Litteratur: David Foenkinos; Nathalie – en delikat historia

aug282012

Skrivet av Carl Magnus Juliusson

Litteratur - Litteraturkritik

Fransyskan och ”den dumme svensken”

David Foenkinos Foto Catherine Hélie Editions-GallimardDavid Foenkinos
Nathalie – en delikat historia
Översättning: Sofia Strängberg
Sekwa

Utan vidare går François en dag fram till den för honom helt okända Nathalie – en humanistiskt lagd ekonomistudent med stor förkärlek för att läsa – på gatan och frågar om hon vill dricka en kopp kaffe med honom. Och vips! – så är de tillsammans; och bara några sidor senare gifter de sig.

Och precis som när man är kär rusar dagarna och åren förbi. En handfull sidor och bara några få minuters läsning senare har de varit gifta ett par år och Nathalie har sökt anställning på ett svensk företag (och fått en påstridig och av henne betagen – och på gränsen till besatt – chef på halsen), när François, mitt i allting, plötsligt dör: påkörd, efter att ha korsat gatan utan att se sig för.

På detta vis inleds David Foenkinos’ (f. 1974) bästsäljare Nathalie – en delikat historia (La délicatesse) från 2009, och som just ska komma ut på svenska på förlaget Sekwa. De har kommit att specialisera sig på fransk litteratur, företrädesvis skriven av kvinnor, och har verk som bl.a. Muriel Barberys Igelkottens elegans i ryggen. Foenkinos är deras första utgivning av en manlig författare.

Boken har redan översatts till tjugoåtta språk – och har dessutom även kvickt kommit att filmatiseras. Med manus av författaren själv och i regi av hans bror Stéphane Foenkinos hade den, med Audrey Tautou och François Damiens i rollerna, svensk premiär den 6 juli.

Men för att återgå till boken. Det kan nog vara bra att påpeka att det här egentligen inte är en roman om att förlora den man älskar i början av något som skulle kunna ha blivit ett lyckligt äktenskap; inte heller en om att gå vidare; utan framför allt handlar den om den nätta fransyskan (som vi tack vare film och omslag mer eller mindre måste föreställa oss som Audrey Tautou) som, efter stor tvekan och många om och men, trots allt – efter sin stora sorg – lyckas bli kär i en dum-snäll och försynt ”svensk” som hon – efter att ha suttit och dagdrömt – en dag på kontoret, plötsligt går fram och kysser, bara sådär.

Jag skriver ”svensk” inom citationstecken eftersom boken av någon anledning kryllar av lite tradiga och mer eller mindre besvärande trista klyschor om Sverige. Alltifrån uttjatade sterotyper om ”den svenska deppigheten” och olika attribut – i kläder liksom i personliga egenskaper – som alltför ivrigt hakats på denne Markus Lundell, till ibland nästan föraktfulla uttalanden som att Uppsala skulle vara ”en stad utan nämnvärt intresse”, och rena felaktigheter som att Sverige skulle ha flest självmord i världen (ska man vara petig ligger Sverige enligt WHO på en europeisk genomsnittlig nivå med 13,3 självmord per hundra tusen invånare (2001), till skillnad från t.ex. Japans 35, eller Rysslands 69).

Kanske sticker denna pajas-exotisering mig aningen i ögonen just därför att jag finner den helt omotiverad. Den tycks inte tillföra något till berättelsen mer än tillfällen till billiga skämt. Kanske ska det accentuera skillnaden mellan den typ av man som Markus symboliserar och de annars (kanske?) överlag mer eller mindre typiskt franska männen som François och hennes chef, Charles, får stå exempel för. Men vad vet jag?

Men förutom det är Nathalie – en delikat historia, en ganska så söt, charmig och då och då lite fyndig roman.

Men den har sina brister. Jag kan tycka att den är berättad av en berättare som ibland har en märklig distans till sina karaktärer och till kärleken i stort. Man ser allting lite från ovan. Och det stressiga tempot i tiden, som bara förstärks av kortheten i handlingen och i språket, gör historien tyvärr aningen tunn och allmän – och överlag så kort skriven att den varken kan erbjuda någon vidare psykologi eller verkligen vara drabbande.

När François dör i början av boken är Nathalie så klart förtvivlad. Men som läsare har man knappt lärt känna honom och – om man t.ex. jämför med när Emma dör i slutet av David Nicholls One Day – lämnas man nästan helt oberörd.

Men visst kan man glädja sig åt en bok där även den lite töntiga och väluppfostrade svensken får prinsessan på slutet. Det är alltid hoppingivande.

Carl Magnus Juliusson