Litteratur: Renée Frangeur, Pojkar, pli och pedagogik

jan202008

Litteratur - Litteraturkritik

Bonas vanartiga pojkar

Renée Frangeur
Pojkar, pli och pedagogik. Vanart och manlighet på Bonaanstalten 1905-1948
Carlsson Bokförlag

Under invigningen av Bona Folkhögskola 1984 gick en oanmäld man upp i talarstolen och berättade att Bona tidigare hade varit en Statens tvångsuppfostringsanstalt. Han hade själv varit en ”Bonagrabb”, vilket innebar att han hade dömts som vanartad och skulle uppfostras under Bonas maskulinitetshierarkier och förtryckande struktur. Renée Frangeur, lärare vid den nya skolan, var en av åhörarna. Hon påverkades av berättelsen och började söka vidare i Bonas historia. Resultatet blev denna antologi om pedagogiken och genuskonstruktionen på den statliga Bonaanstalten.

Andra författare som bidrar med sina alster är journalisten Klas Sondén, och två filosofie doktorer vid Tema Barn, Linköpings universitet, Maria Sundkvist och Anne-Li Lindgren.Frangeur är fil.dr i historia och lektor i genusvetenskap vid samma universitet och har forskat om kvinnorörelser, välfärdsstaten, folkhemmet samt jämställdhet.

I Pojkar, pli och pedagogik fördjupar hon sig i arkivmaterial och berättelsen om Bona.  Ur genusrelaterad forskning och teorier växer en bild av anstalten fram tillsammans med samhällets syn på ”vanartiga” pojkar. Eleverna på Bona var helt klart en kontrast till både arbetarrörelsens och borgerlighetens manlighetsideal. Med disciplin, aga och kollektiva bestraffningar skulle de uppfostras till lydiga arbetare och gudsfruktiga samhällsmedborgare. Däremot saknades inte kritiken mot Bonas pedagogik i samtiden utan den kom dessutom från olika politiska inriktningar. Men livet på Bona var inte enbart misär då pojkarna fick lära sig att spela instrument, uppskatta idrott och teater samt erbjöds skolundervisning, menar Frangeur.

Med ett pedagogiskt upplägg och en linjär struktur är det lätt att följa med i tankegångar och delkapitel. I en antologi av den här typen är det svårt att undvika att omständliga meningsbyggnader och upprepningar av händelser och personer uppstår. Men det är inte det som stör läsningen utan det är dessvärre det ojämna språket som inte flödar fram i en behaglig läsrytm vilket påverkar helhetsintrycket. Det känns ryckigt, nerkortat och orden liksom staplade på varandra. Däremot är Pojkar, pli och pedagogik en verkligt ambitiös och ingående studie av Bonas underordnade och marginaliserade manligheter, som tar stöd i ett gediget arkivmaterial med referenser till olika forskare och teorier. Man aktualiserar också en aktuell paradox som fortfarande finns på liknande institutioner: om syftet är att skapa ordentliga samhällsmedborgare, varför skiljer man dem då från det övriga samhället? 

 Sara Larsson