Litteratur; Ulf I. Eriksson, Ett liv efter födelsen - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Sunder warumbe

Ulf I. Eriksson. Foto: Rut HillarpUlf I. Eriksson 
Ett liv efter födelsen. Om fria andars himmelska och tragiska erfarenhet
Vesper 

"Sunder warumbe" är ord hämtade ur en text av Meister Eckhart (död 1327) med innebörden "utan ett varför". Han talar i det sammanhanget om jag inte missminner mig om en ros som blommar helt enkelt för att den blommar, inte iakttar sig själv, inte bryr sig om huruvida den betraktas av någon eller inte.

Ulf I. Eriksson använder i denna essä uttrycket vid ett tillfälle, tillämpat på människan, med innebörden att leva utan avsikt och övertygelser. Varför är det då möjligen önskvärt att försöka leva utan ett varför? Eriksson tar sin utgångspunkt i Nietzsches tecknande av Jesusgestalten i Antikrist. Nietzsches Jesus, ordfäst med ledning av evangelietexterna och en kreativ och övertygande psykologisk inlevelse, är framför allt annat, för den som verkligen är kristen (vilket Nietzsche naturligtvis inte var), ett efterföljansvärt exempel på en livspraxis som i varje ögonblick förverkligar himmelriket på jorden. För Nietzsche är Paulus och hela kyrkokristendomens maniskt repetitiva och ritualiserat dogmatiska framhävande av Jesus som den förrådde, plågade, offrade, korsfäste och återuppståndne Kristus en perversion av vad Jesus egentligen stod för och det han har att lära ut. Eriksson skriver: 

"I synen på Kyrkan som "Antikrist" och kyrkohistorien som en enda förfallshistoria - ett avfall från Jesu praxis: liv och sanning i förening - ett avfall som äger rum redan från begynnelsen hos de "förstockade" lärjungarna (Jesus eget omdöme...) och som befästs i och med evangeliernas och Paulus agitatoriska omtydning av det radikala budskapet - närmar sig Nietzsche radikal tysk spiritualism och mystik med företrädare som Sebastian Franck, Valentin Weigel, Edelmann och Gottfried Arnold, den sistnämnde också författaren till en beryktad kättarhistoria. I stället för att vittna om Jesu exempel i livet, lägger Paulus tonvikten på hans offerdöd och uppståndelse - till lösen för många...Jesus blir den upphöjde och enastående, den ställföreträdande. Kyrkokristendomen blir i sin världsliga undfallenhet och konforma eller inkvisitoriska anständighetsmoral en förträngning och förfalskning av ett ursprungligt kärleksbudskap, ett budskap om "liv i överflöd" (Joh 10:10) som i sig innefattade omöjligheten att grunda och bygga en kyrka med dogmer på Jesu liv - ett liv fritt från just dogmatiska lärosatser och som befann sig utanför, avsides varje hierarki och överhet."

För Eriksson bör det för var och en av oss vara möjligt att "försätta sig i paradiset" här och nu på jorden (han påminner om Dantes uttryck imparadisarsi). Det är milt uttryckt ett djärvt projekt, åtminstone om man inte inskränker det till att förverkligas i korta tillstånd av bortomvaro, mystik extas, heligt rus, upphävande av betingningar och självbevarelseinstinkt. Självuppgivelse, egendomslöshet, självförslösande, att vara som liljorna på marken och "inte stå det onda emot" har nog aldrig någonsin i jämmerdalen egentligen "fungerat" som livspraxis, om man med "fungera" menar ett långt liv och död av så kallade naturliga orsaker i en framskriden ålderdom. När självuppgivelsen ögonskenligen varit ett förverkligat ideal har det så vitt jag känner till alltid funnits stödjande (hierarkiska) strukturer - de "heliga dårarna" har i sådana kulturer och epoker vördats, skyddats, försörjts, omhändertagits av mer strävsamma medborgare, både av den brutala överhet de förnekar och den konformistiska menighet deras "ideologi" åtminstone implicit föraktar. Det gäller alla tänkbara varianter av "heliga män" i Indien, östligt ortodoxa "heliga dårar" i tsarismens Ryssland, sufimystiker, buddhistmunkar osv.

Sådana är jordelivets betingelser, sådant är det mänskliga psyket. Människan anpassar sig och kompromissar. Ulf I. Eriksson är en beläst man och känner naturligtvis till detta, han talar i Ett liv efter födelsen också om vad som händer när "de fria andarna" råkar befinna sig i en kultursfär och ett tidsskede där de som makten hava inte tolererar radikalt oliktänkande och heterodoxt levande, när de Jesus-och Mysjkinliknande "idioter" som blåögt tultar omkring och vill vistas i paradiset nu och här brännmärks som "perversa heretiker", bannlyses och bränns på bål. Eriksson identifierar ett "osynligt imperium" i form av "de upplysta fria andarna - från 1200-talets begharder och beguiner i Centraleuropa till 1500-talets Ranters i England", rörelser som av religionshistoriker som Norman Cohn betecknas som megalomant nihilistiska.

Eriksson väljer att se dessa människor som levde sin förkunnelse som "omstörtande, varnande exempel. En senare tid kan därför se dem som förebud. Varsel också för oss, varuskådespelets och den ekonomiska religionens upprätthållare." Författaren identifierar den på 1930-talet verksamme kulturkritikern Pehr Henrik Törngren som en av Chuang-tze, Eckehart och Krishnamurti influerad "situationistisk libertin" och fri ande innan det fanns något som fått namnet situationism. Vidare anbefalles läsning:

"Arvsföljden, från Joakim av Floris och Johannes Hartmann till Guy Debord och Raoul Vaneigem, förtecknas med akribi av Greil Marcus i Lipstick Traces från 1989 - en historieskrivning som uppenbarar "A Secret History of the Twentieth Century":"

Att slutgiltigt botas från "egenintresse, egenvilja, äganderättsklåda" - en synnerligen svår process. Frågan är också var och när det projektet förverkligats, och hur resultatet då i praktiken blir? Anta ett en man, en familjefar, säger - "jag har gjort rent hus med mitt egenintresse. Att jag använder ordet "jag" är endast en eftergift för mina medmänniskors fördomar och dunkla sätt att tänka, det finns inget jag, jag ska inte försvara mig och mitt, allt är gemensamt". Om då någon vill ta mannens säng, hans hus, hans mat, hans kläder, hans hustru och barn, så måste han alltså för att leva upp till sin utfästelse förhålla sig totalt passiv och bejaka det som sker. Han har ju inget egenintresse längre. Är detta möjligt? Kanske. Är detta önskvärt? Nej, ett sådant förhållningssätt är inte något för människan passande. I Erikssons lovprisning av kvietism och pacifism finns också som en underström en fascination för radikala revoltörer som strider för sina ideal, sin egenvilja och sitt egenintresse med vapen i hand, en Thomas Müntzer exempelvis, som jämte några andra protestantiska uppviglare och en handfull adelsmän ledde det stora tyska bondeupproret på 1520-talet. I ett annat stycke möter vi "den gamle på berget", lönnmordsterrorismens legendomvärvde mästare:

" "Och hela Universum är liksåsom en Hans Vin-Stuga; Hvart stoftgrands hjerta likasom Hans gral-pokal." (Mahmud Shabistari, 1317).- Tillvarons "innersta" är berusning, (lyck-)salighet. Guds universalitet är Lagens upphävande, död; mänskans tillfrisknande från moralsjukdomen. Som "muslim" kan hon - som karmaterna försöka stjäla Kabans svarta sten; eller bränna Koranen - som de unga rasande på Bagdads gator 1969. Men hon kan också vända ryggen åt Mekka - som Hasan II och assassinerna när denne på klippfästet Alamut i norra Persien den 17:e i fastemånaden Ramadan 1164 proklamerade qiyamah - den slutliga återuppståndelsen. Fastan bruten och de ismailiska-nizariska krigarna (al-Qaidas föregångare?) inbjudna att delta i en obruten glädjefest."

"Insikten att suveräniteten är vigd åt ödeläggelsen" förenar enligt Eriksson Eckhart och Bataille, ljusmystiken och "den svarta mystiken". En anarko-primitivistisk frihet från "den demoniska krämarmentalitet som böjer mänskorna in under det hetsande livs-och ångesthjulets svängningar" är lockande att sträva efter, men den friheten måste betalas på olika sätt. Men under gynnsamma omständigheter kan utanförskap och främlingskap, att vara "den enskilde", "den annorlunda", vara höjden av lycka för den som hamnar i den positionen. Eriksson citerar en anteckning Nietzsche gjorde 1876, det sista av "Tio den fria andens budord":

"Du ska låta världen ha sin gång mot dig och du ska inte låta den styra din vandring."

Omfamna "det namnlösa vildas ömhet" och inse att paradiset är nu och här.

Nikanor Teratologen 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts