Litteratur: Nicola Lagioia; Allt kommer tillbaka

jun292012

Skrivet av Freke Räihä

Litteratur - Litteraturkritik

Civilisationerna realiserar sig just när de håller på att lösas upp.

en författare som tittar i berättelsens ögonNicola Lagioia
Allt kommer tillbaka
Översättning: Helena Monti
Astor förlag

Jag slår ihop romanen. Jag slår ihop romanen och tittar på väggklockan. Jag slår ihop romanen och tittar på den uppdragbara väggklockan. Jag slår ihop romanen och tittar på den uppdragbara väggklockan som stannat på 11:13. Jag slår ihop romanen och tittar på den uppdragbara väggklockan som stannat på 11:13 och minns var jag fått den ifrån. Jag tänker att romanen var en bra roman. Jag säger att romanen var en bra roman. Jag säger det till min fru. Vi firar treårig bröllopsdag. Klockan är istället 00:13. Det slår mig att den resa som romanens möjligt fiktiva författare har genomgått är samma sorts minnesresa som jag själv gjort. Det aktiva uppsökandet av minnesbilder, personer, årtal. Det var ett åttiotal.

Vi minns olika för att vi är olika, ur olika geografier. Gestiken är densamma. Samma är också de slutsatser vi kommit fram till. Åttiotalet var ett decennium vars innehåll flöt ut som en paradisisk vingbredd vilken sedan, med den lätt böjda halten av den ständigt återkommande dramatiska kurva som Hegel och Derrida lärt oss om; den återgår till klimax. Antiklimax. Återuppbyggandet. Minnena bär sin egen tyngd.

I en intervju med Tidningen Kulturens Guido Zeccola säger Lagioia att han strävar efter en nutidens arkeologi – alltså, som en möjlig tolkning, att genom den samtida och nyligen historiegjorda tidens korta men ändå befintliga distans rekonstruera, minnas, även de aspekter som inte tillhör den – i sin kontext – dominerande diskursen, och därför i viss mån samtidigt förfrämliga det redan kända i ett undersökande, analytiskt syfte. Det är alltså en fråga om den materiella kulturen, att assemblera dess ytor till en större helhet, en bild av det passerade inre.

I intervjun ondgör sig Lagioia också över den identifikation med de subjekt som en del – men högst troligt alla – konsumerar och som blivit vår ständiga ledsagare. Att vilja vara det som en begär eller att projicera sin självbild på en redan etablerad symbol är dock näppeligen något nytt fenomen. Jag tänker på totem. Att den samtida människans totem är inskränkt till den cocakolonisering, som profittänkandet kring läkemedelsindustrin också har använt för att upphöja sina droger till livsstil, som vi livsföraktande längtar efter att kopiera. Denna konsumtion har sitt ursprung i produktionssamhället, vilken i sin tur och så vidare tillbaka genom den samtida eller snarare nuvarande – tänkt icke-kolonialiserande – arkeologi som han benämner som en inspirationskälla. Det mänskliga samhället har dock alltid varit ett produktionssamhälle, med en entusiastisk fallenhet för att vilja vara, och därmed behärska, sin omgivning.

Lagioia är ändå en författare som tittar i berättelsens ögon, som skådar genom den subtilt laddade ytan – utan att glömma ytans allt viktigare markörer – och in i relationens kärnor och med det in i den generationsanda som rådde. Vi som var där kan inte glömma. Du har inte glömt ditt. Hopp var om inte i stor avsaknad så filmatiserad, inlagd i en moviebox, anspelad på en drömsekvens likt den som varje årtionde bär med sig. Som om tiden inte var linjär utan en enda stor narrativt pulserande cirkel. Barn blir vuxna, inte hemma i hemmet, utan i sällskap av andra barn. En klass byts inte mot en annan klass. Gemenskapen består, slutna mellan pärmar och de återhämtningar som förväntas av den. Jag bryter i ryggen för att minnas tillbaka. Någons föräldrar var inte hemma. Friheter utan betänkligheter kunde därför svärma och bilda mer och mer slutna sällskap. En del gjorde sina maniska manér till andra sorters beroenden. Andra fick aldrig möjlighet att göra fler val än de som lades framför dem. Det första knullet. Minnet av den första drogen. Känslan att sticka sin hand mellan någon annans kläder. Känslan av billiga eller dyra underkläder fyllda med sommarsvett och hud som slipats och märkts mot hud. Förflyttningen. Skiftet. Mot en vuxenhet som endast är minnet av barndomen i fortskridandet av livet. Vi påminner oss om att denna morgondag, som vi tänker på, faktiskt aldrig kommer tillbaka.

Freke Räihä