Vad händer egentligen på den gröna ön?

sep152006

Skrivet av Steven Ekholm

Litteratur - Litteraturkritik

sant_patrickFörfattare: Stephen Farran-Lee & Ola Larsmo
Titel: Joyce bor inte här längre
Bokförlag: Norstedts, 1999.

Vad händer egentligen på den gröna ön?

Var är den nya irländska prosan? Steven Ekholm upptäcker den litterära världen på Irland i en bok av kulturjournalisten Stephen Farran-Lee och författaren Ola Larsmo.

Tänk på Irland! För många människor dyker bilder upp av den evigt gröna ön med dess vackra landskap av mjuka kullar, karga kuster där den vemodiga och suggestiva folkmusiken ligger som daggens droppar över landskapet. Andra självklara drag är alla fåren och de tonvis av Guinness som sköljer ner i de rödhåriga irernas strupar. Ett av de senaste årens nya irländska måsten är dessutom alla tådansande "Riverdance-are" (ett fenomen som till och med nådde foppa-tofflornas Mecka, Örnsköldsvik för några år sedan!). Men naturligtvis är allt detta klichéer som lever kvar i våra medvetanden, underblåsta av en strid ström av sentimentala amerikanska filmer, en idog marknadsföring av turistindustrin samt våra egna önskedrömmar. Om detta är en föråldrad och förfalskad bild, hur ser då det moderna Irland egentligen ut?

Av författarna man möter finns den som kanske drog igång hela den nya irländska vågen, Roddy Doyle. Med sin succédebut The Commitments (1987) framstår han som en viktig förnyare av den irländska romanen, och en förebild för många yngre författare som inte trott att det skulle gå att skriva om enkla, fattiga människor från Dublins slitna förorter. Stora framgångar har Roddy Doyle även haft med senare böcker som The Snapper (1990), Paddy Clarke Ha, Ha, Ha (1993) och The Woman Who Walked Into Doors (1996). Andra betydande författare som paret Farran-Lee/Larsmo låter oss träffa är  bl a, Dermot Bolger, Nuala Ní Dhomhnaill, Joseph O´Connor (Síneads bror!), Patrick McCabe, Glenn Patterson och Robert Mcliam Wilson, m fl.

Farran-Lee och Larsmo har personligen besökt alla de författare som presenteras i boken och på ett ödmjukt och läsartillvänt sätt får dessa komma till tals utan allt för mycket störande, inskjutna frågor. Det är som om författarna får tala direkt till läsaren. Boken utvecklar sig till en viktig exposé över ett samtida Irland som trots sitt ekonomiska uppsving och utåtriktade EU-profil, ändå framstår som ett land som har många skelett i garderoberna! Ett av många problem som irländska författare behövt leva med långt in på 70-talet (och som längre tillbaka i tiden delvis bidrog till James Joyces och Samuel Becketts självvalda landsflykter) var den hårda censur som var ett resultat av den stränga katolska konservatismen. Detta var kanske det värsta problemet för den irländska prosan under många år. Ett makabert exempel på detta är den exorcism som utfördes på en kvinna som trodde att hon blivit besatt av djävulen efter att ha läst Edna O´Briens andra roman. Hennes böcker brändes den dagen av prästen på kyrkogården.

Det fria ordets historia är en berättelse om uthållighet, hjältemod och inte sällan kännetecknad av stora personliga offer. Att denna historia inte alltid är så lång visar exemplet Irland. På ett personligt och övertygande sätt manifesteras detta i den fortfarande mycket läsvärda Joyce bor inte här längre. Om den nya irländska prosan.