Litteratur: Pigges Detektivbyrå AB, Sprätten satt på toaletten , Katten som älskade regn

aug192012

Skrivet av Christer B Johansson

Litteratur - Litteraturkritik

När fingret peka på månen idioten tittar på fingret

 progressiv litteratur

Håkan Wikell text, Marianne Nalle Wikblad bild
Pigges Detektivbyrå AB
Mandatus 

Sprätten satt på toaletten (nyutgåva)
Annika Elmqvist
Karneval 

 Henning Mankell, Malin Ahlin (illustrationer)
Katten som älskade regn
Leopard  

Den enda av de här tre böckerna som jag inte har någon relation till är den om igelkottsdetektiven Pigge och hans kompanjon Kotten. Ja, egentligen är de igloo-kottar, ett slags tygdjur. Konstigt? Jodå, men det är ju en barnbok! Och en lång sådan, med massor av korta berättelser om bragder, snälla bragder, en del lite väl tandlösa och ospännande kan jag tycka. Men det kanske inte målgruppen tycker. Vilken den nu är. Gissning: 5-7 år.

Pigge och Kotten bor på en hylla hemma hos husse Håkan tillsammans med en massa andra iglokottar och deras barn. De flesta har yrken och alla har hattar och utan hattar kan de inte tänka. Med hattar klarar de det mesta, även att vara hemma när Håkan är hemma och inta exakt de rätta platserna och minerna. Finurligt och smålustigt är det, även om jag betvivlar att barn förstår alla de fina blinkningarna mot vuxenvärlden. Fem separata historier innehåller boken och ingen av dem handlar om någon värre brottslighet än mobbing - och den får Pigge och Kotten slut på i ett nafs. De träffar också på riktiga, vilda igelkottar och de förstår varandra alldeles utmärkt. Hur kul som helst och med finfina teckningar.

katten och barnetSprätten satt på toaletten är en klassiker som alla hört talas om men dagens yngre människor knappast läst. Jag kan inte heller minnas att jag läst den förut trots att jag tillhör den generation som hade barn i rätt ålder. Förklaringen är nog att både min fru och jag föredrog lite mer traditionella barnböcker och rimsagor utan progressiva pekpinnar trots att vi var socialister båda två. Men naturligtvis är det en välgärning att ge ut boken på nytt efter 42 år. Och ingen barnbok har väl haft större politisk betydelse. Den kanske rentav skulle kunna fungera som partiprogram för Miljöpartiet. Men då får man bortse från den socialistiska tendensen och sätta den fysiska miljön före den fysiska människan, vilket Mp mycket riktigt gjort. Ty enligt Annika Elmqvist är ju inte felet med Sprätten att hans skit går rakt ut i vattnet, både från hans privata toalett och fabriken han äger, utan att han inte BRYR SIG fast han skulle ha råd att bygga ett reningsverk. Lösningen blir att hota att ta fabriken ifrån honom om han inte lovar att bygga ett - och det är ju en alldeles för radikal lösning för att tilltala sjuttio- eller åttiotalister. Så vem ska läsa om Sprätten för sina barn 2012? Kanske nostalgiska far- och morföräldrar i 60-årsåldern som läser för sina 6-åriga BARNBARN? Gör det - det är de värda!

Den tredje och mest gripande boken jag anmäler är Mankells. Den påminner om Mio min Mio av Astrid Lindgren fast det här handlar om en bortsprungen katt. Inte nog med det: Malin Ahlins bilder liknar i stil Ilon Wiklands. Och pojken som saknar sin katt sörjer sin vän djupt och äkta. Som jag sörjer min spårlöst försvunna Sessan, som måste vara död vid det här laget. Oj, så jag saknar en pappa som kunde trösta mig med att hon hamnat i Regnväderslandet av egen fri vilja, som Lukas' pappa gör. Vad jag inte skulle vilja ha är en "tuff" storebror som gör narr av min saknad. Sessan var inte "bara" en katt, lika lite som Lukas' Natt. I min värld finns det inga "barakatter" eller "barahundar". Tydligen inte i Henning Mankells heller, även om man naturligtvis kan läsa "Katten som älskade regn" som en allegori om hur det är att vara människa och vara tvungen att konfronteras med liv och död, kärlek, sorg och saknad. Men då kan också vuxna läsa den här boken som en tröstbok. Det tänker jag nog göra.

Christer B Johansson