Litteratur: Monika Fagerholm, Martin Johnson, Havet

jul272012

Skrivet av Rolf Zandén

Litteratur - Litteraturkritik

En essäbok om havetNär havet upphör

Monika Fagerholm, Martin Johnson
Havet
Bonniers

Monika Fagerholm och Martin Johnson kommer nu ut med boken Havet med essäer som ges ut på Albert Bonniers Förlag. Monika Fagerholm är född 1961 i Helsingfors. Hon debuterade 1987. 2005 belönades hennes roman Den amerikanska flickan med Augustpriset och hennes senast roman 2009 nominerades till Nordiska rådets pris. Hon har översatts till ett flertal språk.

Martin Johnson är född 1984. Arbetar som radioproducent. Har fått ett antal priser för dokumentärer och nu senast blev Pionjärdykarna i Nordsjön nominerad till Stora Radiopriset. Är även aktiv som ljudkonstnär.

Havet och vattnet är temat i Monika Fagerholm och Martin Johnsons bok.

Det är en bok med fyra lyriska essäer, en bok som emellanåt känns som en dikt.

Det börjar med en beskrivning av omgivningen av havet, en omgivning av klippor, sandrev, isar och kontinentalsocklar. Det är med en lyrisk känsla av kärlek till havet och vattnet som det skrivs.

I den första essän Katastrof förekommer författaren Inger Alfvén och om hennes kärlek till havet.

Författaren till Havet skriver om Inger Alfvén tankar om havet hur det kommer i många och olika bilder i en oändlig yta som varierar hela tiden, nu är det stilla, nu nyckfullt, sedan gåtfullt och glimrande. Havet är för henne en gåta ty under ytan finns en oåtkomlig värld.

Monika Fagerholm beskriver andras känslor till havet som nog är ganska lika hennes egna. Det är bland annat Leonard Cohens tolkningar med sin magiska röst, en röst som hon beskriver med passion. Fagerholm går in i andras tankar och känslor för havet där finns det lugna där finns katastrofer där båtar gått under båtvrak är funna.
Det är ett levande hav som beskrivs.

I essäen Under ytan beskriver hon poeten Göran Sonnevi och hur han med sina lyriska texter fångar havet bland annat i sitt diktepos Oceanen.

Man kan vara långt ifrån havet och ändå nära då man läser det som Monika Fagerholm skriver .

Jag upplever dock en dubbelhet när  jag läser om hennes kärlek till havet och samtidigt om hennes rädsla för det som finns i det, bland annat giftiga blåalger som man ser flyta på havsytan.

Hon skriver om en värld under vattnet  liksom jorden inte varit rörd av människan.

Det är författaren med sina upplevelser och tankegångar om havet som intresserar henne mycket. I essäen Labyrint tar Fagerholm bland annat upp Tomas Tranströmers beskrivningar och kontakter med havet. Det är beskrivningar som ligger hennes känslor nära tidlösheten och friheten blir något oersättligt.

I  Ensamhet är det Ingemar Bergman som är en av dem som Fagerholm tagit upp. Här har det blivit hans dokumentärer som väckt intresset bland annat en om mammas ö Fårö.

Havet en självklarhet. Texterna väcker känslor för havet om man nu inte haft det tidigare.

Fagerholm avslutar boken med tron att havet en gång kommer att upphöra även om det är det mest bestående elementet på planetens yta.

Rolf Zandén