Litteratur: Azincourt Bernard; Cornwell

jun292012

Skrivet av Alexander Sanchez

Litteratur - Litteraturkritik

”This star of England. Fortune made his sword,By which the world's best garden he achieved,And of it made his son imperial lord.” - Henry VBröder! Framåt!

Azincourt
Bernard Cornwell
översättning: Leif Jacobson
Bazar

Den historiska romanen är en gammal genre inom litteraturen och en rad författare har skrivit sin egen. Varför denna intressanta genre näst intill försvann för många svenska författare har nog mer att göra med det långa 1970-talet än något annat. Tack och lov verkar denna avoga inställning ha ändrats bland dagens författare.

För den som läser på engelska är det egentligen inget problem att hitta någon historisk roman som tar upp ett ämne som känns intressant. Det finns även en stor historisk deckargenre som har en rad mycket bra författare.

Bernard Cornwell tillhör några av de allra främsta författarna inom den historiska genren. Hans popularitet utanför Sverige är mycket stor. Frågar man någon britt så är chansen stor att känner till författaren och speciellt bokserien om skarpskytten Richard Sharpe som utspelas under Napoleonkrigen. Det var för övrigt tv-serien Sharpe som såg till att skådespelaren Sean Bean blev ett stort namn hemma i England. Cornwell bor sedan länge i USA och har under trettio år skrivit en rad historiska romaner som oftast utspelar sig på de brittiska öarna eller har ett brittiskt, historiskt tema.

När jag själv läste de två böckerna i hans Arthursaga: Vinterkungen och De dödas ö, var det så här som historiska romaner bör se ut - enligt mig. Borta var de många gånger rätt utdragna beskrivningarna om hur världen ter sig för huvudpersonerna, som hos vissa författare blir en anledning att visa sig på styva linan. Här fanns både äventyr, spänning och något bättre personskildringar än vad jag brukar vara van med i historiska romaner.

Som den britt han är skriver han även något mer humoristiskt än vad många av sina amerikanska kollegor brukar göra.

Bågskytten Nicholas Hook börjar sitt liv som skogsvaktare men en tragisk familjefejd som har pågått i generationer tvingar honom bort från England.

Det är Nick, som han kallas bland vänner, som vi får följa dessa turbulenta år under 1400-talets början i Englands historia. Efter att ha slagit en präst blir bågskytten fredlös och flyr till Frankrike. Väl där möter han både strider mot fransmännen och kärleken i form av Melisande, oäkta dotter till Ghillebert Lanferelle, en av Frankrikes främsta riddare.

Efter att ha överlevt belägringen av staden Soissons genom ett mirakel blir Nick Hook upptagen i Sir John Cornewailles hushåll som bågskytt. Ryktet om krig cirkulerar och kung Henrik V behöver alla män han kan få tag på.

Det är en nästintill kärleksfull beskrivning om hur alla aspekter av bågskyttet, hur man tillverkar både bågar och pilar men även själva striderna, som lyfts fram och visar på att författaren har en sällsynt förmåga att beskriva medryckande.

Det medeltida England var känt för sina bågskyttar som enligt lag var tvungna att lära sig att skjuta från barnsben. Dels för att en långbågsskytt tog lång tid att lära upp och dels för att ha många tränade bågskyttar till sitt förfogande i alla de krig som den engelska kungen deltog i. Bruket med bågskyttar fortsatte under lång tid, ännu under krutvapnens tidsålder fanns de kvar visar en del fynd.

Nu är boken ingen traditionell riddarroman utan en rätt hårdkokt skildring av bågskyttarnas liv. När franska riddare tillfångatog någon av dem riskerade de både att bli bländade och att förlora högerhandens fingrar. De var ett öde som många bågskyttar råkade ut för under hundraårskriget mellan den Franska och den Engelska kungen. Som sig bör är flertalet av riktiga historiska personer med, bl a Henrik V och väpnaren Thomas Chaucer, son till den berömda diktaren.

I historiska romaner är det av vikt att striderna känns realistiska och välgjorda och det är här som Bernard Cornwell visar varför han tillhör de bättre historiska romanförfattarna. Striderna i hans böcker är aldrig hjältemodiga historier utan alltid mer av det blodiga och korta slaget.

Det finns egentligen bara en sak jag irriteras över och det är översättningen till pikyxa, som mer för tankarna till brandmannayrket än medeltiden. Hade inte det vanligare ordet pålyxa varit att föredra? Det Cornwell beskriver är den tvåhandsfattade pålyxan, ett mycket vanligt vapen under 1400-talet och inget annat.

Man kan hoppas att Bernard Cornwells andra medeltida romaner även ges ut på svenska i framtiden.

Alexander Sanchez