ett land vars icke-historia är historien om en underordnad befolkningsgrupp. Därför blir "fantasierna" inga önskedrömmar, utan skärvor i en aldrig sammanfogad mosaik.

Men denna förståelse, som den svenska utgåvan riktar in sig på, fångar bara vissa aspekter, och förklarar bara delvis vad som får Zavjalov att vilja söka sig bortom den trygga perfektionen. Mycket återstår att säga, som inte låter sig sägas i en recension, framför allt om den senare delen av detta komplicerade och ofta esoteriska författarskap. Detta är dikter att skriva uppsatser om. Men så förtjänar de också denna särskilda uppmärksamhet.

Thomas Sjösvärd