Litteratur: Dave Thompson; Welcome to my nightmare- sagan om Alice Cooper

aug112012

Skrivet av Alexander Sanchez

Litteratur - Litteraturkritik

Inte längre arton

“hans olycksbådande texter och musik har skrivits enbart för att skapa en skrämmande atmosfär” om Alice Cooper- Dan och Steven Peters, evangelister.Dave Thompson
Welcome to my nightmare- sagan om Alice Cooper
Översättning: Per Planhammar
Kalla kulor 

Att skriva en biografi om en av de riktigt stora hårdrocksveteranerna från USA kan vara svårt. Någon som har försökt är Dave Thompson vars meriter bland annat innefattar en stor kunskapsmängd om glamrocken, som klart lyser igenom i boken. Alice Cooper med band går att placera mellan den framväxande hårdrocken och glamrocken under början av 1970-talet. Namnet på både sångaren och bandet var då Alice Cooper. Lyssnar man på de första albumen finns det element av båda stilarna men vägen till berömmelse var lång.

Alice Coopers, eller Vince Furnier, kristna bakgrund kanske förvånar en del med tanke på hans rykte som en riktig bad boy. Släkten stoltserar med ett antal högt uppsatta dignitärer inom Jesu Kristi Kyrkan, en utbrytargren ur Mormonkyrkan. Att Alice Cooper själv kom att både bli golfare och långt senare studera till pastor, var något som moralens väktare aldrig hade kunnat räkna med.

Alice Coopers karriär som chockrockare kom nästan naturligt och den som först upptäckte dem var Frank Zappa. Zappa som själv var minst sagt musikaliskt spretig kom att tidigt ta till sig bandet som bestod av Michael Bruce, Glen Buxton, Neal Smith, Dennis Dunaway och Alice förstås, för sitt dåvarande skivbolag Straight. Zappa kontrakterade dem och släppte skivan ”Pretties for You” som kom 1969. 

Showen var till för att vara så smaklös som möjligt. Alice Cooper sedan ungdomstiden alltid fascinerats av Camp- och skräckfilmer något som kom att presenteras i rockbandets scenshower. Alice själv berättar att inspirationen främst hämtades från hans ungdomstid, en tid då man fortfarande för ett par dollar kunde se åtta timmars Marathonvisningar med skräckfilm. Så inspirationen för de ökända scenshowerna fanns helt klart redan där.

Att det skulle bli problem var man ute efter redan från början. Med devisen om de inte gillar oss så kan de alltid hata oss, kom bandet att försöka först reta alla hippies på västkusten och sedan resten av landet. De hippies som såg bandet på deras första spelningar i Los Angeles gillade dem inte, och ute när de turnerade runt fruktade de för sina liv. Mordhot var vanliga. Ett antal gånger fick de även gå av scenen på grund av det blev för stökigt. 

Om Pink Floyd och deras gelikar gick på syra så gick Alice Cooper på bensin. Skriverierna och deras scenshower där allt kunde hända blev något som tillslut förföljde dem. Det som senare skulle bli något mer påkostat, började med att det mest var utflippat. Att kaniner, fåglar och annat fick sätt livet till under scenshowerna var för det mesta enbart rykten.

Rockstaden Detroit kom att bli basen från början av 1970, väl där trivdes de fullt ut. Trots de ekonomiska svårigheterna gick pengarna till kläder och scenrekvisita som skulle göra showen ännu mer extravagant. Som många gånger tidigare blev framgångarna fler och turnerandet allt omfattande. De reste över båda sidor om Atlanten, och till Storbritannien hade redan ryktet hunnit före. Intressant nog tillhörde Pete Townshend från The Who till en av de mer högljudda kritikerna av bandet.

Det fanns ett antal band som musikaliskt kunde mäta sig med Alice Cooper men få hade en sådan explosiv scenshow. Där flertalet anlade minimalistiska shower med enbart ljus och ljud, var amerikanerna mer inne på föreställningar. Detta lade grunden till vad som kom kulminera i de jätteshower som 1980-talet har blivit ökänt för. Tacka Alice Cooper för det.

Allt detta kom givetvis att kosta en del: missbruket av främst alkohol var omfattande. Alice Coopers alkoholmissbruk kom att slutligen att bli för mycket.

När han själv började inse att en hel whiskyflaska till frukost inte ledde någonstans, kom han att dra ner på drickandet och lade in sig på Rehab.

En bok som handlar om en mer än fyrtioårig musikkarriär är av sin natur rätt omfattande, boken är som bäst när den beskriver de tidiga åren med bandet och Alice Cooper. Denna tidiga period är fram tills att bandet och personen Alice Cooper går skilda vägar runt år 1974, något som först presenterades som en kort viloperiod. När soloalbumet ”Welcome To My Nightmare” släpptes så stod det klart. Att detta album skulle bli startskottet på en långvarig framgångsrik solokarriär var det få som hade förutsett då.

Boken, som främst är riktad till Alice Cooperfans, består av mer än enbart roliga bandanekdoter, som tidsdokument över den amerikanska musikscenen från slutet av 1960-talet ger boken många inblickar. Det stora antalet band som uppkom och även kom att vara destruktivt för många, skapade en intressant musikalisk period. Författaren Dave Thompson har helt klart lyckats att ge läsaren en så heltäckande bild det går om denna period och nöjer man sig med det är det en beundransvärd prestation.

Alexander Sanchez