Litteratur: Herman Lindqvist; Mitt i allt

aug162012

Skrivet av Nikanor Teratologen

Litteratur - Litteraturkritik

Vår man i krishärdarna

Herman Lindqvists bokHerman Lindqvist
Mitt i allt
Bonniers

Herman Lindqvists minnen av sina intensiva år som utrikeskorrespondent är i många avseenden en i ordens bästa mening underhållande och upplivande läsning. Boken är en frisk fläkt i den unkna svenska offentligheten, rappt skriven, livligt anekdotisk, med en bra balans mellan självutlämnande och självironi, och ett samtidshistoriskt berättande fokus på de människomassor i framför allt Asien och Mellanöstern som författaren levt bland, i mångmiljonstäder, under rätt många år. Framför allt skänker boken en del minnesvärda och närvaropräglade ögonblicksbilder från en sedan länge svunnen tid.

Herman Lindqvist fanns mellan åren 1967 och 1984 på plats i princip överallt där det hettade till på allvar, där etniska, socioekonomiska och ideologiska konflikter ställdes på sin spets, där blodig samtidshistoria skapades. Han var för Aftonbladets och Expressens räkning stationerad i Prag, Beirut, Hongkong, Bangkok, Kairo. Därefter i Tokyo, anställd av Sveriges Television. Fem år i slutet av 80-talet i Paris som Sveriges Radios korrespondent, och därefter tre år som frilansare i Madrid. Han rapporterade inträngande från det Grekland där en militärjunta 1967 tagit makten. Han var tillstädes när Warszawapaktstrupperna invaderade Tjeckoslovakien i augusti 1968, och skrev sin första bok om det realsocialistiska och om männen i Kreml själva fick säga det demokratiska kväsandet av nationella och frihetliga oavhängighetssträvanden.

Lindqvist besökte Ghana och Liberia, och i september 1969 Biafra, den östliga provins i Nigeria somförsökte bryta sig ut ur den nationen, där hungersnöden var svår och slutet för de separatistiska strävandena nära. Han träffade Biafras chefsideolog, Ikenna Nzimiro, som bl.a. sade till den unge mannen: "Det här är den första afrikanska revolutionen. Det är en kamp mot den ekonomiska imperialismen, mot hela det kapitalistiska systemet.---BBC ljuger hela tiden. Glöm inte att England stödjer Nigeria i det här kriget. Det gäller även BBC. Alla våra oljekällor och största plantager ägdes av engelsmän." Svenskens reaktion var: "Jag hade aldrig trott att BBC kunde ljuga. Det var som att plötsligt inse att jultomten inte fanns."

Lindqvist kom i oktober1969 som 26-åring med hustru och barn till Beirut, och blev genast vittne till de våldsamheter mellan kristna och muslimer som under kommande år skulle trappas upp till fullskaligt inbördeskrig, understött av utländsk intervention, och ödelägga den multikulturella staden. Redan vid sitt första besök i Israel förundrades han över de styrandes öppna rasism och föraktfulla arrogans. Han rapporterade från de spektakulära flygplanskapningar vilkas upplösning ägde rum i Jordanien 1970, och från de strider mellan palestinska flyktingar, understödda av syriska soldater, och den jordanska monarkins trupper, som mynnade ut i vad som kallas svarta september samma år, undertryckandet och fördrivandet (i huvudsak till Libanon) av de militanta palestinierna, som förvisso utgjorde ett allvarligt hot mot den jordanska statsmakten. I Amman befann sig Lindqvist mitt i striderna, en SVT-fotograf sårades på hans balkong, utrikeskorrespondenterna tryckte på ett hotell som övergivits av personalen och hoppades på att inte tas som gisslan, vilket tidigare under året drabbat Herman Lindqvist och andra journalister. När författaren återvänt till Beirut bar det nästan omedelbart av till det väldiga och kaotiska Kairo, där hela arabvärldens dåvarande hjälte president Nasser avlidit av en hjärtinfarkt, 52 år gammal. Begravningen följdes av upp mot "åtta miljoner skrikande, gråtande människor. Jag har personligen aldrig, vare sig förr eller senare, sett sådana folkhav som dagen för begravningen. Hundratals människor dödades och skadades allvarligt i trängseln." I november samma år åkte Herman Lindqvist till Östpakistan, nuvarande Bangladesh, som hade drabbats av en enorm tyfon och tsunami, med mellan 300.000 och 500.000 dödsoffer. Han anlände fem dagar efter katastrofen: "Tusentals lik låg och svällde i den gassande solen. De flöt i vattnet, de låg på stränderna, de satt fast i träden. Över allting svävade flockar av stora svarta fåglar. Det första jag såg då jag kom ner till stranden var ett flytande bord på vilket det låg fyra döda, uppsvällda, nakna barn. Nästan alla liken var nakna. Jättevågen hade slitit av kvinnorna deras saris och männen deras saronger. Jag var inte förberedd på stanken, stanken från tiotusentals ruttnade människo-och djurkroppar. Det var en kväljande sötaktig stank som förstummade mig. Jag kunde inte andas, inte prata. Katastrofen var ofattbar. Med en näsduk knuten för munnen åkte jag mil efter mil, överallt samma hemska syn."

Läsaren får veta en hel del om utrikesjournalistikens praktiska villkor under en tidsperiod när kommunikationerna med en hemlandsredaktion var så oerhört mycket svårare att bedriva än i vår Internet-och mobiltelefonepok.

Lindqvist levde under dessa år i ett svindlande tempo, hade en omättlig erfarenhetshunger och livsaptit. Han säger självkritiskt att han inte alls var mogen att ha den familj som han endast sällan hade tid och ro att vara tillsammans med. 1977 träffade han sin nuvarande fru, som då var svensk diplomathustru i Kairo. Allt familjeprivat, från uppväxten i Helsingfors där hans far var pressattaché, till situationen nu när Herman Lindqvist är 69 år, behandlas i boken, som sig bör, med varsam hand.

Han analyserar drivkrafterna bakom detta starka behov att befinna sig i kriszoner, där det hemska redan inträffat och det värsta kan förväntas. Av de tre skäl han anför är det endast ett som är "respektabelt" och politiskt korrekt: att dokumentera den historiska sanningen, att vara ett ögonvittne som kan rapportera om övergrepp och dödande.

Det andra skälet är adrenalinrelaterat, alltså den rusartade spänning som följer av att befinna sig i livsfara. När han i augusti 1968 i Prag jämte två personer i en tjeckoslovakisk ambulans hamnade under beskjutning från en sovjetisk pansarvagns kulspruta upplevde han det så här:

"För första gången hade jag känt dödsskräck, några sekunder av hisnande fasa. Så lugnade jag mig. Efterkänslan var inte alls obehaglig. Snarare uppiggande. För första gången kände jag hur livskänslan är starkast alldeles intill döden.---I krigssituationen finns hjältar och förrädare, tårar, skräck och fasa. Men också humor, skratt och starka känslor. Lagar och regler gäller inte. Allt flyter, förändras timme för timme."

"Men så fanns det självklart en tredje förklaring som var den starkaste och som jag heller aldrig avslöjade för någon, inte ens för mig själv, för det skulle ta många år innan jag kunde se sanningen. Jag ville bli sedd och få beröm. Det var en skamlig känsla som jag kallade Tintin-komplexet. I själva verket är halva journalistkåren sammansatt av personer med Tintin-komplex."

Lindqvist berättar om hur han begagnat sig av hotellrummen i Asien som skyddskapslar för bevarande av den mentala hälsan, och av de objektivt dokumenterande kameralinserna som en barriär mot den inte sällan fasansfulla och brutala verklighet han befann sig i. Boken är rikt illustrerad med svartvita foton han tagit, bl.a. från det blivande Bangladesh i december 1971, ett foto visar några av de hundratals medelklassbengaler som punjaberna (militären från Västpakistan) likviderade strax innan den indiska armén nådde Dhaka, ett par bilder föreställer en grupp ockrare från Bihar, först levande, tillfångatagna och illa till mods, en stund senare liggande på marken med avskurna halsar, bestraffade av de bengaliska bybor som betraktade dem som folkfiender och kollaboratörer.

Om situationen när han 1975 vid de röda khmerernas maktövertagande tagit sin tillflykt till franska ambassaden i Phnom Penh, där de skyddssökande fruktade för sina liv och de kambodjaner som befann sig där av röda khmererna tvingades ut och avrättades, säger han:

"---jag var iakttagaren, så som jag varit hela livet. Jag är alltid utanför. Jag är där, men inte med. Jag observerar, registrerar, men det är som om det som sker inte berör mig. Även om kulorna viner runt öronen och jag ligger halvsvulten i en park i Phnom Penh där folk dör omkring mig, så gäller dramat inte mig personligen. Jag är bara där för att vittna. Det har varit mitt sätt att överleva - att iakttaga, lägga varje detalj på minnet, att berätta vad som händer.

Hur länge skulle jag orka med det nu?"

Lindqvists kambodjanska tolk dödades sannolikt under denna tid,

liksom hans tolk och fixare i Chile under Pinochetregimen försvann spårlöst. En libanesisk tolk vid namn Karem sköts till döds i den bil i vilken han och Lindqvist färdades, en mil söder om Beirut, där israelerna hade invaderat: "Karem tittade skärrat på mig och sträckte fram en ganska sträv och valkig hand. Han sa ingenting men jag höll hans hand tills jag kände att greppet lossnade. Han var död då vi kom fram till sjukhuset."

Den händelsen fick Lindqvist att lämna Beirut på det enda sätt som då stod till buds, genom att betala en skeppare att ta honom till Cypern. Han reflekterar:

"Vad höll jag på med? Varför var jag i detta vansinniga krig? Jag kunde lika gärna vara död som Karem, jag hörde ju kulorna vissla några millimeter förbi mitt ansikte och jag hade ännu rester av de krossade bilfönstren i kläderna och på skorna. Det här var ett alldeles för högt pris att betala för några rubriker i en tabloid vid polcirkeln, i en tidning vars läsare egentligen är totalt ointresserade av det mesta som sker bortom kvällens tv-program och det egna personliga intresseområdet."

Och den reflektionen är relevant. Det existerar enligt min mening ingen utrikesjournalistik värd namnet i samtidens Sverige. Vad som saknas är dock inte primärt dödsföraktande rafflande frontlinjereportage, utan analys av vad som sker, varför det sker, vilka intressen som är inblandade, vilka maktkonstellationer som åstadkommer vad. Det en stor utrikeskorrespondent och samtidshistoriker som Robert Fisk kan skriva vad gäller den pågående aggressionen mot Syrien, och till och med få publicerat i en mainstreamtidning som brittiska The Independent, är något helt otänkbart, och otillåtet, i denna arma amerikaniserade och uppsåtligt fördummade provins som vi kallar Sverige:

http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/robert-fisk-in-the-end-all-israel-and-her-western-allies-want-to-do-is-to-break-iran--via-syria-8037174.html

Den svenska utrikesjournalistiken när Herman var ung var förvisso även den av tvivelaktig halt. Han beskriver hur Aftonbladet utan att tillfråga honom publicerade artiklar i hans namn från Prag, artiklar som totats ihop med tyska skandaltidningen Bilds sensationsfantiserande artiklar som förlaga. Han berättar om hur Expressens Ulf Nilsson dyker upp i Hongkong och med amerikanska artiklar som förlaga skriver ett antal reportage "från Sydvietnam", dit han alltså inte fått visum.

Och själv fick Lindqvist inte visum till Mao Zedongs kommunistiska paradisrike Kina, därför att han inte ägde rätt partibok och inte lovprisade den folkmordiska och samhällsödeläggande maoistiska galenskapen i tillräckligt frälsta och högstämda revolutionsromantiska tongångar. Men han utgav sig inte heller för att ha varit i Kina, han var en så kallad "China-watcher", stationerad i Hongkong. Men han reste ständigt, han har exempelvis besökt Indien 34 gånger, han gjorde reportage om Peshmerge, den kurdiska gerillan i norra Irak, Polisariogerillan i Västsahara, om rasmotsättningarna i Rhodesia och Sydafrika.

Herman Lindqvist har aldrig, och gud vare tack för det, varit någon ideologisk fanatiker, med all den intolerans och trångsynthet som obligatoriskt följer av varje form av messiansk renlärig nitälskan.

Han inledde sin journalistiska bana på LO-ägda Stockholms-Tidningen 1965, men den blaskan gick snart i kvav. Nästa arbetsplats var liberala Göteborgs Sjöfarts-och Handelstidning, där han väckte skandal genom att sakligt skriva om amerikanernas bruk av napalm och kemisk krigföring i Vietnam. Skildringarna av 60-och 70-talets svenska journalistiska miljö är intressant, många var alkoholiserade, men där fanns förstås både sympatiska och dugliga individer även i den ofta överförfriskade skaran. Namnen duggar tätt, och Lindqvist verkar sällan eller aldrig vara elak eller hämndlysten, de små tjuvnyp han delar ut, mot en Gunnar Fredriksson eller en Jan Guillou, är tämligen godmodiga.

Själv har han ju under senare år utsatts för en hel del gemena, hätska och så vitt jag kan bedöma obefogade personangrepp, i synnerhet i Bonnierpressen. Kanske Bonnierägda Expressens kulturredaktion tonar ner det lite nu, eftersom Lindqvist 2007 bytte förlag från Norstedts till Bonniers?

Denne man som så kort del av sitt liv levt i Sverige har ju för den breda allmänheten i första hand gjort sig känd för sina tio volymer frejdigt och entusiastiskt återberättad svensk historia, ackompanjerat av TV-dokumentärer om samma ämne. Under 2000-talet har han även givit ut böcker om Napoleon Bonaparte, Madame de Pompadour och Louis XIV, som samtliga är läsvärda - liksom i hans tidigare verk gör han förstås inte alls anspråk på att bedriva någon banbrytande historievetenskaplig forskning, utan vill på ett faktamässigt korrekt sätt levandegöra historiska skeenden på ett sätt som förmår tilltala den läsande delen av allmänheten.

Mitt i allt är en rik bok som kommer att läsas av många svenskar.

Den innehåller förutom krigsjournalistiska minnen även mycket som är mer lättsamt och ibland lite dråpligt, som när denne inte alls idrottskunnige reporter skickas ut för att bevaka en Björn Borg-match i shahens Teheran och inte alls förstår spelets regler, poängräkning o.d., eller när han åker till Japan för att rapportera om en annan svensk nationalikons alpina tävlande i Sapporo men snöar in i Tokyo och inte har så mycket att fråga Ingemar Stenmark om när han väl når den tystlåtne Tärnabysonen via telefon.

Trots sina framgångar och att han enligt egen utsago "flyger upp med ett glatt leende vid femtiden på morgonen" verkar Herman Lindqvist mot slutet av boken nästan lite bitter över "bristen på officiellt erkännande". En bildtext där Herman och drottning Silvia skakar hand förkunnar: "År 1995 fick jag det enda officiella erkännande jag fått i Sverige, en medalj av kungen." Han skriver även följande:

"En lustig variant av kritik, som ofta drabbar mig, är att mina böcker är för lättlästa och utkommer för ofta. Det verkar som att om en bok ska tas på allvar så måste den krystas fram under stor möda under minst sju år i en författarstuga, helst långt upp i skogen. Den ska handla om allt det mörkaste mörka, gärna äckligaste äckliga, och vara skriven på ett obegripligt språk. Bara då uppfattas verket som seriöst och belönas med priser och utmärkelser."

Men varför ska en författare hoppas på något annat än att skriva det han eller hon vill och finna några goda läsare? Vad betyder "priser och utmärkelser" och "officiella erkännanden"?

Nikanor Teratologen