Litteratur: Stina Aronson; Hitom himlen

jun282012

Skrivet av Benny Holmberg

Litteratur - Litteraturkritik

Vackert och väldigt om karg tillvaro

om de folkglesa ödsligheternas och isiga vindarna karga landskap och existensen i pörten och kojorStina Aronson
Hitom himlen
förord Jenny Tunedal
Modernista

Hitom himlen är en klassisk skildring av människor i en hård tillvaro, med en tankevärld genomsyrad av en tung gudfruktighet där de är utlämnade till ogina väderlekar och elementens lynniga krafter. Stina Aronsons skildring av människoöden i obygden firar väldiga triumfer av skönhet mitt i det karga och bistra, av hisnande djup och sinnlighet mitt i folktro och vidskeplighet. Boken är en blandning av klassisk folkskildring och modern romankonst. Språket är som en hyllning till livet med alla dess ljuspunkter och avigsidor och når höjdpunkter i mycket vackra sekvenser:

”Blåsten rev i varenda lös flik på jorden och i molntrasorna på himlen. Skyarna var kalkfärgade. De ilade förbi på stor höjd med vin och tummel. Ibland kantrade de som båtar och vände upp en kritvit köl. Av detta blev dagsljuset ojämnt, ömsom beslöjat, ömsom vasst”

Det är en mycket påträngande, närvarande och känslig skildring av denna kvinna Emma Niskanpääs hårda tillvaro i den ogina, ödsliga obygden där stormen tar tag i både ting och människor med helvetisk kraft och sätter dem på plats där de får begrunda sin litenhet i en väldig tillvaro.

”I groparna mellan träden hopades drivorna. Vägen var helt utplånad. På miltals omkrets fanns varken fotspår eller kedjor efter fågelspår. De oansenliga höladorna hade förvandlats till kupiga snökullar. Luften var tjock och kall och luktade intensivt av snö”

Hitom himlen är en bok om en mors obefläckade kärlek till sin son men egentligen en berättelse om denna moder, denna kvinna som efter att hennes make omkommit under fallande träd och sonen insjuknat, lever ensam. Hennes tillvaro i obygden efter sonens insjuknande skildras med ett lysande språk och känslig närvaro där Stina Aronson mästerligt gestaltar hur denna ensamma kvinna sliter i tysthet med tingen, elementen och tillvaron överhuvudtaget och veden och vattnet och maten i synnerhet. Den verklighet som angriper människan i denna obygd är förunderligt besjälad och hemligen uppgjord: ”När stormen begynte rasa och visade tecken på att bli långvarig förstod hon genast att det skedde i en hemlig avsikt”

Berättelsen tar en oväntad vändning när älskade sonen John blir sjuk och far i väg. Efter att Emma Niskanpää kämpat sig i genom stormarna i ensamhet förändras berättelsen. Berättarperspektivet vänder tidsmässigt bakåt och blir till en skildring av en gift kvinna som rymmer med en predikant. Detta är motsägelsefullt, med dess inledningsvis snäva berättelseomfång gestaltande modern och sonen som berättartekniskt hanteras efter sonen John Niskanpääs insjuknande i lungsjukdom och hans resa till sanatorium och fortfar med moderns ensamma kamp med naturen men plötsligt och mystiskt vänder så att en till synes helt annan berättelse tar vid.

Litteraturkritikern Jenny Tunedal skriver i sitt förord bland annat: ”Aronson är modernist, med sitt läsarhjärta hos samtidens finlandssvenska litteratur. Det var också bland finlandssvenska kritiker som Hagar Olsson och Elmer Diktonius som hennes verk från tiden innan Hitom himlen mottogs med största intresse. I Hitom himlen visar hon en modernistiskt färgad respektlöshet mot romanläsarens invanda förväntningar. Om någonting är viktigt berättas det flera gånger. Om kronologin inte är särskilt viktig faller den sönder”

Egentligen handlar det om de folkglesa ödsligheternas och isiga vindarna karga landskap och existensen i pörten och kojor där veden ständigt knastrar i spisen och vatten måste hämtas in. En tillvaro som oavsett händelseförlopp eller stillastående stampande i existensen sjuder av liv och blixtrar av elementens obevekliga villkor. Stina Aronsons vackra språk skildrar hisnande höjder och bråddjup i den mänskliga tillvaron.

Det finns berättare som sätter tillvaron i sjön och ror igång den på det mest schvungfulla sätt. Stina Aronson är en sådan. Hennes förmåga att levandegöra en till synes i tomgång stillastående tillvaro i i ödemarken är förbryllande skicklig, Hennes känslighet för ljus, mörker, kyla och värme och alla de eldslingor som skiner upp våra hjärtan eller mörker som släcker dem gör henne till en excellent berättare.

Stina Aronson (1892-1956) fick sitt egentliga genombrott med Hitom himlen som utgavs första gången 1946. Stina Aronson har växt upp hos fosterföräldrar i arbetarhem i Uppsala och kom så småningom att bo hos sin ogifta mor. När hon sent om sider mötte sin far visade det sig att han var biskop i Luleå.

Benny Holmberg