Frankensteins och författarens ansvar

sep012006

Skrivet av Daniel Westerlund

Litteratur - Litteraturkritik

mshelley

Mary Shelley är i ropet igen. Hennes bok Den sista människan har precis kommit i nyöversättning på bokförlaget h:ström - Text & Kultur. Denna uppmärksamhet fick mig en dag i mars att läsa om Shelleys klassiska skräckroman Frankenstein. Nya frågor väcktes om huruvida boken kan läsas som en metalitterär kommentar till författarens ansvar. Ansvar som en litterär ekonomin vars valuta definieras av skuld, samvete och skam.

1. "no creation without responsibility..."

Frankenstein är sagan om den lovande Viktor Frankenstein som beger sig från sin födelseort Genéve till universitetet i Ingolstadt för att studera naturvetenskap. Det slås fast tidigt i boken att hans kunskapstörst väcks i ung ålder och tycks vara outtömlig. Frankensteins intresse för ockultism och det övernaturliga för honom tidigt till alkemiska tankar om livets hemlighet, och evigt liv. I jämförelse med sin kusin Elizabeth som hellre ägnar sig åt konst och skönlitteratur i godan ro visar Viktor på ett rastlöst sökarsinne; och redan på sidan 51 kommer bokens första moralläxa; "how dangerous is the acquirement of knowledge and how much happier that man is who believes his native town to be the world, than he who aspires to become greater than his nature will allow." Att skaffa sig kunskap är belagt med fara och skuld. På ett flertal ställen längre fram kommer Viktor lovsjunga det lilla enkla livet.

frankensteinFrankensteins kontroversiella forskning vid universitetet sker i skymundan. Det går lekande lätt för honom att lära sig frammana livsgnistan på artificiell väg, och det blir uppenbart att det inte kommer innebära några större svårigheter att skapa en varelse lika komplex som människan.

Blek i hyn och med en besatthet i blicken börjar Frankenstein sitt insamlande av material:

I collected bones from charnel-houses and disturbed, with profane fingers, the tremendous secrets of the human frame. In a solitary chamber, or rather cell, at the top of the house, and separated from all the apartments by a gallery and staircase, I kept my workshop of filthy creation: my eyeballs were starting from their sockets in attending to the details of my employment. The dissecting room and the slaughterhouse furnished many of my materials; and often did my human nature turn with loathing from my occupation, whilst, still urged on by an eagerness which perpetually increased, I brought my work near to a conclusion.

Mary Shelley beskriver skapandet av monstret, eller demonen som han kallas boken igenom, som ett rus hos Frankenstein, vilket varken läsaren eller Frankenstein själv verkar kapabla att värja sig mot. Från kunskapens gnista till den första livsgnistan hos demonen går det inte många sidor i boken. Och själva perversionen i handlingen - att här har vi en man som samlar likdelar för att med elektricitetens hjälp skapa en sorts ny avart - får man läsa in mellan raderna. Att författaren inte kommer med några moraliska utvikningar i den här delen av texten gör skildringen mycket starkare; läsaren ifrågasätter Shelley själv; ställer frågor i stil med: "om du varit så generös med etik tidigare, varför också inte nu? Förstår du inte själv vad som håller på att ske?"

Boken är tacksam att läsa metalitterärt just i de här passagerna. På samma sätt som demonens gulnade döda blick sätter skräck i sina offer boken igenom var en av Shelleys utgångspunkter att hennes bok skulle ingjuta skräck hos läsaren. Ja, en ny sorts skräck.

När demonen, denna nya människa som återuppstått från graven, väckts till liv upplever Frankenstein ett totalt antiklimax. Hans tidigare så outsläckliga kunskapstörst och forskningsiver förbyts i fullkomlig skam och känsla av synd och brott. Så fort demonens ögon börjar röra sig, flyr Frankenstein från sitt elfenbenstorn och in i ett förnekelsestadium som varar under flera års tid. Demonen härjar fritt och söker den ultimata hämnden mot Frankenstein för att denne vägrar erkänna sin skapelse.

Under tiden lyckas han - genom att i skogen spionera på en borgerlig familj i exil - skaffa sig en viss grad av humanistisk bildning. Ja, demonen sitter i sitt gömställe och läser grekiska klassiker. Han dras med en önskan att få tillhöra familjen, men hans utseende får alla människors blod att isa. Demonen visar sig ha ett väl fungerande intellekt, blir mycket talför, men till ingen nytta. Bannlyst och jagad drar han land och rike runt för att hitta Frankenstein. Han kommer slutligen till Genéve och mördar Frankensteins lillebror. Skulden får en husa till grannen och hon avrättas till följd därav. Något sent påkommet inser Frankenstein sitt eget ansvar och del av skulden till de oskyldigas död. Men återigen reagerar han med flykt och passivitet. Han beger sig på yttre och inre exil upp i bergen.

På en mycket avlägsen plats högt ovan mark inser han att demonen har förföljt honom. Han beslutar sig för att utmana demonen på strid, men denne avväpnar Frankenstein och ber honom lyssna till sin historia. Det blir då uppenbart att demonen är så pass självmedveten att han inser sin egen missbildning och avart. Han önskar sig nu inget annat än en kvinnlig motpart som han sedan kan ta med ut i ödemarken. Han kräver av Frankenstein att skapa ytterliggare en demon - en kvinnlig - och i gengäld lovar han att de aldrig ska visa sig för någon människa igen.

Till läsarens stora skräck visar det sig att Frankenstein efter en tid är beredd att ge sig i kast med att uppfylla sin del av löftet. Han beger sig till en isolerad del av Skottland där han med hjälp av ny forskning från London sätter igång med projektet. Flera likdelar insamlas och det är inte förrän han står beredd med sin apparatur framför den ännu livlösa kroppen som han inser att han är i färd med att upprepa sitt livs misstag. Han ångrar sig, och slår sönder hela sitt laboratorium. Demonen kontrar med att ha ihjäl Frankensteins äldsta vän, och en tid senare, även kusinen Elizabeth som Frankenstein tagit till fru, vilket tillråga på allt sker under smekmånaden.

En tröstlös jakt tar vid, då Frankenstein sätter efter demonen som flyr mot Nordpolen. Då Frankenstein hamnar i sjönöd i det isiga vattnet kommer en forskningsexpedition till undsättning. Frankenstein hinner precis berätta sin livshistoria innan han avlider av ansträngningarna i det omänskliga klimatet. Hans död bevittnas av demonen som kungör för expeditionens kapten att han nu förlorat all mening med sitt liv. Varpå han beger sig till en högt belägen plats för att kasta sig själv på sitt eget likbränningsbål.

Demonen beskrivs av Frankenstein själv som ett levande monument över sin egen okunskap och förmätenhet. Den våg av orättvisa som demonens illdåd ger upphov till får Frankensteins kärlek Elizabeth att se på världen i ett nytt ljus. Människor tycks nu vara monster som enbart är ute efter andras blod. Lidandet har hittat hem, säger hon då den oskyldiga husan Justine hängs för mordet på Frankensteins lillebror William. Denna form av pessimistiska uppvaknande har Elizabeth tvingats till på grund av den mutation av livet som Frankenstein släppt lös i världen. Det är inte så att den förskönande slöjan har fallit och att Elizabeth ser världen i ett mer rättvist ljus; det är snarare så att ett mörker har kommit till världen, med en hemvist i det artificiella. Ett mörker som tog sin början i Frankensteins oförmåga att inse sitt eget ansvar för sin skapelse; demonen. Vilket sedan aldrig lämnade honom ifred från ånger och kval.

Ett av de intressantaste partierna i boken är när Frankenstein är i färd med att skapa den kvinnliga demonen. Han har då levt en längre tid utan verklig kontakt med andra människor, och skyldig till flera människors död genom demonen, uttrycker han exakt samma känsla av isolering och utanförskap som demonen själv gjort ett hundratal sidor tidigare.

I abhorred the face of man. Oh, not abhorred! They were my brethren, my fellow beings, and I felt attracted even to the most repulsive among them, as to creatures of an angelic nature and celestial mechanism. But I felt that I had no right to share their intercourse. I had unchained an enemy among them whose joy it was to shed their blood and to revel in their groans. How they would, each and all, abhor me and hunt me from the world did they know my unhallowed acts and the crimes which had their source in me!

I en sorts tematisk cirkelrörelse ser vi hur Frankenstein slutligen delar demonens förlägenhet. Skaparen och verket har smält samman genom sin gemensamma avart gentemot resten av mänskligheten. Det är troligen just denna insikt som får Frankenstein att acceptera sitt uppdrag att skapa en följeslagare till demonen, i ett slags satanisk parallell till Guds åsyn av den ensamme Adam i Paradiset.

Om vi väljer att läsa Frankenstein som en metafor för litterärt skapande ser vi att ansvaret borde finnas med långt före den livlösa textkroppen så att säga injiceras med liv. Ansvaret föds i och med tanken på verket. När texten inte längre kan sägas vara död materia, utan något annat - kanske kan vi använda ordet konst - är det redan för sent, då är verket redan fritt springande i världen, och om det är av det muterade slaget, kan vi lita på att det kommer göra sitt bästa för att sätta universum i brand.

Kanske är det så att Mary Shelley i Frankenstein skrev in sitt eget tvivel på den litterära genre hon själv satte sig ut för att revolutionera. Frankenstein föddes till följd av en utmaning från Lord Byron som manade både Mary och hennes man Percy Shelley att skriva en gastkramande spökhistoria. Var det en rädsla för vad hennes berättelse skulle kunna åstadkomma hos läsaren som skapade och manade på intrigen i sig?

2. Det litterära skapandets tre ansvarsnivåer

Om vi ska skissera en textens ansvarsalgebra kanske vi till en början hamnar i något som rör en uteslutande estetisk dimension. Det estetiska ansvaret skulle kunna sammanfattas något i stil med:

Att ta estetiskt ansvar för sin text innebär att författaren tvingas/tvingar sig själv att ta konsekvenserna av textens egen inneboende estetik, att dra alla gränsöverskridningar som upplevs som intressanta/centrala till sin spets. Vill man undvika ordet tvång kan man istället tänka sig det estetiska ansvarets antimateria; en rörelse som inbegriper valutor som narcissism och leda. Beroende på författarhållning behöver det inte finnas någon motsättning i denna materia/antimateria kalkyl.

Tänk på skrivandet som bevittnandet av en trafikolycka. Författaren sitter i godan ro och skriver utan direkta mål i sikte. Som av en slump eller uppenbarelse eller kalla det vad ni vill så dyker det upp något märkligt i texten. En trafikolycka. Systemet havererar och författaren kommer på sig själv med att ställa nya frågor till sin text. Det kan gälla tematik eller något som författaren upplever vara nytt i det egna språket. Är det alldeles från vettet att börja tala om ansvar i denna specifika situation? Jag vill hävda att jag som läsare vill kunna känna mig säker på att författaren valt att gå in olyckan för att undersöka alla dess olika skikt och frågeställningar. Att författaren gjort detta av en sorts pliktkänsla gentemot texten. En annan fråga kan vara om det bara är en viss typ av text som är öppen för dessa olycksundersökningar.

I den situation som uppstod sommaren 1816 i Schweiz då Lord Byron uppmanade Mary Shelley och hennes make Percy Shelley att skriva en spökhistoria höll sig Shelley till en början ganska passiv. Men efter en hel natts vaka då fantasierna om Frankensteins demon först hade tagit form blev hon mer och mer upptagen av att färdigställa berättelsen. Det var en idé - nästintill en ny sorts skräck(historia) - som krävde sitt fullföljande.

Jag tänker mig alltså att den författare som har ambitionen att nå ett medvetet skrivande bär ett inledande ansvar inför och för texten. Detta ansvar kastar in texten i skiftande variabler; vars definitioner avgör hur en författares text vill/tvingas kommunicera.

Den andra dimensionen av ansvaret kan vi kalla det intertextuella ansvaret.

Att ta intertextuellt ansvar för sin text innebär att en författare tvingas/tvingar sig att medvetandegöra hur texten kommunicerar med litteraturen i stort. En rörelse som sker i termer av nyskapande/inflytande, sampling/stöld, tradition/framtid.

Det allra tydligaste exemplet vi kan finna är väl just manifestet. En enskild eller en grupp författare upplever sig vara trötta, marginaliserade, förbannade, uttråkade - whatever - på eller på grund av litteraturen och presenterar en lösning, i ljuset av eller ofta i opposition mot den litterära kanon eller den samtida litteraturen.

Vad det gäller Frankensteins fall förelåg ett ansvar inför de tyska folkliga skräckberättelserna som Mary Shelley kommit i kontakt med innan arbetet med boken inleddes. I ett förord från 1831 blir det uppenbart att hon kände ett krav på sig själv att bemästra genren, att få läsarens blod att isa precis på samma sätt som folkberättelserna gjort för henne.

2. Det etiska ansvaret

Att ta etiskt ansvar för sin text innebär att författaren tvingas/tvingar sig att medvetandegöra för sig själv hur texten möjligen skulle kunna kommunicera med läsaren, och vilka konsekvenser detta får för den eventuella läsarens och - i en totalistisk utsträckningsvariant - för hela samhällets sätt att betrakta världen och människan.

Ytterst handlar ansvarsdiskussionen om medvetande. Det är svårt att tala om ansvar i relation till en författare som inte förhåller sig till medvetenhet. Att ta politiskt ansvar för sin text blir svårt om författaren inte är politiskt medveten etc. Man kan kanske tycka att det är orättvist att beskylla Frankenstein för att vara oansvarig. Han kunde omöjligt veta vilket resultat hans verk skulle få; då hans demon var något aldrig tidigare skådat. Forskningen gick blint framåt. Omedveten om dess konsekvenser kunde Frankenstein inte annat än fortsätta. Moralkakan i boken är att kunskap kan vara eller snarare är oftast farlig, punkt slut. Att aktivera Frankensteins medvetande är det knappast tal om för Mary Shelley. Det moraliska ansvaret ska snarare gå ut på att gräva där man står, bli kvar vid sin läst, gifta sig med sin barndomskärlek. Det är samhällsutvecklingens fel att Frankenstein överhuvudtaget kan lockas till den naturvetenskapliga forskningen och kunskapstörsten. Men får inte litteraturen vara en sorts forskning? Eller ska vi enbart tala om litteraturen som en resultatredovisning, och inte ett forum för prövning utan krav på resultat? Kort sagt: verkar inte konsten och litteraturen i ett skikt frilagt från det övriga samhället?

Författaren Mats Kolmissoppi säger i en intervju: "det är svårt att ge litteraturen en generell uppgift. Det fantastiska med litteraturen är att den inte går att definiera och att den inte har en viss uppgift men att den ändå tycks vara berättigad. Många ser den som oerhört viktig. Det finns ett värde och en mening hos den som är svår att sätta fingret på." Vidare säger han: "Litteraturen är politisk. Skillnaden är om man är medveten om detta eller inte. Är man medveten måste man också ta ett moraliskt ansvar." Frankenstein var omedveten. Kruxet för den ansvarstagande författaren tycks vara att behålla sin medvetenhet samtidigt som det gäller att kämpa för litteraturens särart. Forskning och redovisning i samma rörelse.

När det gäller ansvarets algebra är det svårt att hitta ett tydligare modernt exempel än Sartre och existentialismen. Sartre skrev: "människan är dömd att oupphörligt uppfinna människan." Vad innebär detta? Givet att man accepterar att Gud är död och att de allmängiltiga absoluta värdena således förlorat sin giltighet betyder det att människan inte längre har någon färdig mall att stöpas i. När Sartre skriver "existensen föregår essensen" vill han knyta an till detta; just att människan är dömd till att skapa sig själv utifrån ett ständigt nolläge, dömd till frihet. Det finns ingen mänsklig värdighet, ingen mänsklig grundstomme att stå på, människan måste dömas på individnivå och då endast utifrån individens handlingar. När en individ slutligen förstår sin egen frihet blir han eller hon i samma stund medveten om att denna frihet gäller även för den andre, för alla andra människor, och då kan vi börja tala om en ansvarsdimension som frihetsmyntets givna andra sida. Människan har från början inte skapat sig själv, men väl utslungad i världen är hon i fullkomlig frihet eftersom hon själv bär ansvar för allt hon gör. Ingen Gud eller deterministisk fatalism kan ursäkta henne.

Hur kan vi tala om författaransvar i anslutning till detta? Jag skulle vilja ta avstamp i två författaruttalanden. Först har vi Sartre själv, som skriver: "En författare är för mig engagerad när han bemödar sig om att så klarsynt och fullständigt som möjligt bli medveten om att vara 'inskeppad', det vill säga, när han för sig själv och andra förvandlar det direkt spontana engagemanget till ett som är genomtänkt." Och vidare: "Författaren visar samhället dess bild. Han uppmanar det att acceptera bilden eller förändra sig själv." Det andra citatet kommer från Arundhati Roy. "När man en gång har sett vissa saker kan man inte göra dem osedda, och att inte säga någonting är en politisk handling i lika hög grad som att sjunga ut. Det finns ingen oskuld. Det är jag säker på. /.../ De flesta av oss är fullständigt insnärjda i världens sätt att fungera. Alla har vi smutsiga händer." I Sartres fall har vi den inskeppade författaren, i Roys fall har vi den insnärjda författaren. Två sorters skuld. Den existentialistiskt färgade författare skulle således söka uppmärksamma läsaren på den frihet som vi alla är dömda till; att medvetandegöra läsarens engagemang för sin egen och den andres frihet. Den av Arundhati Roy påverkade författaren skulle medvetandegöra ett aktivistiskt förhållningssätt till politikens alla nivåer, ända ner till privatlivets sfär, där ingen kan gå med rena händer.

Men vi kanske måste stanna upp där. En fråga som dyker upp i det här läget är den angående läsarens ansvar. Är det helt regelvidrigt att tala om författarens ansvar om man inte samtidigt föreställer sig ett läsaransvar? Och har inte detta något att göra med den plats litteraturen avviserats i samhället? Kort sagt: vad ska vi med litteraturen till? Om litteraturen tilldelas positionen som tidsfördriv för en priviligierad klass finns det väl ingen anledning att börja tala om författarens ansvar? Eller - är det inte då det snarare blir verkligt angeläget; bör inte författaren i så fall tillskriva och påtvinga sig själv ett större ansvar, för att lägga vikt vid den litterära kommunikationens möjligheter?

"I rymden kan ingen höra dig skrika" heter det i Alien, men gäller inte detta - och nu riskerar man att hamna farligt nära Harold Bloom - även en litteratur som strippats på alla former av högre värden, till följd av en förlagsvärld som bara tänker krasst ekonomiskt och en kritikerkår som inte läser texter som vore de blödande artefakter?

3. En mellanposition

Varken agenten eller betraktaren kan vara moraliskt neutral, slår Anders Tyrberg fast i sin avhandling Anrop och ansvar - om berättarkonst och etik hos Lars Ahlin, Göran Tunström, Birgitta Trotzig och Torgny Lindgren.

Tanken att ett litterärt verk enbart är en estetisk kreation - en tanke som dominerat litteraturforskningen de senaste femtio åren - håller på att utmanas. Tyrberg skriver: "Konst är inte bara en lek utan också ett uppfodrande tilltal, kan vi höra; läsning av skönlitteratur är inte bara ett oskyldigt tidsfördriv utan också en handling med moraliska innebörder."

Forskare som Martha C Nussbaum och J Hillis Miller har på senare tid diskuterat etik i relation till litteratur och text. Där Nussbaum står för en syn på texten som en totalt genomskinlig hinna som visar upp livet för läsaren, intar Miller den rakt motsatta åsikten att allt liv som pressats genom textens potentiella etiska dimension i slutändan blir enbart språk. Tyrberg vill hitta en mellanposition:

Den litterära texten är inte genomskinlig. Den släpper inte igenom liv på ett oproblematiskt sätt. Författarens text kan inte enbart ses som en gestaltning av en verklighet som läsaren har att ta del av och ansluta sig till. Men å andra sidan kan inte värld, historia och etik reduceras till enbart språk. Det är visserligen inte oproblematiskt, men läsandets mål måste trots allt vara att komma ett stycke förbi eller bortom den fiktivt gestaltade världen.

Förutsättningen för en diskussion kring huruvida en specifik text är inbegripen i en etisk diskurs eller inte gäller framförallt om författarens tilltal verkar peka mot en sådan läsakt. En extremare forskning kring de teser Tyrberg tar upp skulle fokusera på huruvida någon text överhuvudtaget går fri från etiken. Samtidigt kan Tyrberg själv dra åt skruvarna en aning då kommunikationsbegreppet analyseras. Författaren och läsaren står fria från plikter och förmåner - men enbart utanför den kommunikativa interaktionen. När de tagit klivet in i texten från varsitt håll upphör immuniteten. De har ingått i ett "kontraktstyrt samspel" där både skrift och läsning betraktas som handlingar framtvingade av kommunikationens essens. "Inbegripna och indragna i det kommunikativa samspelet, det är min tes, kan varken författare eller läsare förbli obesmittade eller ansvarsbefriade. Båda blir tagna i anspråk och exponerade för de risker och möjligheter som kommunikationen innebär", skriver Tyrberg.

För honom möts verkligen läsaren och författaren på halva vägen. Han kan tala om kampen om texten som gemensam plats. Den verkliga texten uppstår i mötet mellan skrift och läsning, och även om de verktyg som står till buds ser annorlunda ut från de båda hållen (intention från författare, applikation från läsare) så är det enbart resultatet av deras gemensamma ansträngningar som räknas. En författare kan signalera och försöka styra läsakten genom exempelvis genreinriktningen. Men det är läsarens avkodningar och omprövningar i läsförståelsen som styr var texten hamnar i den specifika läsningen. Alltså återigen; texten skildrar ett fiktivt skeende; men både läsaren och författaren befinner sig utanför detta fiktiva, hos oss, här och nu. Författarens anrop och läsarens ansvar går som utsträckta armar in och ut genom texten. Texten får sin fullbordan i det gemensamma spelet mellan de båda. I existentialistiska termer kan vi tala om att jaget går via duet för att nå självförståelse. Läsaren möter inte enbart författarens anrop i texten, utan sitt eget.

Även om författaren avlat en mutation kan läsaren svara med ett etiskt förhållningssätt till det färdiga verket. Hos Tyrberg är läsaren lika handlingskraftig som författaren; vad vi kan efterfråga i ljuset av detta är inte enbart den nyskapande författaren, utan även den nyskapande läsaren.

Fakta 

Mary Shelley: Frankenstein - or the modern Prometheus (Penguin popular classics 1994)
Anders Tyrberg: Anrop och ansvar - berättarkonst och etik hos Lars Ahlin, Torgny Lindgren, Birgitta Trotzig och Göran Tunström (Carlssons 2002)