Litteratur: Göran Nylöf, Kampen om jazzen

jan202008

Litteratur - Litteraturkritik

  Kampen om jazzen

Göran Nylöf
Kampen om jazzen - Traditionalism mot modernism – en värdekonflikt speglad i svensk jazzpress under efterkrigstiden
Svenskt visarkiv

På konserthusets stora scen stod Louis Armstrong 1955 och blåste så det stod härliga till. Äntligen ett språk som jag förstod, inte det förbuds- och kommandospråk som skolan höll sig med utan ett hett och trotsigt, ett närmast fysiskt språk som tog hela kroppen i besittning. Detta hände mitt i femtiotalet som annars ägnade sig åt uppställningar, flagghissningar och psalmsång. ”Satchmo” var som en budbärare från en annan värld och det budskapet svalde jag med hull och hår.

Under de följande åren passerade hela den amerikanska jazzeliten revy. Efter ”Satchmo” kom Miles Davis, Gerry Mulligan, Art Blakey och Modern Jazz Quartet, men då hade jag ömsat stilistiskt skinn, från ”Dixie” och ”New Orleans-jazz” till ”Bebop”, ”Cool-jazz” och ”Progressiv jazz”. Jag hade bytt läger och gått över till ”fiendesidan”, var inte längre någon ”dixiesnubbe”. Men för den skull slängde jag inte min duffel eller mina traktordojer, som var typiska ”dixieattribut”. Jag fick signalera detta på annat sätt, bl a genom att sy fast bokstäverna MJQ på slejfen till duffeln. Men lika viktigt som det var att markera ”rätt” tillhörighet inom jazzen var det att klart och tydligt ta avstånd från Bill Haley, Elvis Presley, Tommy Steele och annan rock´n roll. Där gick också en verklig musikalisk gräns.

Det gamla stod mot det nya och rättning i leden påfordrades. Toleransnivån var låg. Tidskrifterna Orkesterjournalen och Estrad var de främsta arenorna för de ibland våldsamma skärmytslingarna, där den ”äkta och sanna” jazzen vaskades fram och avvikarna fick det hett om öronen.

Sociologen Göran Nylöf har tagit sig an detta eldfängda kapital i jazzens historia, som det utspelade sig i dessa tidskrifter under åren 1945-55, då emellertid stridigheterna inte på något sätt upphörde. Boken kan delas i två huvuddelar, en refererande med citat från och kommentarer till de många debattinläggen och artiklarna och en mer samhällsinriktad om ungdomsidentiteter, jazzen som protest och revolt och andra kultursociologiska processer. Det vill säga en närmast heltäckande analys av jazzen som socialt fenomen i ett föränderlig samhälle. Den refererande delen är den intressantaste, åtminstone för en icke-sociolog som har fokus inställt på själva musiken, jazzen som musikaliskt fenomen, även om det enbart handlar om synpunkter, definitioner och värderingar och inte så mycket om själva musiken, vilket författaren också är medveten om. Hur som helst så är det i huvudsak intressant läsning (den sociologiska excercisen kan ibland bli lite tröttande och utdragen) som naturligtvis leder till ett besök på skivhyllans jazzmusikaliska avdelning, där fullständig fred och förbrödring numera råder och den gamla jazzen mycket väl samsas med den nya, även om den nya upphörde någon gång på sextiotalet, då jazzen enligt min mening ”peakade”, vilket förstås är en uppfattning som det råder olika meningar om, kanske vi rent av har att göra med en värdekonflikt.

Ulf Stenberg