Litteratur: Gösta Friberg; Andra världskriget på Söder

aug102012

Skrivet av Tomas Löthman

Litteratur - Litteraturkritik

En kraft som i återfödandet upprätthåller allt liv och ingår i allt liv

Gösta Friberg. Foto: Caroline AnderssonGösta Friberg
Andra världskriget på Söder     
Bonniers

Det finns åtskilliga likheter mellan Gösta Friberg och Tomas Tranströmer: bildberusningen, det drömska seendet, intresset för psykologiska gränstillstånd, förundran över det historiska och kosmiska kretsloppet, musikfascinationen fast den är ett viktigare tema hos Tranströmer.

Men Fribergs ´här´ är intill utmattning hans barndoms Södermalm, återupplevt efter ett halvsekel. I detta en risk:det existerar en söderromantik, en schablonkoling och hans brorsa. Det finns en grop att ramla i.

 Man kan väl säga att han hanterar problemet genom att bli så personlig och  exakt i sina erinringar från Björns trädgård, Götgatsbacken och nedlagda mentalsjukhuset på Brännerigatan, där Görings vålnad fanns sedan tjugotalet. Där Engströms kolingar bär en sarkastisk humor, deltar Fribergs ”Söders aboriginer” med korthuggna sidorepliker i det existentiella samtalet om dödens närvaro i livet och om att vara förlorare med stil.  Det blir ett eget perspektiv som också bärs av hans minnesgodhet från barndomen.

Titeltemat är just hur han som barn upplevde de vuxnas skräckfyllda väntan på om tysken skulle ”välla upp ur avloppsbrunnarna”, den finska kvinnan Saarinens tysta gråt mot hans axel då hon överfölls av minnen från vinterkriget där ryssarna mördat hennes man, de ryska bomberna mot Eriksdalslunden i februari -44.  En kamrat dör i polio och poetens besvärjande av döden verkar ha funnits redan då:  inför de vuxnas löjliga riter avlockas den döde pojken en blink av samförstånd - egentligen lever han vidare. Denna långa dikt är prosalyrisk med fritt radfall.

 Den återkommande tropen är flickors gula hårsvall som återspeglar solen, blir ett med solljuset, i sin härlighet förenar himmel och jord, ur ´Cyklist i Götgatsbacken´:

Klockan slår tolv. Trottoarerna myllrar. Och hennes

                                                                flygande hår

över ryggen… är bara ett av de mysterier

som väller fram ur solen…I en bländande glipa mellan

                                                                          fasaderna

försvinner hennes långa fladdrande hårslinga

                                                                 neråt Slussen.

 Det vimlar av sinnesöverklivningar, drömbilder, speglingar av en verklighet i en annan, kort sagt kärnmodernism. Jag har svårt komma ifrån min förkärlek för öppna slutbilder, som när poeten varit på sanatorium och sett begravningsbilarnas regelbundna resor från vuxenanstalten mittemot men själv känner bättring:

 Tornsvalornas

förbisvepande skri kring gavlar och takfall… lättar trycket

över mitt bröst - trädens böljande klingar

i vindspelet över dörren, när de sveper in genom fönstrets

bågnande gardiner… och andas

mina lungor

genom eftermiddagens dåsiga siesta – tills jag åter är en del

av savens

lugna djupa andetag.

Långt bort öppnar sig

markens vidsträckta beteshagar: En ormvråk

                                                                sakta kretsande

i den solrök

som stiger

över skogarnas sammanhängande riken.

Patetiskt ? Tvärtom, hur uttrycka den oerhörda vissheten att överleva i annat än förundrade bilder av återinträde i allt levandes kretslopp ?

 Tidigare har Gösta Friberg anknutit till indiansk dikt och skrivit om Ginsburg och Shakespeare. Nu är det Omar Khaiyam  och afghanen Jalaludin Rumi som står för klassiska referenser. Khaiyam var kättersk fritänkare inom islam redan på tiohundratalet och fick en fatwa mot sig.  Varför kan förstås av Fribergs tilldikt över ett av hans teman:

I en mörk och rikt broderad bröllopsskrud

står Kismet tyst och dold likt ljusets brud.

Slöjan skälver, andas, sänker sig igen –

en hemlighet vars andetag är Gud.

Den sinnliga kärleken har svårt att rymmas i religiös ortodoxi. Desto mer ryms den hos Friberg. Men med skygghet. Som ett blont hårsvall påväg nedför Götgatan. Som ett under,  den kraft som i återfödandet upprätthåller allt liv och ingår i allt liv.

 Tomas Löthman