Litteratur: Barbro Lindgren,Barbros bästa

okt282012

Skrivet av Marit Jonsson

Litteratur - Litteraturkritik

Poetisk text- och bildfilosofi för små och stora

en gris som tjuvar nappar och änglar som på sommarlovet förtrollarBarbro Lindgren,text
Barbros bästa
bild: 12 goda bilderboksillustratörer
Rabén & Sjögren

Berättelserytmerna känns i kroppen, bilderna är välvalda och harmonierar med den textart de samspelar med, mångfalden och variationen berikar – ingen text är onödig. Hur ska man då kunna välja sin favorit? Man kanske inte ska välja favorit, utan istället känna efter och välja vad man har lust att läsa/höra – just nu!

Människovarandet och människors behov tas till vara i Barbro Lindgrens berättelser, hon är inte främmande för svåra ämnen och kan dessutom hitta oväntade vinklingar på vilket ämne som helst – allt blir liksom normalt och helt naturligt. Många av berättelserna handlar om livets gång, mänsklig samvaro och om tryggheten i nära relationer och miljöer – men med en glimt av något främmande nytt att upptäcka. Den spännande närheten mellan logik och bristen på logik är kanske ett kännetecken för författaren:

Under bordet ligger en ganska tjock och slö pappa. Han är väl det enda i köket som inte är rött. Han är mer orange, som Loranga. Han heter Loranga också! Å, Loranga är en jättebra pappa! Han bryr sig inte om någonting.” […] ”Bakom vedbon ligger en extrafin sophög, och på sophögen ligger för det mesta en giraff. Giraffen kom vinglande en midsommarnatt för åratal sen, och sen dess har den stannat.

(Ur Loranga, Mazarin och Dartanjang)

Även i Ängeln Gunnar dimper ner känner jag den där speciella blandningen, men då ur en helt annan vinkel:

Långt nere på jorden går lilla Elin och sörjer sin katt.

[…]

Då dimper det ner en pojke från himlen. Han har de nättaste vingar på ryggen.

– Varför gråter du? frågar han.

– Jag gråter för att min katt är död.

– Vill du ha tillbaks den? undrar pojken

– Jaa, fast det går ju inte, för den är ju död, säger Elin.

– Vill du att jag ska göra den levande igen?

[…]

– Men är du en ängel? ropar Elin.

– Jaa, det är jag!

– Vad heter du?

– Jag heter Gunnar.

– Men vad gör du här nere på jorden?

– Jag har sommarlov, säger Gunnar.

Så går de tillsammans till kattgraven och Gunnar säger: ”Stig upp ur graven Kisse!” och med ett mjau hoppar katten upp. Inget är omöjligt för Gunnar, men även hans sommarlov tar slut.

Det som är allvarligt och tungt lyfts fram och fylls med ljus och hopp.

Barbro Lindgrens berättelser tycks handla om ’allt’ – det blir så extra tydligt i en samlingsvolym där paletten av berättelser och genrer avlöser, berikar och belyser varandra – att uppleva alla de olika texterna ’samtidigt’ gör det uppenbart hur författarskapet växer av mångfalden. Valet av illustratörer/illustrationer visar ytterligare på bredden. I Barbros bästa; berättelser av Barbro Lindgren förmedlas med lekfullt allvar: längtan, hopp, sorg, rädslor, glädjebus, oro, tillit, ensamhet, begär, nonsens, realism, finstämdhet, fantasi, födelse, död, barn- och vuxenproblem, drömmar, knas, skönhet och allvar i en salig blandning – och tänk att hitta så många olika sätt att berätta på; om livet, och om allt som det innehåller… Det här är en bok som jag blir lycklig av!

Till avslutningsord väljer jag de sista raderna ur hunden Albans levnadssaga:

Och när hunden Alban blir för gammal vill han helst av allting

vila sina trötta ben och dö.

Nu är hans tid på jorden slut, ajö ajö.

(Alban)

Marit Jonsson, Formom