Litteratur: Elisabeth Olin, Neapel, skönheten och döden

okt222012

Skrivet av Leif Carlsson

Litteratur - Litteraturkritik

Chisto è 'o paese do sole. Chisto è 'o paese do mare. Chisto è 'o paese addò tutte e parole son doce o son amare son sempe parole d'ammore! Vi som längtar till Italien

Elisabeth Olin
Neapel, skönheten och döden
Laurella & Wallin

Övriga böcker jag läst i denna serie, om Rom Venedig och Florens, byggde på att författarna kände staden, bodde där och hittade i den som i sin egen ficka. Författaren och översättaren Elisabeth Olin är svenska och mest hemma i Stockholm och skärgården. Men ett par år i mitten av 2000-talet bodde hon där som lärare på språkuniversitetet i Neapel och har sedan dess återkommit med jämna mellanrum och bott i perioder. Det är skillnad även om hon hittar bra. Det finns fördelar. Roberto Saviano har skrivit ett kort och välmatat förord.

För honom beskriver Olin en stad neapolitanarna själva inte längre förmår uppfatta, gömd som den är bakom trafikkaos och det dagliga livets alla svårigheter. Sådant ser bara en utomstående. Saviano skriver också om en annan intressant sak, en slags mänsklighet som finns i Neapel, och andra städer runt Medelhavet. Inte mänsklighet lika med godhet utan en energi som utvecklats på platser där man inte kan lita på lag och rätt. Denna vitalitet och överlevnadsstrategi beskriver också på sätt och vis Elisabeth Olin vid sina utflykter i och kring staden.

Piazza San Gaetano är Neapels hjärta. Den har legat här i 2 500 år och här börjar hon sin berättelse. Varför bosatte man sig här alls? Eftersom sluttningarna nordväst om Vesuvius är mycket bördiga på grund av lavan och ger mångfalt bättre skördar än på andra ställen, och före det kända utbrottet år 79 e.Kr. hade den slumrat i 800 år.

Färden pendlar mellan slingrande promenader i Neapels olika kvarter, till torg butiker och diverse sevärdheter. Olins upptäckter som främst finns bland de trånga gatorna i den antika kärnan, Centro storico, blandas med utvikningar om kultur politik historia och livet här nu och då. Decamerone, Boccaccios berömda novellsamling till exempel, utspelar sig ju i ett Florens drabbad av digerdöden, men boken speglar mycket mer Neapel där Boccaccio tillbringade sin ungdom, ditskickad av pappa bankiren för att lära sig till bankman. Återbördad till det florentinska fadershuset vantrivdes han i krämarstaden. Denna bok heter Neapel – skönheten och döden, en tvetydig titel om man vill locka turister. En del handlar naturligtvis om det man inte talar, camorran och dess grepp över staden. Den visar dels sin närvaro på sätt man genast förstår, dels på sätt som kräver mer insikt. Mer sällan, men ibland drabbas personer som inte alls på något sätt är inblandade. Kommer det en vespa körande i hög fart med två män med nedfällda visir, är det bara att snabbt springa därifrån.

Som avslutning finns en 33 sidor lång berättelse från 1927 av Riccardo Baccelli om en sommarresa med bil längs Amalfikusten från Neapel till Salerno. Så får vi också lite tips om Neapels omgivningar som till stora delar fortfarande går att känna igen, åtminstone på denna halvö. Ja minus nutida biltrafik med plötsliga turistbussar bakom de skarpa kurvorna. Det enda man säkert kan se i förväg är havet långt där nere. Elisabeth Olin ger oss alltså flera goda skäl att inte bara möta varandra på Capri. Och som alltid, praktiskt taget överallt, är det klokare att färdas fler än en, särskilt i mörka gränder. Då brukar det gå bra.

Böckerna om dessa fem italienska städer (det finns en bok om Palermo också) fortsätter att vara trivsamt formgivna och lätta att ha med i fickan.

Leif Carlsson