Litteratur: Bob Hansson. Det sista vi har är våra kroppar. En roman om kärlek och krig

okt252012

Skrivet av Crister Enander

Litteratur - Litteraturkritik

En spekulativ sörja av värsta sort

Bob Hansson.Foto: OrdfrontBob Hansson
Det sista vi har är våra kroppar. En roman om kärlek och krig
Ordfront

Det är mycket svårt att ta den här boken på allvar. Den är späckad med klichéer och tomma gester. En ung svensk fredsaktivist bestämmer sig, då hon ligger nertryckt av poliser på ett golv under demonstrationerna i Göteborg, för att resa till Ghazaremsan, till Ramallah. Hon ska skriva om vad hon får se. Hon har minsann, efter två avslag, gått på Södertörns skrivarlinje.

Maria vill vara nära verkligheten. Hon vill vara där det händer. Hon söker sig till våldet. Vad hon än själv säger, så är det vad hon gör. Dras till våldet.

Han är soldat, kapten i den israeliska armén. De möts vid en vägspärr vid Har Adar. Han lägger genast märke till hennes vrede. Hon ställer sig upp, stirrar på soldaten som klivit in i bussen. Hon knyter näven framför hans ansikte. Han känner igen vreden från sig själv. Isra ser till att plocka med sig henne för vidare förhör. Bussen är full av europeiska och amerikanska fredsaktivister som rest dit för att som mänskliga sköldar lägga sig framför israeliska bulldozers.

När Bob Hanssons nya roman ”Det sista vi har är våra kroppar” inleds har Maria lämnat Isra. De har varit tillsammans länge, bott ett år i Stockholm men återvänt till Israel. Nu längtar han. Tomheten inom honom äter upp honom, ockuperar alla hans tankar. Han plågas av saknad. Han hoppas fortfarande att hon ska komma tillbaka, otåligt sitter han och väntar på ett svarsmejl, ett livstecken.

Självfallet bär han på en skuld. Han har, enligt honom själv. agerat på ett sätt som bryter mot militärernas regler. Han väntar på militärens internutredning och dom. Han har själv anmält sig. En gång för några år sedan sköt han ett barn, en tolvårig flicka. Han vill bli dömd. Han vill sona sin skuld.

Maria skriver brev, de flesta till sin döda mor. Hon har efter en vecka i Sverige återvänt till Tel Aviv, hon bor i huset mitt emot hennes och Isras hem. Romanen saknar all gestaltning. Den består så gott som uteslutande av de monologer huvudpersonerna sitter och skriver.

Den är inte mycket mer än ett rätt tradigt relationsdrama, det handlar om kärlek som gått i kras, om gråt och saknad och om sårad fåfänga hos en man fast i sin roll som den beskyddande och starke i förhållandet. Ska jag vara uppriktig så är det ingenting annat än en emotionellt osmält röra. Bob Hansson exploaterar lidande och krig för att skriva en roman utan djup, utan konstnärligt värde, ja utan en ansats till förståelse eller insikter i vad krig gör med människor.

”Det sista vi har av våra kroppar” blir snart till en obehaglig orgie i plattityder och klichéer. Jag ska inte plåga er alltför mycket, men här följer några exempel: ”Krig är inte tryggt. Fred är tryggt.” De drabbas av ”kärlek vid första ögonkastet.” ”Ingen har fått henne att känna sig så levande som han.” ”Insikten att det värsta inte var israelernas handlingar utan att dessa handlingar var utförda av människor. Människor precis som hon. Att hon alltså tillhörde en art förmögen till så mycket våld.” Om man ska skratta eller gråta är nog helt och hållet en läggningssak.

Det går inte för ett enda ögonblick att värja sig från det obehagliga intrycket att Bob Hansson – kalkylerat och cyniskt – exploaterar en väpnad konflikt, en blodig och sedan decennier sargat krig, enbart för att kunna skriva en roman som placerar honom i händelsernas mitt, får honom att framstå på just det sätt han tycker att han ska framträda i sin vänsteristiska rättrådighet och med åsikter ingen i hans kretsar kan resa den minsta invändning emot. Boken, som för säkerhets skull bär undertiteln ”En roman om kärlek och krig, är enbart skriven för Bob Hanssons egen skull.

 Ämnet har inte sökt honom. Inget i boken vittnar om att konflikten berör honom mer än andra nyheter som fladdrar förbi på tevens plasmaskärm. Han har i stället avsiktligt sökt upp ämnet för att få framstå som tidsanpassad, medveten och politisk rättänkande och åsiktsmässigt trendmedveten.

Kanske lyckas han lura några, men knappast speciellt många. Ty den här romanen är frånstötande, på gränsen till vämjelig. En spekulativ sörja av värsta sort.

Crister Enander

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den