Litteratur: Dante Alighieri; Om vältalighet på folkspråket. De vulgari eloquentia

jun072012

Skrivet av Benny Holmberg

Litteratur - Litteraturkritik

Francesco Signorelli. Porträtt av Dante AlighieriDante i högform söker folkspråket

Dante Alighieri
Om vältalighet på folkspråket. De vulgari eloquentia
Förord Gustav Sjöberg
översättning Eric Cullhed, Gustav Sjöberg
Italienska kulturinstitutet Cartaditalia 

Det är med en känsla av andakt man slår sig ner med Dante Alighieris Om vältalighet på folkspråket De vulgari eloquentia, som han skrev för cirka 700 år sedan och som nu kommit ut i sin första svenska översättning. Man tycker sig höra den mytomspunne infernodiktarens flämtande andhämtningar och flåsande småfnysningar alternativt gillande grymtningar i undertexterna när han förkastar eller premierar de olika folkspråken som han dissekerar ur det italienska folkets språksjäl. Han går geografiskt, moraliskt och folklynnnesrefererande till väga när han delar in sitt land i språkliga områden, centrala sådana och mera perifera eller rent av språkligt avsigkomna eller vilsegångna. Och de premisser han landar de olika språkkvalitéerna på i sitt sökande efter det mest lysande italienska folkspråket 'vulgare illustre', är minst sagt skiftande. Det är en bitvis mycket roande läsning när han fyndigt dömer ut det ena folkspråket efter det andra på de lösaste grunder.

Han förkastar utan att blinka för att med oblyg subjektivitet premiera i nästa andetag.

Han passar på att konstatera att straffet för byggandet av Babels torn var språkförbistringen. Språkmångfaldens röriga elände.

Inledningsvis talar han om skillnaden mellan 'det lysande folkspråket' 'vulgare illustre' och grammatican. Det är det förstnämnda han söker och som lever och är den högsta formen av vältalighet. Grammatican är en konstruktion som agerar ram och konserverad språkform som stelnar till en sammanfattande helhet efter tillskott och innehåll från de olika folkspråken.

Han konstaterar att folkspråket erhålles omedelbart när barnet föds. Hans definition är följande: 'med folkspråk menar vi det språk som spädbarn lär sig av sin omgivning'.

Och han ställer frågan: Vem talade först? Mannen eller kvinnan? Han nämner med viss modstulenhet att det enligt Genesis visserligen var kvinnan som först formulerade ord när hon svarade på ormens fråga. Men Dante undandrar detta uppenbara bevismaterial något värde och konstaterar helt frankt: 'men även om vi finner att kvinnan är först att tala i skriften håller vi det mer förnuftsenligt att mannen talade först, och det vore mindre passande om en för människosläktet så utmärkande handling skulle ha sin källa hos kvinnan i stället för hos mannen. Vi håller det alltså förnuftsmässigt att det var Adam själv som först fick talet av Honom som strax före hade format honom” Trots det 'överväldigande' bevisläget anser sig Dante alltså kunna tolka utvecklingens gång på detta 'manschauvinistiska' vis.

När han går vidare blir hans analys främst en fråga om att hitta det 'lysande folkspråket' i sitt land.

Han inleder sin närgångna betraktelse med att osakligt förkasta romarna som aspiranter till att vara bärare av detta. De finns inte ens med i diskussionen. Det äger det fulaste av Italiens alla språk menar han. Han kallar det 'tråk'. Romarna 'stinker' dessutom mer än andra på grund av deras 'förvridna seder och bruk'.

Därefter 'knipsar' han invånarna i grevskapet Ancona. Och också de i Spolento. Han ger exempel på deras vanvördiga uttryck som han med avsmak citerar. Han rycker också bort invånarna i Milano och Bergamo ur diskussionen om att finna det lysande folkspråket. De aspirerar inte ens .Och de i Aquilia och Istrien 'som med burdust tonfall stöter fram: Ces fas-tu?[Vad gör du?]'. Han fortsätter med avlägsnare bergsfolk, folk vid kusterna osv. Hans analyser och svepande antaganden som betar av alla tillgängliga folkspråk känns bitvis minst sagt summariska, fördomsfulla och inte desto mindre hejdlöst roande. ”Sedan kommer vi till invånarna i Toscana, vilka glupska i sin dårskap verkar göra anspråk på det lysande folkspråkets titel”

När han är klar med utrensningarna ur materialet förbereder han sig för att hitta de inhemska folkspråk som har någon kvalité. Han börjar med sicilianskan och prövar den mot intellektet, bland annat för att allt som diktats av italienare påstås vara sicilianskt.

Det anses att hans vurm för Bologna i sin språkpremiering härrör ur det faktum att det var där han satt och skrev verket. Han var i 'landsflykt' från sitt kära Florens och fann sig väl i denna tillflyktsort.

De vulgari eloquentia är uppdelad i två böcker. I andra boken går han bland annat ned i de utvalda folkspråken och söker kvalitéer i den konst språken uttrycker sig på.

I förordet placerar Gustav Sjöberg som översatt De vulgari eloquentia tillsammans med Eric Cullhed, in verket i Dantes produktion som liggande efter ungdomsdiktningen i Vita Nova men före Den gudomliga komedin. Sjöberg berättar att texten inte är klar då Dante själv avsåg att De vulgari eloquentia skulle uppta fyra böcker men skriften bröts i höjd med fjortonde kapitlet.

I Italienska institutets tidskrift Cartaditalias klassikerserie är detta den nionde utgåvan. Tidigare har verk av Tabucchi, Pasolini, Magris, Calvino, Dessì, De Signoribus, Zanzotto och Levi utgivits. Redaktör för serien är Paolo Grossi. Boken är tvåspråkig som alltid är fallet i Italienska institutets utgåvor vilket är ett sympatisk drag.

Benny Holmberg