Ett haveri, ett misslyckande i den högre skolan

sep082006

Skrivet av Crister Enander

Litteratur - Litteraturkritik

bjorn_ranelidh06_1
  Björn Ranelid. Foto: Roos & Tegnér

Författare: Björn Ranelid
Titel: Hjärtat som vapen
Förlag: Albert Bonniers

Ett haveri, ett misslyckande i den högre skolan

Har Björn Ranelid sållat sig till de där som "bara skriver en och en annan bok" utan litterär talang? Tidningen Kulturens Crister Enander far hårt fram med Ranelids nya roman.

Under sedvanligt buller och bong och med sats i alla tillgängliga brösttoner har Björn Ranelid på senare tid förklarat att det existerar en avgörande skillnad mellan att vara författare och bara skriva en och annan bok. De exempel han använde var några så kallade sopakändisar och lite annat löst folk i marginalen. Björn Ranelid har självfallet rätt. Journalister som Linda Skugge och Fredrik Virtanen är inga författare. De råkar enbart bli tryckta i bokform av skäl som vi inte behöver gå in på här.

Björn Ranelid däremot är författare. Därom råder inte minsta tvekan.

Problemet är att Björn Ranelid är en rätt usel författare. Han famlar ofta i språket, kryddar det alltför starkt och fyller det med alldeles för mycket blomster tills det sprider en stank av ruttnande magnolior och unkna kalsonger. Han har därtill svårt att göra sina gestalter psykologiskt trovärdiga. De förblir illa och enkelt tillyxade, slarvigt schablonartade. De får helt enkelt inget liv.

Det finns en roman av Björn Ranelid som överraskande starkt avviker från mönstret. Det är "Till alla människor på jorden och himlen". Ämnet tränger sig på. Ärendet är såväl angeläget och medryckande som gripande och svårt att värja sig emot. Det handlar om författarens ganska svåra uppväxt i Malmö.

Idag utkommer Björn Ranelid med en ny roman. Det arbetas flitigt och målmedvetet i den ranelidska författarverkstaden. Titeln är "Hjärtat som vapen". I upptakten beger sig ett ungt par från det eldhärjade Sundsvall till det hägrande Amerika. Året är 1897. Där får de - vid sidan av två söner - en egensinnig dotter, Julia. Det är hennes öden och äventyr som Ranelid huvudsakligen följer från vaggan till djupa graven.

När Julia ännu är en ung och bedövande vacker flicka hänger sig vännen Simon i en takbjälke, drabbad av olycklig kärlek till Julia. Det sätter djupa och smärtsamma spår i hennes inre. Men ur livets motgångar vinner Julia styrka. Hon följer sitt hjärtas röst. Vid sjutton års ålder lämnar hon föräldrahemmet och flyttar till "en badort" nära San Fransisco. Hon får arbete som servitris i ett konditori. Det går bra för henne. Hon blir som en del av den vänliga och välkomnande bagarfamiljen. Åren går. Hon träffar en man. Han är gift och dessutom en ytterst framgångsrik politiker i Washington. Hon blir med barn. Mannen försvinner snabbt som en slingrande snok och hörs ej mera av.

Julia är dock lycklig för sin son, David. Men livet prövar henne på mångahanda och svåra sätt. Men hon har kvar sitt rättskaffens och ärliga sätt att betrakta och bemöta världen. Hon bär på en osedvanlig renhet och upphöjdhet i såväl tanke som blick. Björn Ranelid har uppenbarligen försökt sig på att skriva en modern helgonbiografi - Sankt Julias liv och leverne vid kanten av det stora Stilla havet.

Språket i "Hjärtat som vapen" är - tack och lov - mer avklarnat och mindre parfymerat än i de flesta av Björn Ranelids böcker. Likväl räcker det inte för att rädda romanen. Den är ett haveri; ett misslyckande i den högre skolan.

När Björn Ranelid skriver väljer han att predika storvulna och ofta svullna tankar i stället för att gestalta. Han föreläser i stället för att berätta. Han deklamerar såsom stod han i predikstolen i stället för att väcka liv i prosans inneboende möjligheter att hänrycka och förföra. Berättandets magi uteblir. Björn Ranelid ställer sig i vägen för sina egna gestalter. Han breder ut sig på deras - och romanens - bekostnad. Det är tröttande. Det är segt. Det är framför allt enformigt.

Inte heller miljöbeskrivningarna ägnar Ranelid nödvändig uppmärksamhet. Den här romanen skulle lika gärna kunna utspela sig på Österlen eller Norges vindpinade sydkust, Skottlands hedar eller i ett fattigt Albanien. Ingenting fäster berättelsen i en specifik och konkret verklighet. Miljön förblir en kuliss, en bakgrund som Ranelid enbart använder för att sprida sitt - enligt honom - angelägna och livsviktiga budskap till mänsklighetens fromma och uppbyggelse. Romanen går på frihjul.

Björn Ranelid lider, misstänker jag, av ett svårartat och snudd på traumatiserande Lars Ahlin-komplex. Han vill verkligen nå den store förebildens nivå. Men en sekulariserad Lars Ahlin är en anakronism, en omöjlighet. Dessutom var Ahlin en språkbegåvning av det sällsynta slaget. Dit upp förmår Ranelid inte att nå, hur mycket han än sträcker på sig och ställer sig på tå och höjer rösten.

"Hjärtats som vapen" förblir ingenting annat än ord staplade på ännu flera ord. Ty det är uppenbart att det inte råder någon ordbrist i den ranelidska författarverkstaden. Inte heller besväras dess språkberusade upphovsman av självkritiska anfäktelser. Predikanten predikar alltmedan romanerna förtvinar under förkunnelsens förkrossande tyngd.