Litteratur: Maxim Grigoriev Städer. Noveller - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Elegant debut skapar mersmak

Maxim Grigoriev Foto Cato LeinMaxim Grigoriev
Städer. Noveller
Bonniers

Det verkliga livet är fullkomligt nedlusat av intriger invävda i vardagens pågående berättelser vilka löper huller om buller spretande i sinnrika förvecklingar åt alla håll, korsar varandra och delar sig i nya varianter, händelseförlopp som innehåller allehanda påbörjade eller redan löpande intriger. Maxim Grigoriev ger i denna sin debutbok i novellers form ett antal exempel på scener upptagna i olika betraktares ögon, gestaltade i deras medvetande vilka blir till små antydda eller påbörjade dramer, vardagsintriger, händelseförlopp eller bara skissade scener. Betraktarna skiftar, det är 'en portugis', det är ett 'jag', en 'skolpojke', eller ett 'vi' som 'Rhim och jag' som tar tåget på måfå till Potsdam då de inte har annat för sig. Och därtill flera andra.

Dessa olika betraktare rör sig i Odessa, Berlin, Porto, Paris osv. Grigoriev har visserligen skrivit dessa betraktares intryck i novellform men man kan ändå inte kalla dem genuina noveller, snarare uppmålade scener med inslag av vardagsdramatik.

Grigoriev anlägger dessa scener på ett sådant sätt att de får smak av upptakt till berättelser som bor i Grigoriev men som aldrig riktigt 'blir av'. Hans vackra språk, goda iakttagelseförmåga och utvecklade bildsinne målar verbala akvareller, det blir bra och han åskådliggör vad han mäktar med bred pensel. Det är inte litet. Dock kan det samtidigt bli lite snopet då han slår an en lockande ton i en berättelse för att snart skala ned den och runda av just när man gått igång och blivit varm och fått smak för de uppmålade förutsättningarna.

Det är en stilsäker mycket välskriven för att inte säga 'välputsad' debutbok som Maxim Grigoriev skrivit. Här finns dramatiken i en betraktad scen i en stad, skissad och levandegjord, upptagen och gestaltad i betraktarens öga i vackra formuleringarna genom svepande ögonvandringar. Sammantaget är det en berättande/betraktande prosa dessa noveller består av. De sveper över städernas folkliv över byggnader in i gränder och finner miljöer och livsöden.

Oftast är det en flanör, sittande gående, boende, eller resande som tar emot de förbipasserande intrycken och åskådliggör dem.

”Floden låter hela tiden. Liksom öronsusningar verkar den lägga sig över allt annat och uppta allt utrymme mellan de enstaka externa ljuden. Ju mer man lyssnar till den, desto fler olika inslag, toner och klanger kan man urskilja. Emellanåt hörs ett råmande ljud någonstans långt högerifrån, men dess källa, förmodligen en pråm, förblir underförstådd. Man kan tycka sig höra ljud som påminner om en svängande lastbil, ett gammalt kylskåp, luft som frigörs under tryck, fingrar när man får dem att knaka, biltrafik utanför skyltfönstret eller på gatan nedanför fönstret, blöta idegranskvistar som man just tänt på, en bok som man snabbt bläddrar igenom med hjälp av tummen, en bromsande buss, en famn lönnlöv i luften, vindsusningar i olika typer av lövträd, en fladdrande tidning som någon försöker läsa ute på en parkbänk, de olika nyanserna av regn och hur de trummar på skärmtaket, vatten som rinner, spolas, sköljs, droppar eller ligger nästan helt stilla. Men det regnar inte.”

Lustigt nog blir det i dessa novellformer plötsligt en känsla av lek, uppvisning, nästan av stilprov, Grigoriev visar vad han kan – till intet förpliktande - höll jag nästan på att säga.

Jag önskar att Maxim Grigoriev tar sig an ett riktigt fläskigt prosaben där han stannar kvar i den intrig, den miljö, den stad, det persongalleri han så lockande lägger upp gång på gång i dessa 'prosaprov', att han stannar i något av dem och brer ut sig, fördjupar och dramatiserar. Det kommer enligt den känsla jag får i hans noveller att kunna bära långt och det är vad jag skulle säga att jag förväntar mig av honom. Men jag upprepar det: Maxim Grigorievs debut är avancerad och lovar en hel del i hans fortsatta skrivande.

Benny Holmberg

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen