Litteratur: Ilon Wikland, Sotis

okt102012

Skrivet av Sigge Andersson

Litteratur - Litteraturkritik

Ilon Wikland Foto Casia BrombergTills dagen då en svart katt jamar utanför altandörren

Ilon Wikland
Sotis
Brombergs

Ilon Wikland är nog mest känd som illustrerande kollega till Astrid Lindgren, för att ha gett oss sina bilder av hur rövarna har det i Mattis-borgen, hur bröderna Lejonhjärta såg ut – liksom hon stått för det konstnärliga i hennes mer renodlade bilderböcker (som Jag vill också ha ett syskon). På senare år har hon också illustrerat i samarbete med författaren Barbro Lindgren.

Sotis är dock en solo-produktion, den riktar sig till barn i äldre förskoleåldern, även om den på grund av ämnet som behandlas mycket väl kan vara intressant också för barn i lågstadieåldern.

Undertiteln är ’en alldeles sann historia’, och som historia är den nog så övertygande. Den handlar om en flicka som har en vän i en brun katt – katten blir påkörd utanför det röda huset på landet , och dör – utan att flickan ens hinner hämta plåster när mamman bär in den påkörda katten.

Flickan och mamman begraver katten, och helt plötsligt är ingenting roligt i den lilla flickans liv längre – tills dagen då en svart katt jamar utanför altandörren.

Det första som slår mig vid genomläsningen är att den lilla text som finns (en mening per sida) är ett ganska överflödigt förtydligande av vad Wiklands bilder i sig själva berättar. Uttrycksfullheten i scenerna som utspelas får läsaren att känna igen varje känsla som måste finnas hos den lilla flickan och hennes mamma. Boken var sorglig, sade min 8-åriga dotter efter att hon läst den – skriv om den! uppmanade jag – men hon hade slut på linjerat papper så det gick inte. Formen är viktig när det kommer till de svåra frågorna.

Wikland tar på ett galant sätt upp svåra frågor - passar utmärkt som läsning för små barn som börjat bli intresserade av döden. Grundtonen i boken är mörkare än i tidigare verk såväl vad gäller form som innehåll, snygga omslag i stilgrepp är när sidorna efter dödsolyckan blir svartvita – så när som på det röda smetiga blodet – för att återfå sina fylligt levande pastellfärger efter att den nya katten kommer in i flickans liv.

Ilon Wikland är med sina vördnadsvärda 82 år en bättre illustratör än någonsin. Så bra är hon att texten mest kan se som ett bihang eller ett narrativ för trötta föräldrar som snabbt vill bläddra vidare utan att studera bilderna, om nu detta låter sig göras med denna bok som ställer allvarliga frågor om död och om att leva.

Sigge Andersson