Litteratur: Tomas Eklund; Drömmar från provinsen. Noveller - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Förrädiskt om gropar och dofter

En man drar till skogs efter den stora katastrofenTomas Eklund
Drömmar från provinsen. Noveller
Hilmer Lage förlag

Det är ett trevande möte. Jag stiger in i Eklunds text som om jag steg ned i potatiskällaren på mosfabriken där jag en gång stod och öste, och jag ryggar. Där var det mörkt, skitigt, genomblöta jättepotatisar skulle ösas ned på ett smalt band där de snart försvann i ett svart hål. Och ibland inträffade det stora potatisraset som hotade att begrava mig levande, och jag tvingades ösa mig fri. Så möter Eklunds text mig. I ett omedvetet betydelsemörker, med stora ordpotatisar i sina mångfacetterat hala och undanglidande meningar som rasar på en, med luckan till förståelsen uppe i taket inledningsvis stängd, kanske låst av den galne skrivarbasen Eklund, där vissa tankar som kommer på mig till en början kladdas ner av den försåtlige Eklunds undanmanövrer i texterna som ger irrationella strötankeimpulser och betydelsstökigt simultanstressbuller och sedan omsorterar sig i ordmoraset och sjunker ner i det svarta slukhålet. Jag blir bedragen, Eklund gäckar mig, försvinner bort i ärenden, sysslar skenbart med det ovidkommande, och den där doften den förbannade doften går inte ur sakerna, och jag hittar inte källan.

Bitvis skriver Eklund lysande intriger gestaltade med hjälp av en sinnrik besvärjelseprosa som i sina byggen skapar ett förrädiskt lugn, en osund tomhet eller bara ett stillastående elände.

När han är som bäst skriver han rakt, klart, skalpellartat blankt, befriande kravlöst men otäckt och overkligt djupbra i vissa delar, oftast etablerande sinnrika betydelser i djupare mening som till exempel i inledningsnovellen 'Lukten', med den symboliska tankedoften, den symboliska stinkbilden, den ställföreträdande doftmetaforen ”'som en obehaglig sanning parfymerad med undanflykter'”. Ja, det är många sanningar, alternativa tänkesätt och oväntade uppbrott mot det förväntade som exponeras i den bilden.

Det är tolv noveller, alla med letande intriger trålande i oväntade kvarter efter känslor, händelsekedjor, betydelsedepåer och i förlängningen kanske efter livets outgrundliga mening. Det är sinnrikt av Eklund. Han har nog kul när han skriver. Det är liksom så oväntat på flera händer och ställen.

Sammantaget handlar det oftast om vilsna vuxna män, med eller utan familj, som taskar till det för sig och inte hittar grundbulten och torskar på livet och dess mening.

Eklunds novellsamling Drömmar från provinsen har mycket goda kvalitéer i huvudsak. Den är möjligen lite ojämn i angelägenhetsgrad mellan de tolv novellerna, kan man kanske påpeka, det vill säga hur de olika novellerna engagerar. Naturligtvis drar vissa värst, som ”Lukten”, den om doften, den som äger en symbolik för en dålig stämning, en skämd sådan ur ett illaluktande äktenskap där den egentliga stinkkällan inte går att hitta.

Och Arken där det är jaget och Bobohunden som förskansat sig i sitt ruffiga rike för att hålla snokare borta, men 'den stora katastrofen var nära', 'det var en sådan doven smak i vinden', 'nu kommer snart sjuksköterskorna''.

Han lägger ut förrädiska, vilseförande doftspår Eklund så det drar så jävla fint i snoken. Han formulerar det bäst själv:

”...vår förblindade strävan, övertygelsen om att allting blir bättre om man vrider och vänder på det/.../och den då oförutsedda följdverkningen att man faktiskt nästan alltid missar det uppenbara, det som intuitionen kan sätta fingret på direkt. Istället hamnar man på avvägar och till slut står man där med globala epidemier, kärnvapenkrig och tio familjer som äger hela jorden”.

I novellen Arken är det centrala att mannen Boman från planläggningskontoret dyker upp nästan som en räddare i nöden i det händelselösa och där den fördömda gropen som den hjälplöse tjänstemannen förpassas ned i äger djup betydelse. Den nytillkomne får ligga kvar i gropen, som en skitig potatis. Det är obehagligt, utstuderat, hämndgirigt, bakslugt men också filosofiskt sinnrikt i den längre betydelsen att den som gräver en grop eller om du är ute i onda ärenden eller om du då hålls kvar i fångenskap att du alternativt börjar dela fångvaktaren/förtryckarens ståndpunkter i linje med det så kallade stockholmssyndromet eller ännu längre bort i betydelsen att du gillar det förbannade läget, eller tvingas gilla det, och gräver dig djupare ned i dina prekära omständigheter. Och huvudpersonen 'glömmer' på något otäckt och avspänt sätt bort mannen i gropen, bara så där, i flera månader, i förbigående, med vänster hand, utan åthävor, som något perifert bara.

Jag ska inte nämna fler noveller. Det kommer an på läsaren att forska. Den inledande novellen Lukten och denna just nämnda Arken får stå som favoriter i Tomas Eklunds novellsamling Drömmar från provinsen.

De är en samling som stundtals är svår att läsa(i 'positivt' plågsam betydelse) på grund av skruvstädsgreppet, hiskeligt, krampaktig, ohjälpligt fästande i betydelsen gastkramande, bitvis ouppnåbart i sitt tvångsneurotiska elände, där högar med projiceringar kan göras, där antaganden kan göras, där överföringar kan göras. Det är så infernaliskt bra när det är så där knivigt och blir så där utvecklat invecklat i förvecklingarna och Eklund får till det på allvar.

Eklund kommer åt mystiska känslor som legat för fäfot, hans text vecklar ut sig, snor sig om läsaren, det är infernaliskt, det är det, läsbart, tvingande tvångsmässigt.

Tomas Eklund har tidigare gett ut romanen Fågeln i kejsarens träd, 2012.

 

Benny Holmberg

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen