Författare som längtar efter kärlek

sep152006

Skrivet av Crister Enander

Litteratur - Litteraturkritik

ardelius_lars_1

Lars Ardelius. Foto: Ulla Montan

Författare som längtar efter kärlek

Crister Enander låter sig överraskas och överrumplas av sitt ämne, en författare som längtar efter kärlek: Lars Ardelius.

Tåget vaggar sakta och krängande över rälsskarvarna. Ångan från loket drar in genom fönstret som står en aning på glänt. De har just lämnat Charing Cross. Året är 1913. Det är den 10 september. Han ska avlägga visit hos den författare i samtiden han håller högst, som han hyser den största respekt för. Annars är det inte mycket som förenar de två, den före detta polske sjöofficeren med tungt och blodigt bagage och den blåblodige filosofen, oftast höjd över vardagens påträngande och störande trivialiteter. Där han denna soliga dag sitter i den ombonade förstklasskupén tänker han på döden. Tankarna söker sig envist dit som tungan till en trasig tand. Döden, outtömlig och ofrånkomlig, denna fasa som även kan uppträda i rollen som befriare. Egentligen är det deras intresse för just döden som förenar dem, tänker Bertrand Russell när de kör in i en mörk tunnel.

Tåget är på väg mot Ashford, där ska i alla fall Bertrand Russell kliva av för att möta Joseph Conrad i dennes ensligt belägna gård, det lantliga Capel House. En kvinna i kupén tilltalar honom. Han är igenkänd. Han känner sig, som så ofta, smickrad över uppmärksamheten, inte minst då den kommer från en ung vacker kvinna. Hon berättar om sin beundran för filosofen, inte bara för hans inopportuna pacifism utan även för han mod, hans oförskräckthet att stå myndigheter och andra inflytelserika potentater emot.

Mötet mellan de två storheterna blir däremot ingen större framgång. De är för olika.

"Mera gin?" frågar Conrad.

"Tack, jag är nöjd", svarar Russell. "Er pessimism är stimulerande nog, verkar helt klart höjande på livskänslan."

Scenen är hämtad ur Lars Ardelius nya bok som han gett den uppfordrande titeln "I vitögat" med undertiteln "Biografiska noveller". Tolv berättelser hämtade ur kända författares liv, tolv tablåer där Lars Ardelius fångar dem - fryser fast författarna i såväl tiden som inuti dem själva - i situationer som lyckas avslöja något väsentligt om deras karaktärer, brister och förtjänster. Som belyser deras mänskliga och moraliska skröplighet, som målar upp deras evinnerliga fåfänga och självbelåtna förträfflighet eller ger relief åt deras goda och humana sidor. Men där finns självfallet också deras smärta och tillkortakommanden, deras plågor och hemsökelser; skrivandets förbannelser likaväl som dess välsignelser.

Där är Hjalmar Bergman, det förvuxna barnet med de mäktiga fasorna rasande inombords, i dekadansens och morfinberusningens Berlin. Kroppen kliar, hans eksem är svår och han ber beräknande den vackre uppassaren Jürgen att klia och massera hans marterade och fettdallrande kropp. Systrarna Brontë står och gapskrattar eftersom brodern Branwell ännu en gång fallit av hästen och blivit hängande över en grind, fast är det egentligen något att skratta åt? Branwell är - återigen - stupfull. Ernest Hemingway sitter insnöad med sina två kvinnor uppe i de österrikiska alperna. Birger Sjöberg söker en stunds avkoppling i trädgården ute i Ramlösa, men blir uppvaktad av två unga kvinnor, nyfiket svärmande för mannen som skrivit de vackra visorna om Frida. Själv vill han bara glömma dikterna han numera skäms för. Varför läser ingen hans nyskrivna "Kriser och kransar"? Varför ser de inte smärtan och den svidande ärlighet som döljer sig där? Hans hjärta ligger blödande och skälvande mellan poemens pärmar.

Thomas Mann tar denna morgon sin dagliga och makliga simtur. Han är så värdig och upphöjd - "den tyska kulturens främste banerförare" - att det är frågan värt om han ens blir blöt. Exilens år har inletts. Tyskland är inte längre hans land. Men mest av allt oroar han sig för sina dagböcker som blivit kvar i München. Deras exakt nedtecknade intimiteter kan allvarligt blamera honom. Där skriver han om sina homosexuella utsvävningar med olika ynglingar. Sonen Golo Mann, som ännu är kvar i barbariets Tyskland, gör allt vad han kan för att rädda de intima journalerna. Thomas Mann fångas förfaret och på kornet i sin pompösa uppblåsthet och pinsamt mänskliga litenhet.

De författare som Lars Ardelius skildrar längtar nästan samtliga efter kärlek, efter att bli sedda och förstådda, att bli bekräftade. Skickligt fångar Ardelius personerna som döljer sig bakom den ofta bombastiska och skyddande författarrollen, kliver in bakom myterna och maskerna. Självfallet har han haft stor nytta av sin livslånga erfarenhet av författaryrkets många sidor, sina egna såväl som kollegornas.

Lars Ardelius äger den sällsynta förmågan att överraska. Han skriver nästan alltid det oväntade och överrumplande. "I vitögat" är inte bara skarpsinnig i psykologisk klarsyn och fängslande i gestaltningen av dessa skiftande, ofta sorgliga och tragiska författares öden, utan samtidigt ytterst givande och underhållande läsning.