Litteratur: Red. Amalthea Frantz, Felix Holmgren, Gustavo Bengtsson; Anarkism #2 Tema feminism - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Ingen kattskit att återuppfinna hjulet

anarkafeminismRed. Amalthea Frantz, Felix Holmgren, Gustavo Bengtsson
Anarkism #2 Tema feminism
Anarkistiska studier förlag

Anarkismen är långt ifrån en homogen politisk rörelse. Men den brukar anses kännetecknas av en rad gemensamma nämnare. Bland två av dessa finner vi dels en radikal maktkritik samt stor tilltro till människans förmåga att skapa och organisera samhällen utanför statens försorg. I kritikernas ögon utgör detta en synnerligen naiv livshållning. I sin egen syn något helt annat, givetvis.

Anarkism #2 Tema feminism är inte särskilt överraskande andra utgåvan i en skriftserie som inleddes på temat organisering. Den recenserades då bland annat på TK med gott omdöme som resultat. Skribenterna har denna gång bland annat kopplingar till nättidningen Yelah, Brand, samt andra vänsterorgan. Hållningen som förespråkas, kombination av icke-auktoritära ideal och kamp för universell jämlikhet, anses fortfarande vara relevant.

Man positionerar sig också tydligt gentemot andra feministiska strömningar, bland annat genom följande utsago: ”Anarkafeminismen kan, om den återknyter till sina rötter, visa en väg framåt i många av de frågor som stora delar av dagens feminism, med sina dammiga formler och förvirrade interna strider, har hakat upp sig på.”

Själva ordet anarkafeminism har i Sverige minst dryga 20 år på nacken. Men i boken spårar de essensen av en anarkafeminstisk hållning tillbaka till 1800-talet, man lyfter i en rad avsnitt fram historiska karaktärer som Emma Goldman, Voltairine De Cleyre, Charlotte Wilson med flera. Samtidigt plockas två historiska förgrundsgestalter ner både ett och annat pinnhål, i det här fallet Pierre Joseph-Proudhon samt Nestor Makhno. Men vi ser inte bara historik, här finns bland annat en rad intervjuer med anarkafeminister över världen samt ett antal ideologiska artiklar utifrån ett mer lokalt, nordiskt perspektiv.

Delvis kan man tänkas sig materialet som underlag för studiecirklar, som fördjupning hos både anarkister och icke-anarkister. Givetvis med en agenda, i form av att stärka och bygga större acceptans för anarkistiska idéer och praktiker.

Vad som hänt

Sedan anarkafeminismen vunnit i popularitet bland den brokiga samling unga och äldre människor som samlas kring det som lite slarvigt brukar kallas för den autonoma vänstern, har en hel del skett. Bland annat har sexualitetsfrågor genomfört en tämligen ohotad segervandring i vårt samhälle, det räcker att se hur Pridefestivalerna har vuxit både i antal och storlek. Det som kan kallas för queerperspektiv har också vuxit i popularitet inom delar av feminismen. Det märks även i denna skrift, så till vida att flera sanningar bland radikalfeminismen inte längre är lika självklara.

Detta kan exemplifieras av en kommentar Eli ger i en text skriven av Amalthea Frantz: ”Jag vill inte vakna upp varje morgon och känna att ”jag är kvinna” och utgå ifrån det i allt jag gör.”

Denna ovilja att vara ett kön kan betraktas som en frihetsrörelse, men lika gärna utifrån ett radikalfeministiskt perspektiv anses vara djupt problematiskt. Vad som möjligtvis vi här också kan se, är att förnekandet av identitet som politisk handling, som också i bästa fall öppnar upp för nya handlingsmöjligheter och ett annorlunda vara hos de berörda – i sämsta fall blir det en väldigt introvert historia.

Att radikalfeminismens maktposition inte längre accepteras på samma sätt som tidigare märks också genom en intervju med Petra Östergren. För femton år sedan är det tveksamt om den skulle kunna ha ägt rum. För Östergren har tidigare varit något av ett svart får i och med hennes ovilja att falla in i ledet och konstatera att pornografi alltid är kvinnoförnedrande och inspirerar till våldtäkt.

Denna anti-porrhållning var ju tidigare inte bara populär, utan snarare en självklarhet inom rörelsen.

Inga djävulshorn längre

Jag upplever att saker och ting har skiftat fokus, inte minst är tonen mer självsäker och argumenterande. Något som nog måste betraktas som en styrka. De interna ideologiska konflikterna som alltid har funnits där innebär inte längre att motståndare får ditmålade djävulshorn i pannorna. Istället för att brorsan/syrran liknas vid fiender, förblir de människor.

Visst kan jag som skribent anmärka på att vissa självupplevda sanningar fortsätter vara detta. Annie Hellqvist presenterar teorin om triple-oppression eller förtryckssamverkan snyggt och så vitt jag kan se, helt korrekt. Denna tankeströmning som har antagit en central punkt inom svensk anarkafeminism är och förblir dock ifrågasatt bland närliggande vänsterströmningar.

Men i undersökande anda menar Hellqvist att det är viktigt att titta på ”maktordningar från olika håll”, vilket återigen bekräftar denna öppna, sökande hållning. Det är nog bra, för det minskar avståndet till de socialister som upplever det som en fortsatt svår idé att se kapitalismen som ett förtryck bland flera. Här missar man kapitalismens unika egenskaper som produktionssätt, skulle en marxist kunna säga. Denna konflikt erkänns dock på ett ärligt sätt: ”klyftan är fortfarande stor mellan materiell och kulturell kamp”, skriver Hellqvist. Och visst är och förblir det nog så...

De hinner även med frågan om machoideal. Här med den egna rörelsen satt under lupp, i en form av bokslut från de erfarenheter Johanna Isaksson drog från Yelah.net:s artikelserie som ägde rum 2008. Samt mer därtill.

Politisk rörelse

Som överallt annars i samhället finns här väggar mot det som skulle kunna kallas det felaktigt tänkta. I Anarkism #2 befinner vi oss i en total samsyn när det gäller just grundläggande inställning till såväl frihetssyn (ingen är fri förrän alla är fria), till konservativa värderingar (dåliga). Udda fåglar som anarko-liberaler har inget här att hämta, vilket lär glädja de flesta.

De som ser försonande drag i traditionella samhällsformer, eller likt Bo Cavefors förenar en sorts individualanarkism med katolicism eller annan religiositet får även fortsättningsvis söka sig till betydligt spretigare tidskrifter. Anarkism är i detta sammanhang inte en främst ett inre förhållningssätt i sig självt, utan en politisk rörelse på tydlig vänstergrund.

Till syende och sist har Anarkistiska studier i mångt och mycket återuppfunnit hjulet med denna bok. Men knappast på ett dåligt sätt. Jag kan därför konstatera att detta är ett gott bidrag till större förståelse för både anarkismen och anarkafeminismen i Sverige såväl som en del intressanta inpass utanför denna nordliga horisont.

Robert Halvarsson

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen