Litteratur: Claes Andersson, Hjärtats rum: Valda dikter 1962-2012

okt302012

Skrivet av Carl Magnus Juliusson

Litteratur - Litteraturkritik

En poesi som hyllar livet

dikter fran FinlandClaes Andersson
Hjärtats rum: Valda dikter 1962-2012 / Jag älskar dig med mina höstlig dimmor
Schildts & Söderströms

Med Hjärtats rum firar Claes Andersson (f. 1937) 50 år som poet. I denna bok förs man alltså med på en tidsresa, ett halvt sekel lång, via utvalda dikter från 1962 till 2012, och med slutdestination i den nyskrivna samlingen Jag älskar dig med mina höstliga dimmor som presenteras i sin helhet.

Om jag tillåts att börja i slutet, med den senaste diktsamlingen, är det tydligt att döden fått ett större utrymme än innan i Anderssons diktning. Andras såväl som den egna kommande döden. I rader som ”Dödsannonserna studerar jag noga för att se hur många av de / döda som är yngre än jag”, ”Ska vi leka tillsammans en stund innan vi dör” och ”Mannen som vet att han ska dö stannar upp och lyssnar noggrant / till allt han sedan inte kommer att höra”, ser vi hur Andersson behandlar döden som ett redan från början slutgiltigt faktum. Men som citaten också vittnar om måste detta erkännande också påverka hur vägen dit ska komma att se ut, dvs. hur man också väljer att ta till vara på sitt liv. Till exempel genom att ”lyssna noggrant” eller ”leka tillsammans en stund”.

Camus argumenterar, i Myten om Sisyfos, att vänskapen, kärleken och livet självt, är värdefullt just på grund av sin ändlighet. Det är eftersom vänskapen kan sina, kärleken ta slut, och att livet oundvikligt kommer att ta slut, som vi också måste ta tillvara på – och värna om – dem. En liknande livsbejakande etik, som både är ärlig som odogmatisk, tycker jag mig urskilja i Anderssons poesi. För även om han skriver om döden, om cancer, om misantropi, gör han det som uppsatta gränser för livet, som utmaningar för livet, och som man måste lära sig att förhålla sig till för att inte ta livet eller hälsan för givet.

Claes Andersson har många strängar på sin lyra. Förutom författare är han tillika utbildad specialistläkare inom psykiatri, har spelat fotboll på mästerskapsnivå i Finland som ung, samt varit riksdagsledamot, partiordförande och kulturminister. Samhällsengagemang är kan man tycka ett givet nyckelord i Anderssons författarskap. Åtminstone var det vad han själv förespråkade var något konstens skulle eftersträva under sin tid som chefsredaktör för litteraturtidsskriften FBT på sextiotalet och ”som talade för en bred och samhällsengagerad kultursyn” enligt Michel Ekmans efterord, vilket på många sätt var i enlighet med också den tidens nya rörelser inom poesin – som nyenkelhet och konkretism – som även de var i reaktion mot en annars senmodernistisk dominans inom fältet. 

Anderssons poesi är samhällsengagerad men inte politisk (vilket man kanske frestas till att tro på grund av hans egna politiska bana). Den är etisk så som bara poesi kan vara (utan att riskera att bli tendentiös): dvs. utan agenda. Samtiden och dess anda och vokabulär finns självklart närvarande men inga svar erbjuds läsaren. Som i dikten ”De skyr inga medel” ur diktsamlingen Rumskamrater från 1974: ”Se upp för honom som säger sig föra / de mångas talan. / Han kanske gör det. / Se upp för honom som säger sig tala / bara å sina egna vägnar. / Han kanske gör det. / Se upp för honom som bara nickar / instämmande. / I morgon kan nickningen gälla dig. / Se upp för dem som bara vill leva / sitt liv i fred. / De skyr inga medel.” Eller som ur titeldikten till samma samling:

”Den femte var utsatt för radioaktiv strålning.

Den sjätte hade magen full av råttor.

Den sjunde var förföljd för kommunism.

Den åttondes gråt höll de sju övriga vakna.

Den nionde påstod att man dödade oskyldiga människor.

Den tionde profeterade om världens undergång.

Den elfte hade av barmhärtighet strypt sitt barn.

Den tolftes gråt häll de elva övriga vakna.”

För Andersson skriver också mycket om kärlek: Kärleken i ett par, som ibland är förenande, ibland destruktiv och klyvande; kärleken till naturen; kärleken till ett barnbarn (vilken kanske också är en av de allra finaste dikterna i den senaste samlingen); liksom kärleken till livet. Och de är just den kärleken som i min läsning också måste utgöra grunden i hans samhällsengagemang. Att världen ibland kan te sig hemsk och avskyvärd – ”Det har hänt och det är sant som / det otänkbara är sant. Det vi inte kan / föreställa oss sker osvikligen och kanske just därför” – men att det bästa vi kan göra är att ta hand om varandra:

”Man fryser och är ensam på jorden

Hon kommer och tar en i famnen, säger: vi två

ska ha det riktigt bra

Man tror att man hört fel men det har man inte”

Urvalet är gjort av Tua Forsström, och är inte tänkt att på något sätt vara representativt för Anderssons poesi enligt hennes förord – åtminstone inte ur en enhetlig, fix, eller ”sanningsenlig” (om man kan ens kan tala om det) synvinkel. Utan det har vuxit fram med hjälp av den läsglädje som Forsström själv ger uttryck av i sitt förord, och lusten att vilja dela med sig till andra av en lässkatt som har gett en många stunder av glädje och tårar. Hur många dikter som tagits med ur respektive samling är därför också högst varierande.

Ibland känns kanske inte orden i Anderssons poesi alltid vägda på guldvåg. Utmejslat, stiliserat eller koncist, är inte ord som jag skulle använda för att beskriva hans texter. Men istället karaktäriseras de av en spontanitet, en reflexivitet, och kanske även av en naturlighet, som kan tyckas ödmjukt inbjudande och vardaglig – som i ett samtal människor emellan. Men det vardagliga hos Andersson är för den sakens skull aldrig enkelt, entydigt eller simpelt. Metaforerna och metonymierna är där – men utan att vara tillkrånglade. Kanske är det vardagsspråkets egen mångtydighet som här tilläts komma i dagen.

Men dess styrka är ändå – i alla fall i min mening – hur Andersson kan möta världens sorger, som krig, död och sjukdom, i vitögat, och ändå få en att känna en viss sällhet över att finnas till. Det är som han skriver i Rumskamrater: ”Att börja leva är att börja dö. / Döden lever i allt som växer. / Att leva med den är en förutsättning.”

Carl Magnus Juliusson