Litteratur: Gabor Steingart, Välståndskriget. Hur makt och rikedom omfördelas i världen

apr032008

Litteratur - Litteraturkritik

Vems välståndskrig?

Gabor Steingart

Välståndskriget. Hur makt och rikedom omfördelas i världen

Daidalos

På skyddsomslaget till Välståndskriget finns informationen att författaren Gabor Steingart är korrespondent för Der Spiegel i Washington. Ty i den amerikanska huvudstaden har Steingart inte bara skrivit om politik utan förmodligen också sett en hel del på tv. Ty bara ett par sidor in i boken kommer jag att tänka på tv-psykologen Dr Phil. Denne psykolog har förfinat konsten att uttala självklarheter med pondus och hänvisa till individuella faktorer för att lösa strukturella problem är i retoriken högst närvarande.

Alla som inte skulle hålla med om analysen orkar (läs: för lata och/eller dumma) inte höra ”like it is”. Denna bok är nämligen en ”tell-it-straight”-uppläxning av de tröga västerländska välfärdssamhällen som inte anpassar sig till globaliseringen. Den beska medicin som Steingart föreskriver är anpassning: anpassning till vilket pris som helst. Västerlandet håller fast vid sina välfärdsstater och har inte begripit globaliseringens krafter. Den ohämmade kapitalismen tvingar människor att arbeta hårdare och med detta kommer ekonomisk framgång. Någonting som är självklart, men till vilket kostnad? Frågor om fördelning eller till vad det ekonomiska överskottet skall användas besvaras inte i boken. På flera punkter motsäger Steingart sig själv och använder en inkonsekvent bevisföring. Inte minst delas världen in i svart och vitt.

Den kinesiske reformpolitikern Deng Xiaoping är ”utomordentligt klok” och ett föredöme och ställs i opposition till Mao som var en fruktansvärd massmördare. Det enda som skiljer Mao från Hitler var intentionen med morden. Detta bevisar Steingart med följande logik: eftersom Mao är ett monster och inte lät mörda Xiaoping bevisar detta hur djävulsk han egentligen var. Förvirrande? Givetvis är det förvirrande. Steingarts bevisföring påminner om det som filosofen Slavoj Zizek skulle benämna den yttersta konsekvensen av en hegemonisk ideologi: där diskrepansen mellan ideologi och verklighet uppkommer tjänar verklighetens avvikelser som ett argument för ideologin.

Det tydligaste exemplet kan kanske hämtas från Tredje riket. Nazisterna gormar: alla judar är blodsugande parasiter. Någon svarar: men jag har ju en judisk granne som inte är sådan. Svaret blir då: ja, men just det – ser du inte hur skickliga de egentligen är som kan dölja sin monstrositet? Slutsats: detta gör det ännu viktigare och än mer bråttom att göra sig av med dem! I enlighet med denna logik framställer Steingart sin tes: allting som talar mot den är ett argument för den eller ett uttryck för en naiv vänstervriden strutsmentalitet. Ett till exempel: det västerländska samhället har för många höga skatter. Lösningen som erbjuds på ”skatteproblemet” är lika enfaldig som enkel. Om man i västerlandet enbart har en konsumtionsskatt istället för dyra arbetsgivaravgifter skulle man kunna konkurrera med Kina och Indien. Lustigt nog har Steingart sidorna innan konstaterat att en ingenjör i Indien är billigare att anställa än en tysk städerska. Man undrar om Steingart har förstått principen med beskattning, ty även med denna beskattning skulle en västerländsk bil bli betydligt dyrare. Ty en Volvo som kostar 50000 kronor att framställa skulle fortfarande bli dyrare än en Hyundai som kostar 25000 kronor. Detta även om man har en konsumtionsskatt för båda bilarna vid försäljning (vilket vi ju redan har). Procenten på de respektive beloppen gör dem inte lika då den proportionella skillnaden förblir intakt. Såtillvida man inte går med på drastiska lönesänkningar.

I en annan passage vill också Steingart att vi alla skall vara tacksamma mot de rika då de gjort vårt samhälle ”en insats utöver det normala”. Hatten i hand med andra ord. Förutom logiken finns det siffror som förvånar i Steingarts bok. Enligt honom är de årliga skatteinkomsterna på 190 miljarder euro i Tyskland, dvs. om man har en ”ogrumlad blick”. Dessa pengar är enligt Steingart redan förbrukade på pensioner etc. Men genom att enkelt surfa in på Bundesministerium der Finanzens hemsida finner man siffran 488,4 miljarder euro i totala skatteinkomster för 2006. Det skiljer närmare 300 miljarder euro. Men den tidigare siffran är felaktig redan med blotta ögat. Sverige hade 1438 miljarder kronor i skatteinkomster för samma år. Detta är i runda svängar 150 miljarder euro. Sverige har cirka nio miljoner invånare och Tyskland har över 80 miljoner invånare. Det är inte rimligt att tro att Sverige har tre fjärdedelar av Tysklands totala skatteinkomster på den befolkningen. Det tyska transfereringssystemet bör istället ses som betydligt magrare per capita.  Steingart skriver om ”angriparstater”. Dessa finner man främst i Asien och det är dem som vi bör konkurrera med. Samtidigt redovisas hur kapitalister flyttar fritt runt jorden.

Tillåt mig ställa den naiva frågan: är det inte rimligare att tänka sig att en kinesisk dollarmiljonär har mer gemensamt med en amerikansk eller svensk like än med sina landsmän. Det finns en märklig dialektik mellan länder och individer genom hela boken som inte bara är ologisk utan rentav förvirrande. Västerlandet måste reformeras, och då sitter alla i samma båt samtidigt som kapitalisterna flyttar. De som egentligen skall reformeras är alltså de som stannar kvar; arbetarna och de lågutbildade. Men hur skall de reformeras? Steingart hyllar ekonomen Ricardos framåtanda och ser honom som någon vi måste upprätta för att finna rätt kurs. Det smaklösa exemplet på Ricardos driftighet är att denne med hög ränta lånade ut pengar till den brittiska armén 1815. Napoleon besegrades detta år och Ricardos osäkra utlån blev en ekonomisk framgång och ”bevingade Ricardos uppstigande”. Samtidigt som människor världen över demonstrerar mot amerikanska krigsprofitörer tycker Steingart att vi skall hylla en historisk brittisk sådan. Avslutningsvis tycker jag synd om den utmärkte översättaren Joakim Retzlaff som tvingats överföra detta sammelsurium till svenska.  

Daniel Pedersen