Litteratur: Crystal Renn & Marjorie Ingall; Hungrig

aug082012

Skrivet av Eleni Schmidt

Litteratur - Litteraturkritik

Stereotypen av modeller är att vi är hjärndöda, men sanningen är att vi bara är utsvultnaEn ung modells berättelse om aptit

Crystal Renn & Marjorie Ingall
Hungrig
Översättning Karin Andae
Pocketförlaget

Crystal Renn beskriver sin resa från småstadstjej till framgångsrik plus Size modell, eller ”mullig modell” som det kallas i Sverige. (Även om en ”mullig modell” knappast skulle kallas särskilt ”mullig” på en vanlig svensk badstrand.) Crystal hade en ganska lycklig men okonventionell barndom. Crystal växte upp hos sin mormor, hennes riktiga mamma fick henne som väldigt ung och överlät vårdnaden till sin egen mamma.

I skolan var det otänkbart att reta någon för deras hudfärg, men fullt ok att kalla en tjej fet gris. Svarta och vita elever var strikt uppdelade, men Crystal inte kände sig hemma någonstans – hon var alldeles för mörk och exotisk för att passa in hos de vita eleverna och för ljus för att passa in hos de svarta.

Så småningom blev den lite udda tonåringen upptäckt av en talangscout för unga modeller. Plötsligt hade Crystal en chans att bli fotomodell i New York – om hon bara gick ner ett par kilo. Den 176 cm långa tonåringen vägde snart bara 45 kilo. Chrystal fick anorexi. Bilderna i mitten av boken visar en flicka som är på god väg att svälta ihjäl. Så småningom, efter en lång tid av fysisk misär, bytte Crystal agentur, ökade långsamt i vikt och fick en ny karriär som plus Size modell.

Boken är underhållande skriven, men har inga överraskningar. Modellvärldens orimliga krav och utnyttjande av unga tjejer är välbekant. Modet går i cykler, och slankhet har alltid varit ett ideal från och till. Supermodellen ”Twiggy” kom på sextiotalet och växte uppseende för sin smala figur. Idag hade Twiggy antagligen fått rådet att gå ner ännu mer. I början av nittiotalet blev Kate Moss och hennes ”Heroin chick” look höjden av skönhet; modeller skulle se smala och deprimerade ut. Tjejer på femton år kunde får höra att ”vi vill inte att du ska vara anorektisk, men vi vill att du ska se anorektisk ut.”

Samtidigt kan modevärlden och media inte ensamt lastas för unga flickors anorexi. I en värld där begrepp om rätt och orätt i religiösa termer blivit alltmer irrelevant, har kroppsvikten ersatt andlig fromhet som tecken på moralisk dygd. Att vara smal är att vara god. Att vara fet är inte bara ohälsosamt, det anses som direkt omoraliskt. Det givetvis också klassmässiga aspekter; fetma är förknippat med fattigdom; hälsosam mat är dyrare än snabbmat. Crystal Renn är väl medvetna om de här aspekterna och hon tar inte avstånd från modevärlden, utan kritiserar av kärlek. Mode är hennes passion, men modevärlden behöver fortfarande reformeras, även om det verkar gå åt rätt håll.

Den här boken är underhållande. Den kan säkert vara lärorik för dem som fortfarande tror att modellyrket är ett glamoröst yrke och säkert också de som kämpar emot verklig eller inbillad övervikt.

Eleni Schmidt