Litteratur: Per Magnus Johansson, En psykoanalytikers väg - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

En psykoanalytikers väg

Parallelutgåva på svenska och franskaPer Magnus Johansson/Göteborgs Förening för Filosofi och Psykoanalys, GFFP
En psykoanalytikers väg/Le cheminement d'un psychanalyste
Förlag GFFP

”Psykoanalysen är på ett sätt det roligaste som finns. Man ställer de stora frågorna i relation till mänskligt liv; vad är det att vara människa, vad är det att vara man, vad är det att vara kvinna, vad är det att vara förälder. Hur ska jag hantera min dödlighet, vad är det att skriva, vad är det att bli förstådd, vad är det att bli missförstådd, vad är det att ha ett sexualliv, vad är det att inte ha ett sexualliv, hur kan jag leva med min sårbarhet, och som sagt, vad gör jag med min övergivenhet? Det är att syssla med livets väsentligheter.” Sidan 144

För någon som jag själv (nyligen utexaminerad från psykologprogrammet i Göteborg, intresserad av psykoanalysens teori och praktik) är det i stort sett omöjligt att inte komma i kontakt med Per Magnus Johansson – psykoanalytiker, psykolog, psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi och docent i idéhistoria. Han är överallt. Undervisar och handleder. Har folk i analys. Föreläser i olika sammanhang. Skriver texter, deltar i samtal. Är redaktör för tidskriften Arche. Vart man än vänder sig i det mikrokosmos som är psykoanalys-Göteborg så finns Per Magnus Johansson där. Med åren har han blivit snudd på en institution, även om det är tänkbart att han själv inte skulle finnas sig till rätta i en sådan beskrivning. Johansson har en gedigen bibliografi bakom sig; senast kom Psykoanalys och humaniora (Bokförlaget Daidalos). Och nu är alltså tiden kommen för en bok om honom själv. En psykoanalytikers väg är en intervjubok, utgiven av Göteborgs Förening för Psykoanalys och Filosofi, GFFP. Vid fem tillfällen träffas Per Magnus och föreningsmedlemmarna Emil Asbjörnsen, Tormod Otter Johansen och Rebecca Vinberg. Deras samtal utgör själva boken. Den franska författaren, historikern och psykoanalytikern Elisabeth Roudinesco har skrivit förord. Boken innehåller också en fransk översättning, på så sätt att varannan sida är på svenska, varannan på franska. Så står också Johansson med ett ben i Göteborg och ett annat i Paris, med en historia som är starkt förankrad i båda städerna.

Är detta en bok om Per Magnus Johansson? Ja och nej. En psykoanalytikers väg handlar i första hand om psykoanalytikern och den tänkande människan Per Magnus. Man snuddar vid den privata sfären – föräldrarna, uppväxten, familjebildandet – men fokus ligger inte på Johanssons person, utan snarare på en mängd andra fenomen och vad han har att säga om dem. Boken innehåller en rad fotografier: av föräldrarna, Johansson som ung, hustrun, barnen. Med vänner och kollegor, i föreläsningssammanhang. Dessa bilder är på sätt och vis mer närgånget biografiska än texten, och även om somliga är starka och rörande hade de kunnat uteslutas. Intervjumaterialet klarar sig ypperligt själv. Så vad talar man om, om det nu inte är en mängd sommarpratsmässiga detaljer ur den personliga livshistorien? Om att lyssna och tala. Om ensamhet. Om att läsa, skriva och tänka. Om skönlitteratur, som förmedlar en mänsklig erfarenhet bortom psykoanalysens formuleringar. Om Strindberg, vars novell Ensam Johansson skrivit en essä om. Om att vara ung, söka efter sin väg i livet och fara till Paris. Om förhållandet mellan juridik och psykiatri i ljuset av Breivik och Mangs dåd. Om lagar och begränsningar. Och självklart om psykoanalysen: dess historia och samtid, dess teori och praktik, dess kliniska förankring och intellektuella projekt. Hur utbildar man sig till psykoanalytiker? (Och, framförallt, hur gjorde Johansson?) Vem kan bli det? Vad är skillnaden, jämfört med en psykolog eller en psykoterapeut? Vem går i analys, och vilka blir hjälpta av det? Man talar om Svenska psykoanalytiska föreningen, där han mellan två intervjutillfällen blir invald som hedersmedlem, och om Freudianska föreningen, som han själv har grundat – och därmed bidragit till att skapa en plattform för psykoanalysen i Göteborg. Jag fäster mig särskilt vid den utvecklings- och outsiderberättelse som jag uppfattar löper genom samtalen. Själv är jag svag för historier om män och kvinnor vid sidan av – de som inte inrättar sig utan går en annan, egen väg. Och Johansson ger intryck av att ha satt sin egen riktning, funnit sin egen väg. Detta är inspirerande.

Hos Johansson blir psykoanalysen inte ett slutet system utan en öppning, en möjlighet: en utgångspunkt att närma sig mänskliga villkor från. Den kopplas till ett intellektuellt projekt så väl som till det kliniska arbetet. Johansson värjer sig från alla sorters kategoriseringar, undviker ständigt den där gruppindelningen som andra ibland söker sig till – definierandet av vad man är och vad man inte är, och vilka man i förlängningen hör till eller inte hör till. ”Jag är ingen företrädare för någon psykoanalytisk inriktning”, säger han. Inte lacanian, inte kleinian, inget annat heller. Istället betonar Johansson vikten av att förhålla sig självständigt och kritiskt till teorin. Inte följa dogmatiskt. ”Att kunna tänka självständigt är en nödvändighet när man träffar en annan människa.” Inte heller försöker han sälja in psykoanalysen. ”Psykoanalysen är inget att missionera om, utan det kunskapsfältet är någonting som en enskild kan upptäcka.” Emellanåt lyfts frågor som Johansson själv refererar till som ”inte politiskt korrekta”, och ibland bränner det till i samtalet, framförallt när homosexualitet och feminism diskuteras (två ämnen där det historiskt sett har sprakat till rejält i mötet med psykoanalysen). Vissa påståenden, som att många homosexuella inte är intresserade av familjebildning och ”av biologiska skäl” valt bort att skaffa barn, kan helt klart diskuteras vidare. På frågan om Johansson anser sig vara feminist svarar han ja och räknar upp i vilka avseenden, men huruvida det finns sidor av feminismen som han finner mer problematiska utforskas inte riktigt – något som hade kunnat kasta ljus över frågan om psykoanalysen/feminismen i stort. Överlag finns det i intervjuerna tankegods som kan stimulera till diskussion. Och det är ingen dum sak att idéer kolliderar med andra idéer – i friktionen som uppstår finns en utvecklingspotential.

Språkligt sett är det en njutbar läsning. Johansson har förstått vikten av att uttrycka sig på ett begripligt sätt. Alltför mycket jargong och fackspråk kan tynga ner en tanke, fjättra den vid abstrakta begrepp som bara de invigda fattar. Det blir en slags intellektuell tennismatch istället för ett samtal. Att säga något komplicerat på ett enkelt sätt är en större utmaning än att säga det på ett komplicerat sätt, och detta lyckas Johansson med. Man behöver inte ha år av Freudstudier i ryggen för att tillgodogöra sig det hela. Dessutom håller sig samtliga samtalare till ämnet tillräckligt länge för att något väsentligt ska bli sagt. Utforskar, gräver. Intervjuarna är uppenbarligen insatta i psykoanalytisk teori, ställer relevanta frågor och följer upp trådar.

Efteråt, när jag lagt undan boken och gått vidare med annat, hänger en känsla av uppmaning kvar som polstjärnan när det skymmer. Det är detta: var kreativ med och förhåll dig självständigt till det du lär dig. Snegla inte för mycket åt sidan. Sätt din egen kurs. Våga ensamheten, och det som kan springa därur.

Och tänk själv.

 

Lydia Sandgren

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen