Litteratur: Nikanor Teratologen; Äldreomsorgen i Övre Kågedalen & Förensligandet i det egentliga Västerbotten

jul132012

Skrivet av Benny Holmberg

Litteratur - Litteraturkritik

Andreas Kalliaridis illustrerade Omdebatterad klassiker i vacker nyutgåva

Nikanor Teratologen
Äldreomsorgen i Övre Kågedalen & Förensligandet i det egentliga Västerbotten
Förord Nikanor Teratologen
Illustrationer Andreas Kalliaridis
Efterskrifter Stig Saeterbakken, Erland Törngren, C/M Edenborg, Carl-Göran Ekerwald
Vertigo förlag

20-årsjubileet av den litterära klassikern Äldreomsorgen i Övre Kågedalen som skildrar Morfar och Pyrets absurda sociala och sexuella preferenser och existenser kunde inte firas mer hedrande än med denna magnifika utgåva från Vertigo förlag som presenterar en av de mest omtalade romanerna i modern svensk litteraturhistoria i värdig förpackning i samsad utgåva med uppföljaren Förensligandet i det egentliga Västerbotten.

En klassiker i lítteraturen föds ofta i vånda med mediala värkar sociala sammandragningar och medföljande debattefterbörder. Äldreomsorgen i Övre Kågedalen skriven av pseudonymen Nikanor Teratologen alias Niclas Lundqvist fick många jublande proselyter, men också sina tveksamma läsare och naturligtvis belackare som uttryckte högljudd och genuin motvilja. Det var med stora våndor denna skräckelbomb mottogs inom kritikerkåren. Kritiken handlade i huvudsak om att innehållet ansågs innehålla ren fascism och nazism och också rörde sig i spannet från barnamord till kvinnofientlighet, pedofili, nekrofili och överhuvudtaget orgier i perversioner och vadande i slem och snusk. I denna debatt förlorades författarens egen deklaration av ambitionen och syftet med verket nämligen den grundläggande samhällskritik som han önskade illustrera genom att dra ut absurditeterna till sin absoluta spets:

”Orsaken till att jag skrivit den är för att fästa uppmärksamheten på det kärlekslösa samhälle vi lever i, lugnt och välordnat på ytan, men rovdjurslikt och sataniskt under den. Romanen var ett sätt för mig att driva ut demonerna för allmän skärskådan”

Avståndstagande och förvirring hos kritikerkåren är en igenkännbar reaktion ofta karakteriserande stora klassikers födelse när de slår in bastanta tabudörrar, river monumentala nationalmonument och svär i kyrkan för att få ljus och luft.

De initialt negativa reaktionerna på Äldreomsorgen i Övre Kågedalen som gällde intrigens innehåll och vem som låg bakom pseudonymen, skymde verkets genomgående storhet och intressanta ärende och egentliga kritik av samhället och dessutom dess höga litterära halt och klass. Språket, berättelseformen, naturbeskrivningarna och den ingående och mycket initierade kännedomen om ett Västerbotten som i litteraturen nagelfarits, stötts och blötts i otaliga verk av storheter som Torgny Lindgren, Sara Lidman och P. O Enqvist skymdes. Detta litterärt 'utslitna' landskap fick nu en ny skildring som likt föregångarna var djupt initierad och genialt språknära med nära kännedom om det lokala idiomet men samtidigt ironisk mot sin egen genre som just varande den västerbottniska bygdeskildringen.

Förvirringen i mottagandet illustrerades omedvetet av de kritiker som försökte få fram vem som åstadkommit denna skändliga groteskskröna som ju var skriven under pseudonym. Som om man ville ha någon att anklaga, nagla fast vid verket, skampålebinda för att kunna utpeka och rannsaka. Var det Torgny Lindgren, P.O Enqvist eller Sara Lidman? Bara gissningarna visade på stor vilsenhet. Att på fullt allvar tro att någon av dessa skrivit Äldreomsorgen i Övre Kågedalen visar på stor litterär desorientering, minst sagt! Orsaken till att man ansåg att det måste vara en känd penna var bokens höga litterära halt, dess drivna innehåll och eleganta och initierade hanteringen av språket både det risksvenska generellt och den västerbottniska dialekten konkret, specifikt det lokala talspråket i dialogen. Västerbottniskan firade geniala triumfer i verket. Dessutom röjde texten en stor bildning och kunskap särskilt om litterära klassiker. Författaren hette Niclas Lundkvist och var debutant.

Ett litterärt verk som föds i sådan vånda och som till sitt innehåll bär tabubrytande och genrekrossande material får också leva under lång tid med sviterna efter den mediala förlossningen. Envisa belackare håller ut i flera år innan de ger med sig och accepterar den enfödde och erkänner dess storhet. Andra som önskar stilla sin oro inför skapelsen genom att omedelbart placera den i en kontrollerbar genre spricker sakta som rodnande knoppar. Det gör ont.

Jag har i huvudsak nämnt Äldreomsorgen i Övre Kågedalen men Vertigos utgåva innehåller också efterföljaren Förensligandet i det egentliga Västerbotten vars utgivning äger sin alldeles egen historia. Norstedts avböjde fortsatt utgivning av Nikanor Teratologens uppföljande verk och istället tog Vertigo hand om utgivningen. Debatten kring detta förlagsbyte skall inte rådbråkas här.

Boken är skickligt och suggestivt illustrerad av Andreas Kalliaridis med förord av Nikanor Teratologen själv och med efterskrift av den nyligen bortgångne Stig Saeterbakken och av redaktören på Norstedts, Erland Thörngren, personen som på sitt skrivbord en dag hade nöjet att framför sig se neddimpande en manusbunt betitlad Äldreomsorgen i det Övre Kågedalen från en okänd författare och som till en början trodde det var en statlig utredning som kommit fel. Dessutom tar Vertigos C/M Edenborg till orda liksom Carl-Göran Ekerwald.

I flera av de senare omläsningarna av 'Kågedalen' jag gjort under åren efter den jungfrueligt första när den kom 1992 har det poetiska framträtt alltmer och Äldreomsorgen i Övre Kågedalen innehåller några av de vackraste gestaltningar jag läst av 'det karga norrländska' i dess skiftningar och vemod:

”...Timmerstockarna ligg där dom föll, om de löna sä ta man dom till sågverken å stycka dom...

Bara fiskmåsar, kråker å skater orka me folkstanken i självaste samhället...

Nära oss är nä mer som de va förr... som de va tänkt...

Snön ha svept in dom grönsvarta barrträden i en mild domning... allt moltiger...

De finns en tröstlös skönhet i allt man se, ett slumrande ursinne...

På ömse sider om stigen ä snön djup å tung... den varken bär eller brist ...

Försåtlia skugger locka en å gå på rov å offras...

Vandringen led över frusna flarkar å genom dödsmärkta ungskogsdungar...

Upp på magra tallåsar å ner i välsignade grandälder...

Skogen ä de enda som kan stänga dom ute...

Juren lämna spår å skit efter sä...

En snöleopard hade korsa stigen, spårande en skogsfru... En ihjälknullad tjädertupp låg slängd

åt sidan me hinner över dom skräcksvarta ögona å tilltufsat style...

De va så stilla å rent att man kunde höra Gud andas...

Kallt var nä, så att spotte frös i käften å ögonlocken sluta fungera...

Morfar va klädd i en Predator Camouflage-dräkt, vit me svarta kvistmönster, ovanpå en varulvspäls.

Kamelhårslångkalsonger, lyxludder, marsvinshalsduk å NKVD-pälsmössa.

Mitt huve va lindat me toapapper, ja hade en orange Helly Hamsun-tröja å khakifärgade

Fjällbäverbyxer nerstoppade i Graningekänger. Ja bar lovikkavantar, men morfar hade

spökjursfodrade pungskinnshandskar, som kosta mer än dom flesta hemman på svarta marknan.

De knarra där vi gick, både av snön å morfars knän...”

Benny Holmberg