Litteratur: Mardoša (Marek Huňát); Nanobook

jul042012

Skrivet av Freke Räihä

Litteratur - Litteraturkritik

Den nionde patienten

Kom igen kompisar!Mardoša (Marek Huňát)
Nanobook
Illustrationer: Milan Cais
Översättning: Lova Meister
Tillhörande konceptalbum (Nanoalbum): Tata Bojs
Aspekt förlag

Nanobook är kortväxt, dvärgväxt, liten; en roman läsbar på en eftermiddag i soffan. Smältbar som en välgjord populärmusikalisk skiva – oavsett format – med en efterklang som talar om eftertanke och paketerad med minimala betydelseskapande fragment. Såsom de organiska – ja, sexuella organ också – skisserna och dess motsvarande ikoner, som likt texten låter sina olika uttryck korrespondera långt utanför verkets ramar, både inter- och metatextuellt. Protagonisten genomgår som brukligt sin hjälteresa; prinsessan är i sin törnrosasömn och kan endast väckas av sin gryende hjälte; hjälpredan och den tragiska sidokaraktären finns, likaså de gamla mästarna och bortglömda kunskaper som ska uppväckas. Samtidigt som berättelsen är snabbt upplevd så sveper den också väl snabbt över en del scener och istället för att gestalta dessa får jag som läsare föreställa mig själv. Formen gör det svåra lätt. Inte mer än vad som behövs för att driva berättelsen skrivs ned. Nästan som om boken är modellerad, inte efter en popskiva utan efter en singel. Några bra ackord i följd, en snygg refräng, en van skribent och säkra, samspelta, musiker i alltför säkra omgivningar till ett plastiskt resultat. Någonstans hade jag velat se vad som hade kunnat hända om Mardoša släppt det invanda, tillbakalutade och mer hårdnackat och ensamt talat ut.

Vi möter här några människor – samt en AI, som heter Hal 9000 – som i ett postironiskt och komplext mönster framvisar sina perspektiv för att en större helhet ska framträda. Berättelsen är berättad, och väl översatt, med en lågmäld och underfundig humor, som likt många konceptalbum, är som mest intressant i utförandet av idén snarare än som tanke enbart. Så. Verket, verken, handlar om att studera, manipulera och bygga ihop textmaterien på en nivå där objektets tjocklek är i storleksordningen mellan ett draget streck, en enskild tystnad och de nanoskopiska punkter i vilken samtiden och vårt kulturella system bildar en drömsk saga med blicken mot en inte alltför avlägsen framtid; speciellt används denna montageteknik för att på detta sätt kunna designa speciella egenskaper och en funktionalitet som förblir närvarande i den metodik genom vilken vi läser i dag. Perspektiven skiftar med formen och en mätning av dess position är flyktig som dess momentum.

Huvudsakligen rör sig verket kring relationen mellan den 'digitala' världen och den 'analoga'. Med en smäckert – men utan till synes häpnadsväckande litterära stilgrepp, mer direkt och utan omsvep – berättad saga återger Mardoša en händelseutveckling där natur och det skapat av naturen sammansmälter och det virtuella livet hårt nystas till det reella; det rituella. Tankarna för mig till den förgänglighet som världen innehar. Denna schism finns inte i naturen själv utan är en produkt av våra föreställningar om den. Jag tänker att jag – i detta – drar mig för att köpa digitala skivor och böcker på grund av dess sårbarhet för ingrepp av yttre kraft och omständigheter som ligger bortom min kontroll. När jag avslutat det bildledet så ser jag ett rum omkring med samma bräckliga och korta livsspann. Tanken på att äga ger bara en dödens återklang. Jag vänder mig istället till processen. Hur mängden energi är konstant och hur det bara är beståndsdelarna, på vilka vi projicerar våra värden, som är annorlunda formade. Och hur jag ser det hela tiden, hur Nanobook blev en spegel mot mitt hjärta.

Freke Räihä